Fortsättning på Buber

Igår morse gick jag upp ganska tidigt, jag brukar vakna mellan sju och åtta på helgen. Det var fint väder så jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ner på altanen med en kopp och en bok. En tyst, skön morgon, det var bara fåglarna som kivades vid fågelbordet. Alla andra i familjen sov. De andra lyckas alltid sova mycket mer än jag. Men det gjorde inget, jag satt där och läste. Jag läste några avsnitt ur Jag och Du, och jag läste några kapitel ur Torbjörn Tännsjös Vänsterdocenten. Vid halv tio skjutsade jag Lilla Dotter till pojkvän, sen åkte jag hem och fortsatte läsa. Halv elva bröt helvetet lös. Då startade grannen sin motorgräsklippare. Egentligen har jag kanske inte så mycket att säga om det, klockan var trots allt efter tio, en lördag. Man måste få sköta sina ytor. Icke desto mindre var min lässtund förstörd. Jag gick in. Grannen var ganska snart klar med sitt gräsklippande, det är bara en liten plätt han klipper med motorgräsklippare, en plätt där hans lilla tysta robotklippare inte når. När han var klar gick jag ut igen. Men då hände något mycket värre. Grannen startade sitt innbyggda musiksystem. Och öppnade alla altandörrar. Och drog upp volymen. Han mår antagligen så himla bra av musik, särskilt basljud, att han vill missionera i världen och generöst dela med sig av sin upplevelse för att alla andra också ska må så bra.

Nu mår jag inte alls bra av andras musik. Jag mår knappt särskilt bra av musik alls, fast ibland lyssnar jag. Särskilt mår jag inte bra av lågfrekventa ljud, jag hör förtusan transformatorstationer på mils avstånd. Nåja, det var en liten överdrift. Men blir rent illamående av vissa ljud, t ex basdunk. Kroppen vrider sig i plågor, hjärnan vrider sig i plågor.

Eftersom det inte känns som någon idé att prata med någon som inget begriper av egen kraft, dessutom krävs det total avstängning för att jag inte ska må illa, beslutade jag mig för egen åtgärd. Jag åkte och köpte ett par hörlurar med brusreducering. De var fantastiska på basljud. Nu är min sommar räddad. Hoppas jag. Så jag kan fortsätta med Buber. Denne förfärlige man. Jag har väl läst lite mer än halva boken. Den blir bara konstigare och konstigare. Jag läser ordkombinationer, men jag förstår inte vad det står. Varför skriver han så mycket nonsens? Ordkombinationer som inget betyder, som saknar innehåll och mening: ”I den egentliga subjekttillvaron mognar personens andliga substans.” Eller: ”Därför blir, när detta Jag vänder tillbaka till sig självt, verklighetens ande kvar hos det, skådandet av solen stannar kvar i det välsignade öga som besinnar sig på sin egen glans, och elementens vänskap ledsagar den människan in i dödens och tillblivelsens stillhet.” Håll med mig, det finns ingen substans i det, det är poetiska uttryck för en känsla av något. Inte vet jag vad det är? En upplevelse av vad Jag är? Elementens vänskap?

Det kan inte hjälpas, jag ser fortfarande inget som bidrar till någon förståelse, eller insikt. Det ska, enligt baksidestexten, förena en existentialistisk grundhållning med en språkfilosofisk. Naturligtvis undrar jag exakt vad det är som är det ena eller det andra.

Vad är det som gör mig så himla skeptisk? Framförallt är det den ohyggligt luddiga framställningen, med meningar som inte har någon betydelse. Hur ska jag förstå dem? Finns det inget annat sätt att uttrycka det som ska uttryckas? Jag lutar åt att det är en känsla som ska uttryckas. Det är något med subjekt och objekt. Men varför då? Och hur ska det tillämpas, vad ska jag göra med texten när jag läst?

Många frågor. Inga svar.

11 tankar om “Fortsättning på Buber

  1. God morgon Camilla! 🙂 Har inte mycket tid alls nu men min spontana tanke när jag läser detta är att jag inte alls är förvånad. Har ju ”lärt känna” dig lite genom det du skriver. Det handlar inte om att förstå, få insikt rent intellektuellt. Det är andlig läsning! Och ja det är mycket i boken om är poetiskt eftersom det är medlet för att nå känslan och helst också anden djupt inne i varje människa. Men kanske tror du inte på att människan har en ande? Buber har en profetiskt inriktning. Han är som en andlig ledsagare. Om man läser hans skrifter på annat sätt tror jag inte man får ut så mycket av det.

    • Jo, jag förstår att det nog inte går att förstå intellektuellt (i så fall borde jag ha gjort det 😀 ), utan att meningen är att få något slags känsla, någon upplevelse, som jag antar också är att ”förstå”, fast på ett annat sätt.

      Men även om de ska inge en känsla, eller något andligt, måste väl orden ha betydelse? ”Elementens vänskap”, vilken andlig betydelse har det? Vilken känsla inger det? Vad ger den här andliga förståelsen? En känsla av sammanhang i världen? En (positiv) känsla för mänskligheten? ”Carpe Diem”?

      Nej, jag ser inget som tyder på att människan har en ande … inget som är ”utöver”, ”mellan” … vilket kanske ställer till det i angreppssättet.

      Men, måste inte andlig läsning i alla fall innehålla språkligt begripliga ordsammansättningar?

      Men, jag ska minsann kämpa på! 😀

  2. ”I den egentliga subjekttillvaron mognar personens andliga substans.”

    Saknar detta substans?! Hur kan en människa vidgas inuti, bli mer människa (subjekt) annat än i mötet med andras subjekt? Hur får ett litet barn sin jag-känsla? Knappast av sig själv utlämnad åt slumpen. Små barn söker automatiskt blicken hos människor. I mötet med en vuxens kärleksfulla blick skapas barnets eget jag.

    Det andliga behöver inte ses som så enormt översinnligt. Buber menar förmodligen att en människas innersta inre är anden och endast med denna kan vi kontakta andra på djupet, i deras ande. I detta möte skapas människans andliga substans liksom kulturen i övrigt bland människor. Utan möte ingen skapande kultur.

    • Det finns ju ganska många teorier om hur barnet blir en person. I litteraturkursen jag läste i våras drällde det av teorier, bara där. Rätt flummiga de också (enligt min mening). Nu kanske Buber gör någon form av grundläggande arbete någon annanstans (men var inte detta hans första bok?), men då är det ett axiom hos honom att det finns en andlig substans. Men vad är det? Är det ”jag” han menar? Det reflekterande medvetandet? Vad gör den andliga substansen? Och om han menar att man lär sig om sig själv (som subjekt) genom att nötas mot andra, undrar jag lite vem som tänker att man _inte_ gör det. Är inte det en självklarhet som knappt behöver skrivas? Varför behöver det skrivas, för vem, vad är meningen? Ja, vi lär oss om oss själva när vi studsar mot andra. Och? Liksom.

      För mig säger det inget särskilt … inget som ”wow, jag ser vad du menar”, som man kan känna när man läser mer analytiskt lagda filosofer.

      Men, det är å andra sidan det som är intressant. Det som är intressant är vad det är som kan tänkas vara intressant och insiktsfullt, och vad det kan tänkas ge, eftersom det uppenbarligen är många människor som ser det så. Jag jobbar på att se det sättet att tänka.

      • Eftersom du nämner att du kan känna wow när du läser analytiska filosofer så säger det ju en del. Fortsätt med det då! 😉 Där har sällan funnit något givande överhuvudtaget.

        Men du ska ju ha en eloge eftersom du ger annat en chans. Men jag undrar om du är rätt funtad som person för att uppskatta Buber. Förlåt om det lät otrevligt, menar naturligtvis inte att vara det. 🙂

        Att studsa mot varandra, att det skulle lära oss något om oss själva är nog något som Buber starkt skulle ta avstånd ifrån. Sådant hör till det sociala och kan vara raka motsatsen till vad han vill peka på som väsentligt. Han nämner någonstans i Det mellanmänskliga eller möjligen finns det i Jag och Du (kan ej kursivera i dina kommentarrutor!) att detta med att ”frottera sig” (tyska originalet känner jag inte till) mot varandra som individer är det sätt moderna människor förhåller sig till andra istället för att möta någon i den mellanmänskliga sfären där Person möter Person (Jag och Du).

        För allt i världen läs Det mellanmänskliga! Den är så kort, enkel och tydlig att man snabbt greppar grundtänket för att sedan förstå hans tänk även i övrigt. Dialogens väsen är lite tjockare men en förklaring på Jag och Du. Den är väldigt lätt eftersom han då exemplifierar vad han menar.

        Misstänker att just du mest skulle uppskatta Människans väsen och Logos. Den första tar upp de gubbar ur idéhistorien som påverkat Buber: Nietzsche, Kierkegaard, Hegel, Heidegger, Aristoteles och Kant. Det som behandlas är hur frågan om vem människan är, har behandlats genom historien.

        Logos tipsar jag om eftersom den kräver lite mer hjärna för att fatta.

        Ha så kul! 🙂

        • Såklart jag fortsätter med jag tycker är givande! 🙂

          Men, egentligen är jag ännu mer intresserad av det som verkar helt konstigt. Jag menar, det måste gå att förstå vad det är som ska förstås, utan att man för den skulle nödvändigtvis håller med, eller känner med. Jag har t ex svårt att tro att jag någonsin skulle ”tro” på en ande, t ex. Om ”möta någon i den mellanmänskliga sfären” inte är detsamma som att ”frottera sig” (eller räcker det kanske att ungefär bara ”prata”?) så undrar jag verkligen vad det är! Vad är ”mötas i den mellanmänskliga sfären” för något? Är det att känna ”den här var ju kul att prata med”, eller ”vi är på samma våglängd”? Om det är det, hur gör man med dem man inte tycker det är kul att prata med, de man inte trivs med, kan man inte ”möta” dem? Eller kan man ”möta” alla människor? Är det det initiala innan man vet något alls, när man varken tycker det ena eller det andra? (Det kan ju ta bara sekunder innan man vet hur man förhåller sig till någon).

