Om att fastna

Nästan varje kväll, sådär runt midnatt, en halvtimme eller en timme, skriver jag lite på texten som hör till sista delen av process-skrivandet i skrivkursen. Vissa kvällar blir det bara några rader, vissa kvällar blir det flera sidor. Ibland fortsätter jag på en påbörjad tanke eller händelse, ibland skriver jag enskilda små stycken nästan som minnesanteckningar avsedda att passas in någonstans. De små styckena kommer ofta till när jag påminns om någon viss händelse eller samtal som jag antingen själv deltagit i, eller hört. Jag skriver dem för att de innehåller något som är viktigt i just den här berättelsen, något som hör till.

En sak som jag ska skriva om ikväll, tänkte jag, är att fastna. Jag har tänkt på det i flera dagar. Alla människor, eller i alla fall många, verkar ha en bestämd tankesfär där allting rör sig.  När man lär känna en ny människa kan man tycka det är många nya infallsvinklar, många nya idéer, mycket nytt, intellektuellt, att ta del av och fundera över. En ny stimulerande källa. Men när man varit bekanta ett tag märker man att samma idéer, samma slutsatser, samma resonemang och till och med samma återberättade händelser återkommer hela tiden. Man förstår att det är en uppsättning händelser som varit betydelsefulla, formande. Man förstår att det är en idémängd, tankevärld som liksom bildar hela personens värderings- och åsiktsram. Många människor pratar om samma saker hela tiden. Drar samma slutsatser, ältar samma problem, föreslår samma lösningar. Det är en fruktansvärd insikt. Jag undrar vilken min snäva tankesfär är, jag måste genast vidta åtgärder för att spränga den.

Och idag tittar vi på bilder inifrån huset som håller på att bli.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *