Om man skulle läsa mindre

Världen är full av nonsens. Det kan väl ingen säga emot.

Den är full av tvivelaktiga antaganden, ogrundade påståenden och undermåliga resonemang. Och det påstår jag utan att anföra minsta lilla bevis för det. Utöver påståendet i sig. Man skulle kunna se det rent matematiskt. Rent matematiskt finns det oändligt många påståenden. Några påståenden är ogrundade. Eftersom det finns oändligt många påståenden, måste det därmed finnas oändligt många ogrundade påståenden. QED. Tänk bara på oändligt stora primtalsöknar, så är den saken klar.

Men jag tycker det är jobbigt när saker och ting påstås som naturligtvis är avsett att göra en poäng, och dessutom är uttryck för den subjektiva åsikten hos den som påstår det den påstår. I kursen i vetenskapsteori läste vi en intressant text om objektivitet, det handlade främst om objektivitet inom samhällsvetenskaperna. Texten resonerade kring frågan om forskarens objektivitet, och förde fram argument för att det är omöjligt att vara objektiv. Frågor som anses viktiga är subjektiva, det finns inga objektiva kriterier som bedömer det. Och vinklingen är också en fråga om subjektivt intresse. Man har en uppfattning och sen jobbar man på att rationalisera den. Den som rationaliserar bäst vinner. Eller vinner inte alls, eftersom andra rationaliserar på andra sätt, och sen kan de smutskasta varandra i evighet. Det var ett ogrundat påstående.

Ändrar någon någonsin uppfattning om något? Jag ändrade uppfattning i en fråga idag. En av mina kollegor anförde goda skäl för att det borde vara på ett visst sätt i ett visst projekt. Och jag tyckte det verkade vettigt, så jag ändrade mig mot vad jag tyckt tidigare. Det är mycket enkelt. Om man fokuserar på att göra rätt istället för att ha rätt tycker jag det brukar lösa sig. Men det finns säkert frågor jag aldrig ändrar uppfattning i, jag kan inte komma på någon nu, det är antagligen för att det inte är en fråga när man har en bestämd uppfattning.

Det jag tänkte när jag började skriva var att världen är så full av pladder och nonsens att man slösar bort tiden med att läsa sådant. Å ena sidan vill jag läsa det för att liksom flexa skillsen i att identifiera det. Å andra sidan är tiden begränsad och kanske borde jag ägna mig mer riktat åt sådant som har verklig substans. Problemet är att man måste läsa för att avgöra om man ska läsa det. Kanske gör jag en testperiod med mindre allmän läsning, men mer fokuserad av det som verkar viktigt. Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte än.

Nu kommer snart takteglet att läggas på plats.

Om själen

Av någon anledning ramlade jag på en podd på svt play, Människan och maskinenvars för säsongen sista avsnitt handlar om Själen, ”där människans yttre och inre värld verkligen möts”, som sägs i inledningen. Man verkar inte vilja skilja på medvetandet och själen, men håller sig en mest till att prata om det senare. Jag är rädd att jag tappade bort mig lite, det var aningens långsamt och ganska pladdrigt som det vanligen blir i poddar. Man hade gärna haft en text att läsa istället. Avsnittet inleds med ett litet anförande av den ene programledaren, Eric Schüldt:

”Om man tittar in i en annan människas ögon, och upplever att det finns någonting där bortom det rent maskinella, är det då falskt, är det då självbedrägeri, är det en romantisering av sakernas tillstånd är det till och med ett sentimentalt, barnsligt sätt att se på världen? Att det skulle finnas något mer i oss än synapserna, signalsubstanserna, organen, allt vårt innanmäte. Och jag måste ju säga det att jag tror ju inte det är tomt inuti oss, jag tror ju faktiskt på riktigt att det finns en själ, det är min övertygelse, det måste jag ändå vara öppen med. Jag kan inte se mina medmänniskor som maskiner.”

Ja, och det blev väl får man säga den tongivande för hela programmet. Den andre programledaren, Per Johansson, som jag fö minns från några bloggträffar för mer än tio år sen, gjorde några intressanta nedslag i idéhistorien om synen på själen. Kanske får jag lyssna en gång till, jag erkänner att jag tappade fokus emellanåt, men den övergripande idén tycktes ändå vara att försvara själens existens som något icke mekanistiskt. Hur ”jag kan se att det finns något där” skulle avfärda en mekanistisk orsak stod inte helt klart, förutom en uppenbar önskan att ”något mer” ska finnas.

Och det tycker jag är intressant. Varför är människor så rädda för tanken på en deterministisk och mekanistisk värld? Ja, en anledning är förstås att det skulle detronisera människan som en unik skapelse och frånta henne hennes megalomana inställning till sig själv. Som om naturen spelat oss ett spratt, vi får medvetande och kan hänga mer i allt som händer oss, men kan inte påverka. Vilken nesa! Jag tycker nästan det är lite roligt.

Ja, nu blir det ju lite svårt att visa, eller avvisa det där med själen, i alla fall enligt nuvarande förhärskande uppfattning om vetenskapen, som ändå verkar vara bästa instans att komma med någon form av vettigt påstående i frågan. Men, om man tänker på saken, visst verkar det väl mer konstigt att det skulle finnas än själ, än att det inte skulle göra det? Varför duger inte den helt fantastiska och svindlande tanken på den enorma mängden signalvägar och kombinationer vi kan åstadkomma, som vi inte har kontroll över, som förklaring för vår oförmåga att överblicka ”det vi ser i varandras ögon”? Det tycker jag är konstigt. Alltså synes det mig mest vettigt att anta själen helt enkelt är en illusion.

Och det kan väl funka lika bra som något annat?

Midsommarmys

Det visade sig att de rara tonåringarna alla hade egna planer för midsommar, vilket innebar att Doktor T och jag kunde fira dagen som vi ville. För mig innebar det medelst läsning. Jag inledde vid åttatiden i morse, ute på altanen. Benen i solen och fågelsång. Framåt tio drog grannarna igång sitt basdunkande. Nu bor ju inte grannarna vägg-i-vägg, det här är stora villatomter med ordentligt mycket luft emellan husen. Bara så att problemet blir tydligt. Men jag har ju vidtagit åtgärder för detta, så jag gick och hämtade mina noise-cancelling-lurar. Nu visade de sig inte cancellera basdunket i den omfattning jag tyckte var önskvärt, men efter lite sökande på Spotify vaskade jag fram ett lämpligt havsljud. Några havsljud tvingades jag rata, när det plötsligen började plinga mitt i dem. Det var något med mindfulness tror jag. Men mer renodlat havsljud på lång volym gjorde susen.

Jag läste ut Vänsterdocenten av Torbjörn Tännsjö, en lisa för själen att läsa i jämföresle med Buber. Inte för att jag håller med Tännsjö i hans politiska åskådning, inte alls faktiskt, men han presenterar olika resonemang i både sin politiska och sin filosofiska gärning, och resonemangen är glasklara. Dessutom är boken bitvis hysteriskt rolig när han i korta ordalag avger omdömen om möten med olika mer eller mindre kända intellektuella och andra. Vad sägs om följande lilla passage om mötet med f.d. ärkebiskop K.G. Hammar:

”För några år sen debatterade jag i teve med dåvarande ärkebiskopen K.G. Hammar. Han har aldrig framstått som intellektuell eller ens teologiskt skarpsinnig […].”

Och om VPKs ordförande Lars Werner apropå partiets kapitulation inför kapitalismen:

”Vem hade kunnat ana att hans murarhjärta klappade för privata daghem?”

Ett avsnitt behandlar den tillfälliga ondskan, vilket är mycket intressant och kräver vidare läsning. Hur kommer det sig att människor blir onda när de verkar vara helt normala?

När jag läst ut den kände jag mig stärkt och styrkt så jag gav mig på Buber igen, den sista tredjedelen. Ledbruten, med svidande ögon och värkande muskler blev jag klar för någon halvtimme sen. Det var en riktig plåga att läsa klart den. Det stod mycket klart under sista tredjedelen att det handlar mycket om Gud, om relationen till Gud, det här med Jag och Du och Det. Och det säger sig självt att det inte på något sätt kan tilltala mig eller åstadkomma något slags genklang hos mig. Inte heller någon förståelse, det handlar ju inte om något hur eller varför, det är bara en mängd ord som på något sätt ska trigga känslor i den som grubblar över Gud. Fine, nu vet jag det.

Nu ska jag ta upp något annat att läsa. Frågan är vad. Något skönlitterärt kanske, något samtida. Jag har börjat på Björnstad, av Fredrik Backman, men den har inte riktigt kommit igång. Kanske ger jag den chansen att göra det. Annars har jag flera intressanta böcker i idéhistoria som står på tur.

Vila

Ingen Buber idag. Jag har 64 sidor kvar, de tar jag väl över midsommar. Naturligtvis läser jag på ren vilja, som när man sprungit långt och egentligen inte orkar de sista kilometrarna men springer av ren envishet. Så är det med den här boken också. Vem vet, allting kanske framstår i ett förklarat ljus just sista sidan, och det vore väl dumt att missa det.

Jag har en tendens till självskadebeteende. Mentalt och intellektuellt självskadebeteende. Jag ägnar mig delvis åt sådant jag tycker är intellektuellt plågsamt, som Buber t ex. Eller ja, ren rappakalja till och med ibland. Jag läser sådant där jag tycker argumentationen har luckor, eller antagandena är felaktiga, eller slutsatserna sprungna ur värderingar snarare än hållbara argument. Det är för att försöka förstå hur människor som inte tänker som jag tänker. Det är klart det är trevligt att läsa sådant där man nickar och håller med och tycker resonemangen är briljanta och lärorika, slutsatserna oklanderliga. Det är jättetrevligt. Men, om man vill ha något att fundera över är det ju bättre att läsa sådant som inte är så.

Vänsterdocenten har jag läst idag, några avsnitt. Det är en lättnad att läsa en sådan text efter Buber. Den är glasklar och dessutom bitvis rätt rolig. Tännsjö har en politisk åskådning jag inte delar, men han beskriver och argumenterar för hur han tänkt i olika frågor, också där han ändrat uppfattning med tiden. Det är ohyggligt intressant.

Och idag är längsta dagen, tänk, sen blir det mörkare igen. Idag har jag inte besökt bygget, och det var visst några dagar sen jag fotade. Alla fönster är på plats nu, och snart är el och rör dragna. Vi kan se hur det ser ut inifrån vid kök/vardagsrum, hur det såg ut för någon vecka sen alltså.

Fortsättning på Buber

Igår morse gick jag upp ganska tidigt, jag brukar vakna mellan sju och åtta på helgen. Det var fint väder så jag gjorde mitt morgonkaffe och slog mig ner på altanen med en kopp och en bok. En tyst, skön morgon, det var bara fåglarna som kivades vid fågelbordet. Alla andra i familjen sov. De andra lyckas alltid sova mycket mer än jag. Men det gjorde inget, jag satt där och läste. Jag läste några avsnitt ur Jag och Du, och jag läste några kapitel ur Torbjörn Tännsjös Vänsterdocenten. Vid halv tio skjutsade jag Lilla Dotter till pojkvän, sen åkte jag hem och fortsatte läsa. Halv elva bröt helvetet lös. Då startade grannen sin motorgräsklippare. Egentligen har jag kanske inte så mycket att säga om det, klockan var trots allt efter tio, en lördag. Man måste få sköta sina ytor. Icke desto mindre var min lässtund förstörd. Jag gick in. Grannen var ganska snart klar med sitt gräsklippande, det är bara en liten plätt han klipper med motorgräsklippare, en plätt där hans lilla tysta robotklippare inte når. När han var klar gick jag ut igen. Men då hände något mycket värre. Grannen startade sitt innbyggda musiksystem. Och öppnade alla altandörrar. Och drog upp volymen. Han mår antagligen så himla bra av musik, särskilt basljud, att han vill missionera i världen och generöst dela med sig av sin upplevelse för att alla andra också ska må så bra.

Nu mår jag inte alls bra av andras musik. Jag mår knappt särskilt bra av musik alls, fast ibland lyssnar jag. Särskilt mår jag inte bra av lågfrekventa ljud, jag hör förtusan transformatorstationer på mils avstånd. Nåja, det var en liten överdrift. Men blir rent illamående av vissa ljud, t ex basdunk. Kroppen vrider sig i plågor, hjärnan vrider sig i plågor.

Eftersom det inte känns som någon idé att prata med någon som inget begriper av egen kraft, dessutom krävs det total avstängning för att jag inte ska må illa, beslutade jag mig för egen åtgärd. Jag åkte och köpte ett par hörlurar med brusreducering. De var fantastiska på basljud. Nu är min sommar räddad. Hoppas jag. Så jag kan fortsätta med Buber. Denne förfärlige man. Jag har väl läst lite mer än halva boken. Den blir bara konstigare och konstigare. Jag läser ordkombinationer, men jag förstår inte vad det står. Varför skriver han så mycket nonsens? Ordkombinationer som inget betyder, som saknar innehåll och mening: ”I den egentliga subjekttillvaron mognar personens andliga substans.” Eller: ”Därför blir, när detta Jag vänder tillbaka till sig självt, verklighetens ande kvar hos det, skådandet av solen stannar kvar i det välsignade öga som besinnar sig på sin egen glans, och elementens vänskap ledsagar den människan in i dödens och tillblivelsens stillhet.” Håll med mig, det finns ingen substans i det, det är poetiska uttryck för en känsla av något. Inte vet jag vad det är? En upplevelse av vad Jag är? Elementens vänskap?

Det kan inte hjälpas, jag ser fortfarande inget som bidrar till någon förståelse, eller insikt. Det ska, enligt baksidestexten, förena en existentialistisk grundhållning med en språkfilosofisk. Naturligtvis undrar jag exakt vad det är som är det ena eller det andra.

Vad är det som gör mig så himla skeptisk? Framförallt är det den ohyggligt luddiga framställningen, med meningar som inte har någon betydelse. Hur ska jag förstå dem? Finns det inget annat sätt att uttrycka det som ska uttryckas? Jag lutar åt att det är en känsla som ska uttryckas. Det är något med subjekt och objekt. Men varför då? Och hur ska det tillämpas, vad ska jag göra med texten när jag läst?

Många frågor. Inga svar.

När man är överenergisk

Eller överpositiv. Eller överoptimistisk. När man helt enkelt tar på sig något som man sen inser kommer bli svårt att ro iland. Det gjorde jag idag.

Vid ett par tillfällen på sista tiden har Bubers Jag och Du dykt upp under fikasamtal på jobbet. Den har dykt upp på det fascinerade sätt som ingenjörer kan prata om sådant som de upplever synnerligen världsfrånvänt och märkligt på ett sätt som att man mer undrar hur det kan ha blivit så än vad människan som skrev egentligen menar. Fast det undrar man också.

Och jag tänkte att jag kan ju inte ha åsikter om något jag inte känner till, alltså måste jag ta och läsa det där innan jag tycker något. Och eftersom jag har nära till handling skred jag genast till verket, dvs jag åkte till biblioteket och lånade boken. Det skulle jag inte ha gjort. Redan efter några sidor uppenbarade sig svårigheterna. Svårigheterna i hur jag ska stå ut att läsa. Vilken rappakalja! Det är min spontana reaktion efter några sidor. Texten spårar ur i rena obegripligheter: ”Den människa till vilken jag säger Du blir för mig inte till erfarenhet. Men jag står i relation till henne, i det heliga grundordet. Först när jag träder därur, blir hon åter till erfarenhet. Erfarenhet är Du-avstånd.”

Det kryper i mig. Det kan var och en förstå. Vad betyder det där? Vaddå ”erfarenhet”, vad menas med erfarenhet här? Att Du inte blir en ”erfarenhet”? Nähä. Och om Du inte är en erfarenhet, vad är Du då? Inte för att jag tycker Du skulle vara precis en erfarenhet, Du kan ju vara Du, det bryr ju inte jag mig så himla mycket om. Var på Du. Det förefaller mig alltså som synnerligen betydelselöst pladder, faktiskt. Kanske har det en poetisk stämning över sig? Jag vet inte. För mig tycks orden som står där tillsammans helt enkelt inte betyda något alls. Inget alls som jag kan relatera till, eller associera till. Men uppenbarligen är det skrivet, uppenbarligen både utgivet och översatt. Så vad betyder det för Buber, vad är det han vill säga egentligen, vad är det han pratar om?

