När man är överenergisk

Eller överpositiv. Eller överoptimistisk. När man helt enkelt tar på sig något som man sen inser kommer bli svårt att ro iland. Det gjorde jag idag.

Vid ett par tillfällen på sista tiden har Bubers Jag och Du dykt upp under fikasamtal på jobbet. Den har dykt upp på det fascinerade sätt som ingenjörer kan prata om sådant som de upplever synnerligen världsfrånvänt och märkligt på ett sätt som att man mer undrar hur det kan ha blivit så än vad människan som skrev egentligen menar. Fast det undrar man också.

Och jag tänkte att jag kan ju inte ha åsikter om något jag inte känner till, alltså måste jag ta och läsa det där innan jag tycker något. Och eftersom jag har nära till handling skred jag genast till verket, dvs jag åkte till biblioteket och lånade boken. Det skulle jag inte ha gjort. Redan efter några sidor uppenbarade sig svårigheterna. Svårigheterna i hur jag ska stå ut att läsa. Vilken rappakalja! Det är min spontana reaktion efter några sidor. Texten spårar ur i rena obegripligheter: ”Den människa till vilken jag säger Du blir för mig inte till erfarenhet. Men jag står i relation till henne, i det heliga grundordet. Först när jag träder därur, blir hon åter till erfarenhet. Erfarenhet är Du-avstånd.”

Det kryper i mig. Det kan var och en förstå. Vad betyder det där? Vaddå ”erfarenhet”, vad menas med erfarenhet här? Att Du inte blir en ”erfarenhet”? Nähä. Och om Du inte är en erfarenhet, vad är Du då? Inte för att jag tycker Du skulle vara precis en erfarenhet, Du kan ju vara Du, det bryr ju inte jag mig så himla mycket om. Var på Du. Det förefaller mig alltså som synnerligen betydelselöst pladder, faktiskt. Kanske har det en poetisk stämning över sig? Jag vet inte. För mig tycks orden som står där tillsammans helt enkelt inte betyda något alls. Inget alls som jag kan relatera till, eller associera till. Men uppenbarligen är det skrivet, uppenbarligen både utgivet och översatt. Så vad betyder det för Buber, vad är det han vill säga egentligen, vad är det han pratar om?

Jag ska fortsätta läsa, vem vet, det kanske blir som Doktor T oroar sig för, att helt plötsligt uppenbarar sig en psykadelisk värld för mig. På måndag, tänker jag, kommer jag att slå mig ner vid fikat på jobbet och liksom bara bli till där i fikarelationen med en massa Du.

6 reaktion på “När man är överenergisk

  1. Du borde inte ha börjat med just den. Låna istället Det mellanmänskliga, Dialogens väsen eller möjligen Människans väsen först. Jag och du framstår lätt som obegriplig annars. Oj så paff jag blev av att du börjar läsa något av Martin Buber! 🙂

    • Visst verkar det helt dumt?! Det var bara för att den dykt upp två gånger på senaste tiden i fikadiskussioner på jobbet. Och jag kände igen den, eftersom du skrivit någon kommentar om den någon gång. Så jag måste såklart läsa. Men jag kan inte säga att jag är imponerad … För mig framstår det som en förälskad mans pladder, så långt. Riktigt jobbigt. Så konstiga formuleringar så man nästan tycker det är pinsamt. Det mesta säger absolut ingenting: ”Och väl skilde kroppsligheten, när den mognade till en hel människa, ut sig från omvärlden såsom bärare av sina förnimmelser och verkställare av sina impulser, men bara genom att finna sig i ett sidoordnat bredvid vartannat och inte i det absolut särskiljandet av Jag och föremål.” Alltså … ”sidoordnat bredvid vartannat”?? Totalt nonsens.

      Jaja, jag ska läsa klart. En och annan mening synes mig vettig, kanske kan man filtrera bort resten som poesi.

  2. Erfarenhet är något redan förgånget, något passerat i tiden och därför gjort till ett ting i minnet. Det blir en Det-erfarenhet, inte nu levande möte, inget presens. Erfarenheten är ett ting, ett objekt från att möjligen först ha varit ens subjekts (Jagets) levande möte med Duet. Det är ju självklarheter!

    • Fast det förstår jag. Egentligen. Det som är konstigt är att nuet, Duet, ska skiljas från Detet, från erfarenheten. Som om nuet inte ger erfarenhet, som om det är något som inte finns, eller ingen kan definiera. Det är något Annat. För en människa med materialistisk och deterministisk syn på människan, och med kunskap i matematik (dynamiska system) synes det barnsligt att försöka särskilja det statiska från det dynamiska. Att mystifiera något som inte är det minsta mystiskt eller konstigt …

      • Hmm, jag tror inte att han har för avsikt att mystifiera något, tvärtom har han klart deklarerat att han snarare vill visa på något som alla redan upplever men kanske inte tillräckligt lagt märke till eller haft ord för.

        Duet måste ju särskiljas från Detet. Duet kan man inte erfara. Duet är bara i nuet, i mötet. All erfarenhet är redan ett objekt och således åtkomlig för minne och reflektion. Duet framträder bara i presens. Däremot är Duets övergående till Det oundvikligt eftersom vi är människor utkastade i tiden.

        Som jag uppfattat det är detta temat i allt hans skrivande, alltså detta med skillnaden mellan människans liv i presens och reflektionen över det förgångna efter varje avslutat nu. Om man låter sig fångas av reflektionen istället för att ständigt åter uppleva nuet och mötet med det nya riskerar livet att förtvina och bli till en ständig objektsrelation i form av erfarenheter som man förhåller sig till utifrån sig själv som objekt, dvs som ett förhållande till världen utifrån Jag-Det.

        • Jag har läst drygt en tredjedel av boken, och har nog inte riktigt kommit till vart han vill komma antar jag. Det är mest beskrivningar, stundtals ganska tydliga, men mest inte, av Detet och Duet och erfarenheten och nuet. Men sista raden i första delen kanske ger en hint om att både leva i nuet och ta vara på erfarenheten. Det verkar som om han varnar för att leva bara i dåtiden, med erfarenheterna då: ”Och med sanningens hela allvar vill jag säga; utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.”

          För mig personligen känns det som en halmdocka. Vem lever bara i dåtiden? Samtidigt som jag vet att det finns massor av människor som lever på gamla meriter och blickar bakåt. Men om det är budskapet tycker jag det känns som ”jaha”. Vi får se, jag har två tredjedelar kvar. Men om det nu är budskapet, vad är finessen att skriva om det på detta konstiga sätt? Undrar jag. Är det ett försök till något slags precisering, eller vad är det? Kan man inte bara säga något om dåtiden och nuet och vikten av att vara här. Om det nu är viktigt.

          Jag antar att Buber liksom såg en modell framför sig med Du och Det som verkade klar och tydlig, som verkligen särskilde upplevelser för honom. För mig blir det inte väsenskilt, Du eller Det är något annat än Jag. Och Jag finns oavsett Det eller Du, men jag agerar olika med ett Du. Och det jag tänker med Du och Det är att Du går att interagera med, ger återkoppling, men Det är stumt och återkopplar inte. Typ.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *