Midsommarmys

Det visade sig att de rara tonåringarna alla hade egna planer för midsommar, vilket innebar att Doktor T och jag kunde fira dagen som vi ville. För mig innebar det medelst läsning. Jag inledde vid åttatiden i morse, ute på altanen. Benen i solen och fågelsång. Framåt tio drog grannarna igång sitt basdunkande. Nu bor ju inte grannarna vägg-i-vägg, det här är stora villatomter med ordentligt mycket luft emellan husen. Bara så att problemet blir tydligt. Men jag har ju vidtagit åtgärder för detta, så jag gick och hämtade mina noise-cancelling-lurar. Nu visade de sig inte cancellera basdunket i den omfattning jag tyckte var önskvärt, men efter lite sökande på Spotify vaskade jag fram ett lämpligt havsljud. Några havsljud tvingades jag rata, när det plötsligen började plinga mitt i dem. Det var något med mindfulness tror jag. Men mer renodlat havsljud på lång volym gjorde susen.

Jag läste ut Vänsterdocenten av Torbjörn Tännsjö, en lisa för själen att läsa i jämföresle med Buber. Inte för att jag håller med Tännsjö i hans politiska åskådning, inte alls faktiskt, men han presenterar olika resonemang i både sin politiska och sin filosofiska gärning, och resonemangen är glasklara. Dessutom är boken bitvis hysteriskt rolig när han i korta ordalag avger omdömen om möten med olika mer eller mindre kända intellektuella och andra. Vad sägs om följande lilla passage om mötet med f.d. ärkebiskop K.G. Hammar:

”För några år sen debatterade jag i teve med dåvarande ärkebiskopen K.G. Hammar. Han har aldrig framstått som intellektuell eller ens teologiskt skarpsinnig […].”

Och om VPKs ordförande Lars Werner apropå partiets kapitulation inför kapitalismen:

”Vem hade kunnat ana att hans murarhjärta klappade för privata daghem?”

Ett avsnitt behandlar den tillfälliga ondskan, vilket är mycket intressant och kräver vidare läsning. Hur kommer det sig att människor blir onda när de verkar vara helt normala?

När jag läst ut den kände jag mig stärkt och styrkt så jag gav mig på Buber igen, den sista tredjedelen. Ledbruten, med svidande ögon och värkande muskler blev jag klar för någon halvtimme sen. Det var en riktig plåga att läsa klart den. Det stod mycket klart under sista tredjedelen att det handlar mycket om Gud, om relationen till Gud, det här med Jag och Du och Det. Och det säger sig självt att det inte på något sätt kan tilltala mig eller åstadkomma något slags genklang hos mig. Inte heller någon förståelse, det handlar ju inte om något hur eller varför, det är bara en mängd ord som på något sätt ska trigga känslor i den som grubblar över Gud. Fine, nu vet jag det.

Nu ska jag ta upp något annat att läsa. Frågan är vad. Något skönlitterärt kanske, något samtida. Jag har börjat på Björnstad, av Fredrik Backman, men den har inte riktigt kommit igång. Kanske ger jag den chansen att göra det. Annars har jag flera intressanta böcker i idéhistoria som står på tur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*