Jag ska fortsätta läsa, vem vet, det kanske blir som Doktor T oroar sig för, att helt plötsligt uppenbarar sig en psykadelisk värld för mig. På måndag, tänker jag, kommer jag att slå mig ner vid fikat på jobbet och liksom bara bli till där i fikarelationen med en massa Du.

Sommarlov

Det är sommarlov. Ja, inte för mig då. Men för de som går i skolan. Men när de rara barnen har sommarlov känner jag mig lite sommarledig också. Fast jag jobbar. Lyckligtvis kan jag jobba hemifrån ibland; dagar när jag bara sitter vid skrivbordet och stirrar på beräkningar eller skriver rapporter. Då går det att kombinera med skjutstjänst och byggtjänst. Det finns oändligt många saker man kan bestämma när det gäller hus. Små detaljer som på millimetern när, eller i alla fall centimetern, man ska placera ett uttag till en lampa. Hur köksskåp och badrumsskåp och tvättmaskin och det ena och det andra ska placeras. I helgen samlade vi in broschyrer för badrumsinredning. Bara en bråkdel av allt som finns. Alla broschyrer är upplagda på samma sätt; fina foton med litet skärpedjup som ska tjäna som stämningsinspiration, man ser nämligen inte alls hur något ser ut eller vilka mått det har.

Senare i katalogen finns ritningar och tabeller med artikelnummer, mått och priser. Oändligt mycket. Väldigt mycket som är snarlikt. Tänk att det finns så mycket att välja på! Jag har kommit på vilken inställning man behöver ha för att inte drunkna i val. Som om vi hade ett val. Vilekn badrumsinredning vi väljer är naturligtvis ett deterministiskt val, förutom att vi inte vet om det. I alla fall, grejen är den att det finns mycket man tycker är fint, det finns mycket som fungerar. Alltså måste man fokusera på vad man inte vill ha. Bara man ser till att navigera från det, kan mycket funka. Man ska inte välja bland de tjuttioelva fasadbelysningar man kan tänka sig, utan bara försäkra sig om att inte välja den man inte vill ha. Om man gör valen på det sättet, verkar det funka ganska bra. Doktor T och jag tar beslut på löpande band. Hittills går det ganska bra.

Nu ser man inte stora förändringar längre, väggarna byggs upp inne, elen dras. Fönstrena kommer på plats.

Förutom det läser jag min lilla halvfartskurs i Teknikens Idéhistoria, det är verkligen intressant.

I-landsproblem

Idag, på självaste nationaldagen, bokade vi tid på IKEA för att rita upp köket till huset. Man kan spendera hur mycket tid som helst på att välja köksinredning, maskiner, blandare, kakel, golvklinker, badkar, handdukstorkar och gud vet allt. Om Gud fanns. Men vi har bestämt oss för att vara rationella. Alltså kök från IKEA. Det kändes passande att köpa kök från ett svenskt, praktiskt, företag en dag som denna.

Doktor T hade redan förberett det hela med en preliminär skiss och mått. Så på två timmar hade vi bestämt allt. Under den tiden hade vi dessutom lyckats byta material på bänkskivan en gång, byta fläkt och byta diskbänk. När vi stod där i valet och kvalet om bänkskiva, vi var inte helt överens i frågan från början, poängterade Doktor T att frågan egentligen är rätt fånig. Det är ett I-landsproblem. Det är inte världens viktigaste fråga vilket material man har som bänkskiva. Det viktiga är att huset blir klart och vi har någonstans att bo. Det är viktigt. Det som är viktigt är att grundkonstruktionen blir bra. Allt annat kan vi byta. Om vi skulle vilja. Men ingen av oss, särskilt inte jag faktiskt, är särskilt intresserade av spendera timmar på inredningsdetaljer. Vi hyr hus nu, det fungerar hur bra som helst. Vi behövde bestämma oss för något. Så det gjorde vi. Det blir bra.