          Fast jag behöver inte uppskatta Buber, egentligen, jag behöver bara förstå vad han menar, och vad som är syftet med det … (jag menar även om jag tänker ”wow, jag begriper” om något jag läser är det ju inte säkert jag håller med om att det är på det sättet, jag kan ha argument för något annat).

          Eller kanske kan man inte se det så, är det att uppskatta att förstå?

          • Jag tror att det kan vara så enkelt att du inte erfarit det Buber skriver om och att det är därför det är svårt att förstå vad han menar. Om igenkänningsfaktorn är låg så tror jag inte det hjälper med förklaringar. Han för inte fram någon som helst teori. Det är inte meningen att man ska lära sig något nytt, utan påminnas om det man inom sig redan erfarit, få ord på upplevelser.

          • ”Du har inte erfarit så du kan inte förstå”-förklaringen låter som den religiösa ”man måste tro för att veta att Gud finns”-förklaringen. Dvs ett cirkelargumentsavfärdande.

            Det finns ju en annan enkel förklaring, och det är att det _är_ rent nonsens. Inte nonsens på ett utstuderat, medvetet sätt, förstås. Utan snarare en mans (jag är övertygad om att han drabbats av en förälskelse och skriver i ruset av den) privata text för att sätta ord på känslor. Orden och associationerna har betydelse för honom, de beskriver det han känner, det han upplever.

            Men ”elementens vänskap” och andra bilder har ingen betydelse alls för mig (och så kan det ju vara oavsett om jag erfarit eller inte det han just beskriver att han erfar). Och som sagt, det finns inte den minsta lilla gnutta religiös tro, eller tro på ande, i mig, vilket antagligen kraftigt försvårar möjligheten till samförstånd med texten.

            När man läser en sån text uppstår förstås en massa frågor, och de två närmaste är ”vad sjutton är det han vill säga?”, och den andra är ”hur upplever människor som uppskattar, sympatiserar med texten, den, vad läser de?” Det är rätt spännande.

            Tack för att du tålmodigt tolkar, Eva!

  3. Jag kör absolut med förklaringen att man inte kan förstå vissa saker förrän man erfarit dem! Tror inte att äkta förståelse för vissa ”andliga” ting överhuvudtaget är möjlig på annat sätt.

    Däremot är det konstigt att säga ”förstå vissa saker” och ”erfarit” i sammanhanget för då är man inne på objekten igen. Det var ju just dessa det inte skulle handla om, utan mötet mellan subjekt där inte erfarenheten kommer förrän i efterhand som ett minnesfragment och således en objektifiering av Jag-Du som nu gått över i Jag-Det.

    Om man anser att alltihopa bara är nonsens har jag inga problem med det. Räknar inte med annat om man inte känner igen sig. På så sätt tycker jag du är mer ärlig än många andra. Vissa skulle ju utan eftertanke säga att det inte var något nytt där, att de redan visste allt detta och agera på ett sätt som klart motsäger vad Buber står för. Ger inte mycket för sådan ”förståelse” även om jag själv naturligtvis inte greppar alla detaljer i det han skriver och också är frågande inför vissa partier. Det där med elementen du tog upp förstår jag inte heller till exempel.

    Men jag läser det jag uppfattar givande och oj oj så jag går igång på vissa saker. Mitt inre liksom reser sig och jag får ibland hjärtklappning. Det är ytterst få texter som ger denna psykofysiska reaktion. Det är Buber, Kierkegaard, Dostojevskij, Tillich, vissa (oftast ortodoxa) kyrkofäder och filosofer. Blev salig på Nietzsche när jag var yngre men den förälskelsen har kallnat något.

    • Den delen förstår jag, objektifieringen av Jag-Du som övergår till Jag-Det när det blir till erfarenhet. Alltså i meningen det verkar begripligt, jag kan förstå processen.

      Jag kom på en analog process. Man måste nog ha erfarit matematikens skönhet för att förstå den, och se den. Och det märker man ju att många inte gör. Det är kanske så med andligheten också. Då kan jag förstå det, utan att förstå den.

      Jag känner också igen känslan av att det inre reser sig, hjärtklappning och nästan andnöd när man anar att något ska uppdaga sig. T ex när jag löser ett fysikaliskt problem, ser hur något hänger ihop, ser sammanhang, läser sköna logiska resonemang. Tänkt en vattentät argumentationskedja, där någon tänkt på ”allt” och inte lämnat luckor. Ihhhh.

      • Ja du är verkligen en rolig typ, så galet olik mig själv! 🙂

        Det där med matematikens skönhet har jag naturligtvis inte förstått men har hört vissa uttrycka att en sådan finns. Det är nog enda gången man hör strikt logiska typer bli känslosamma. 😉 (Förutom när de är arga på alltför dumma människor då.) Det verkar behövas en speciell uppbyggnad av hjärnapparaten för att motta och uppfatta sådan skönhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*