Zeitgeist

Store Son hade en period när han såg på samtal, på YouTube, med ateismens fyra ryttare. Framförallt var han förtjust i den nu avlidne Christopher Hitchens. För ett tag sen, när jag letade poddar, såg jag att hans kollega Sam Harris har en podd med hysteriskt långa konversationer, flera timmar långa. Jag la till den till mitt flöde, men har hittills inte lyssnat. Men på kort tid nu har man på både svenska och utländska bloggar tipsat om den här podden. Så jag tog mig samman idag och började lyssna på ett avsnitt, ett samtal om den fria viljan mellan Sam Harris och Daniel Dennett. Trots att min promenad var nästan en timme lång hann jag bara halvvägs genom samtalet. Det är en timme och fyrtiofyra minuter långt. Tyvärr tyckte jag de var lite pladdriga och långrandiga och ägnade alltför stor del av början åt att rekapitulera händelseförloppet med Harris bok om den fria viljan och Dennetts negativa recension av dem samt den skriftväxling som sedan följde. De kom inte, i den första halvan, fram till så mycket om den fria viljan, utöver att de uppenbarligen ser på den på olika sätt. Och ja, det kan man väl göra. Jag ska lyssna klart, men inte ikväll, och jag hoppas naturligtvis de kommer längre i hur de ser på saken.

En sak som slog mig, med tanke på rekommendationerna att lyssna på dessa poddavsnitt, är att tid på något sätt får status. Intellektuell status kanske. Den som har tid att lägga ner på att lyssna på dessa mastodontavsnitt, och kanske dessutom kommentera dem, den personen, den har något som andra inte har.

Tiden som status-fenomen. Det ligger i tiden. Men, jag hoppas att jag får tid att lyssna klart, och något tillfälle att lyssna på det där över 2 timmar långa avsnittet som verkar vara det senast inspelade, om Forbidden Knowledge, det är det rekommendationerna jag läst främst handlat om.

Och dagens byggbild. Takläkten kommer på plats.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*