Sen gick vi till huset och mätte lite. Store Son var med och tittade på sitt rum, och planerade lite inredning. Hans rum måste vara väl ljudisolerat och svalt. Och det blir det. Det är svårt att hålla alla detaljer i huvudet samtidigt, och alla mått. Några saker måste ändras vartefter bygget framskrider. Några behov ändras, några idéer mognar.

Det ska bli roligt när det blir klart. När det går att flytta in. Då ska vi bo, äntligen.

För övrigt känner jag mig nästan sysslolös nu med bara en halvfarts sommarkurs att läsa och tänka på. Väldigt konstigt. Men, med tanke på att huset ska målas invändigt och utvändigt, och altan ska skruvas och vi ska mellanlanda, och allt ska hända under sommaren, antar jag att det är ganska bra.

Och såhär ser det ut från Lille Sons rum, när reglarna sitter uppe.

Dags för sommar

Jag hade en väl uttänkt planering. Naturligtvis. De sista inlämningarna i vårens kurser, exakt koll på dagar, exakt koll på var jag var någonstans. Som om jag äntligen fått kontroll över min tendens till prokrastinering. Perfekt koll på vad som behövde göras på jobbet och när. Aldrig har väl en början av juni sett så kontrollerad ut. Efter 27 år vet jag äntligen hur man balanserar arbete och fritid.

Naturligtvis predikterade jag inte det opredikterbara. Helt plötsligt var det jobb 24/7, och hela studieplanering liksom bara löstes upp i ett tomrum av inte vet jag. Kaos.

Men, sen var jobbet klart vid midnatt natten till lördagen, och jag kunde stuva om och greja lite med min text till kreativt skrivande som fick lämnas in sådär 40 minuter för sent. Men tentan i vetenskapsteori lyckades jag få in flera timmar i förväg i går kväll. Och sen tittade jag på Rocket Leauge World Championship (det är e-sport) med Store Son, och allt var frid och fröjd.

Jag har en uppgift som eftersläntrare, en läsrapport som jag ska skriva klart så snart jag kommit över hur bedrövlig Drömfakulteten var att läsa. Och idag började en superrolig sommarkurs i Teknikens idéhistoria. Och hur kul är inte det?

Och ja, det är mindre än två månader kvar tills vi ska flytta till temporärt boende innan huset blir klart, och husbygget rullar på fint. Och det är två veckor till midsommar och sen vänder det igen, med ljuset. Men mot slutet av sommaren ska vi kunna flytta till vårt hus, och sen ska jag äntligen slappna av. Och då ska jag läsa böcker och kurser i evighet. Dessutom tänker jag att jag ska skriva om alla viktiga saker som jag tänker på emellanåt när jag inte tänker på hur köket ska se ut, vilket egentligen är ganska oviktigt, i alla fall om det fungerar bra. Så om det ska fungera bra måste man göra en insats och tänka ut det först. Och det jag skulle vilja ha är en generator där man liksom bara matade in alla sina behov, eller ännu hellre skulle den läsa av min hjärna. Alltså inte gissa utan verkligen läsa av just mig, och tala om för mig vad som bäst uppfyller mina behov. I form av köksinredning, placering av belysning och placering av handdukstork i badrummet. Men elektrikern som vi träffade idag tyckte jag för all del var mycket vettig och det är trevligt med vettiga yrkesmänniskor, det uppskattar jag extremt mycket, men han kan ju inte läsa tankar och prediktera vad vi vill ha var. Tyvärr. Och istället för att larva sig med spektakulära saker som elbilar tycker jag att Elon Musk kunde ägna sig åt vardagspraktiska saker som var eluttag ska sitta och var man ska tända lampor. Hur svårt kan det vara liksom, med tanke på att människor säkert är mer lika när det gäller sådant än vad det gäller huruvida de är intresserade av att läsa filosofi eller om Kim Kardashian.

Eftersom innerväggarna nu börjar komma upp, och taket ännu inte börjat läggas blir det ingen bild, eftersom det ser ut ungefär likadant som innan. På ytan. Men det blir väldigt bra i alla fall.