Om fri vilja

Igår var en sådan haiku-dag, 5 timmars bilkörning, 7 timmar tillbringade på Linnéuniversitetet, skrivkursen, och sen 5 timmars bilkörning hem igen. Man kan tycka det låter drygt, men jag tycker inte alls det är särskilt besvärligt att köra så långt. Tre timmar till Brahehus, kort fika, och två timmars körning till. Jag hann lyssna på tio podd-avsnitt av In Our Time, otroligt intressant och bra. Många av ämnena som jag valde att lyssna på har avhandlats på kurserna i idéhistoria och filosofi, det vill säga bra repetition och fördjupning.

Diskussioner om den fria viljan tycker jag är intressant. Själv lutar jag, rätt givet, åt determinismen. Det finns väl, vad man kan se, inget som talar för något annat precis. Det stora problemet om determinismen är sann är förstås frågan om ansvar. Skuld och ansvar. Vilket en del människor skulle tycka vore opraktiskt om vi förlorade. Men antag att determinismen är sann, allt vi gör är bestämt sedan Big Bang, ofrånkomligt. Till att med att fundera över determinismen och skriva det här blogginlägget är ofrånkomligt. Jag tycker att diskussioner om den fria viljan, när man pratar om determinismen, så verkar man fortfarande som om man tror att determinismen verkar under fri vilja på något sätt. Man drar inte konsekvenserna av det fullt ut. Om vår existens är deterministisk finns inga verkliga val, vi kan inte välja om vi vill prata om determinism eller inte, vi gör det. Under determinismen kan man inte tycka någonting. Inte ändra åsikt. Såvida det inte är förutbestämt. Ett skäl som brukar användas för att motivera behovet av en fri vilja, dvs att determinismen är falsk (jag tycker synen på determinism som inte motsäger fri vilja är rätt fånig, så jag avstår från den varianten, i alla fall med definitionen av fri vilja som vanliga människor uppfattar den), är att om determinismen är sann skulle människor tycka livet är meningslöst och sluta anstränga sig. Men det är ju ett helt meningslöst påstående, och det är bl a där jag tycker det brukar gå lite slarvigt till. För om determinismen är sann är det ju ingen som ”tappar sugen”. Om den tappas är det redan bestämt så, inget att göra, annars händer absolut ingenting vid insikten om determinismens existens. (Kul sammansättning, determinismens existens). Vad som händer vid en insikt är att det är bestämt att insikten ska komma, och det som händer därefter är också en följd av det som tidigare hände.

Men, en sak de diskuterade tyckte jag var en ny syn på saken, som i alla fall inte jag hört diskuteras förut, men som egentligen är mycket uppenbart. Och det är ju att vi upplever att vi har fri vilja och gör val baserat på känslor och funderingar. Vi upplever det.

Man kan fundera över varför man upplever det om det inte är så. Varför har evolutionen maskerat determinismen för oss? Kanske för att vi inte är optimerade än? (Det var mitt eget påhitt, det där senaste). Dvs vi har inte konvergerat. Konvergens märker man på att förändringar slutar ske. Och varför verkar vi så upptagna med ansvar och skuld, är osäkerheten om den fria viljan en del av intellektets evolution, som ligger lite efter kroppens? Och om determinismen är sann, kan man naturligtvis inte ägna sig åt något teleologiskt spekulerande. Som att ställa frågan ”varför”, ity ofta handlar den om något syfte. Vilken fråga ska man istället ställa? Hur kommer det sig att? Vad är orsaken till detta?

Så är det nog.

Förresten har väggarna kommit upp nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *