Läsdagar

Vi åkte till Gotland några dagar. Jag packade i vanlig ordning en liten väska med böcker. Naturligtvis kommer jag inte hinna läsa allt, men det är roligt att ha att välja på om jag skulle vilja ströbläddra och tänka på något. Det jag ska läsa är några avsnitt av Heliga Birgittas Uppenbarelser, och fortsätta med vetenskapsteorin. Men det kanhända jag vill läsa lite mer, jag är särskilt sugen på Voltaires Traktat om toleransen.

Nu kommer det mest bli frågan om att slappa, läsa, promenera och fota under några dagar. Det är ganska skönt.

Det är väldigt tyst här, det tycker jag är bra. Och väldigt tomt.

Allting gick bra tills vi skulle elda. Det såg inte ut som om några fåglar byggt bo i skorstenen, men när röken vällde in i stugan i stället för att ta vägen genom skorstenen insåg vi att de nog smugit ner pinnar i skorstenen i alla fall. Imorgon får vi åtgärda saken. Imorgon får vi åka runt och orientera oss om vad som hänt sen i november.

Sa jag att jag ska läsa?

Om att fastna

Nästan varje kväll, sådär runt midnatt, en halvtimme eller en timme, skriver jag lite på texten som hör till sista delen av process-skrivandet i skrivkursen. Vissa kvällar blir det bara några rader, vissa kvällar blir det flera sidor. Ibland fortsätter jag på en påbörjad tanke eller händelse, ibland skriver jag enskilda små stycken nästan som minnesanteckningar avsedda att passas in någonstans. De små styckena kommer ofta till när jag påminns om någon viss händelse eller samtal som jag antingen själv deltagit i, eller hört. Jag skriver dem för att de innehåller något som är viktigt i just den här berättelsen, något som hör till.

En sak som jag ska skriva om ikväll, tänkte jag, är att fastna. Jag har tänkt på det i flera dagar. Alla människor, eller i alla fall många, verkar ha en bestämd tankesfär där allting rör sig.  När man lär känna en ny människa kan man tycka det är många nya infallsvinklar, många nya idéer, mycket nytt, intellektuellt, att ta del av och fundera över. En ny stimulerande källa. Men när man varit bekanta ett tag märker man att samma idéer, samma slutsatser, samma resonemang och till och med samma återberättade händelser återkommer hela tiden. Man förstår att det är en uppsättning händelser som varit betydelsefulla, formande. Man förstår att det är en idémängd, tankevärld som liksom bildar hela personens värderings- och åsiktsram. Många människor pratar om samma saker hela tiden. Drar samma slutsatser, ältar samma problem, föreslår samma lösningar. Det är en fruktansvärd insikt. Jag undrar vilken min snäva tankesfär är, jag måste genast vidta åtgärder för att spränga den.

Och idag tittar vi på bilder inifrån huset som håller på att bli.

 

Om fri vilja

Igår var en sådan haiku-dag, 5 timmars bilkörning, 7 timmar tillbringade på Linnéuniversitetet, skrivkursen, och sen 5 timmars bilkörning hem igen. Man kan tycka det låter drygt, men jag tycker inte alls det är särskilt besvärligt att köra så långt. Tre timmar till Brahehus, kort fika, och två timmars körning till. Jag hann lyssna på tio podd-avsnitt av In Our Time, otroligt intressant och bra. Många av ämnena som jag valde att lyssna på har avhandlats på kurserna i idéhistoria och filosofi, det vill säga bra repetition och fördjupning.

Diskussioner om den fria viljan tycker jag är intressant. Själv lutar jag, rätt givet, åt determinismen. Det finns väl, vad man kan se, inget som talar för något annat precis. Det stora problemet om determinismen är sann är förstås frågan om ansvar. Skuld och ansvar. Vilket en del människor skulle tycka vore opraktiskt om vi förlorade. Men antag att determinismen är sann, allt vi gör är bestämt sedan Big Bang, ofrånkomligt. Till att med att fundera över determinismen och skriva det här blogginlägget är ofrånkomligt. Jag tycker att diskussioner om den fria viljan, när man pratar om determinismen, så verkar man fortfarande som om man tror att determinismen verkar under fri vilja på något sätt. Man drar inte konsekvenserna av det fullt ut. Om vår existens är deterministisk finns inga verkliga val, vi kan inte välja om vi vill prata om determinism eller inte, vi gör det. Under determinismen kan man inte tycka någonting. Inte ändra åsikt. Såvida det inte är förutbestämt. Ett skäl som brukar användas för att motivera behovet av en fri vilja, dvs att determinismen är falsk (jag tycker synen på determinism som inte motsäger fri vilja är rätt fånig, så jag avstår från den varianten, i alla fall med definitionen av fri vilja som vanliga människor uppfattar den), är att om determinismen är sann skulle människor tycka livet är meningslöst och sluta anstränga sig. Men det är ju ett helt meningslöst påstående, och det är bl a där jag tycker det brukar gå lite slarvigt till. För om determinismen är sann är det ju ingen som ”tappar sugen”. Om den tappas är det redan bestämt så, inget att göra, annars händer absolut ingenting vid insikten om determinismens existens. (Kul sammansättning, determinismens existens). Vad som händer vid en insikt är att det är bestämt att insikten ska komma, och det som händer därefter är också en följd av det som tidigare hände.

Men, en sak de diskuterade tyckte jag var en ny syn på saken, som i alla fall inte jag hört diskuteras förut, men som egentligen är mycket uppenbart. Och det är ju att vi upplever att vi har fri vilja och gör val baserat på känslor och funderingar. Vi upplever det.

Man kan fundera över varför man upplever det om det inte är så. Varför har evolutionen maskerat determinismen för oss? Kanske för att vi inte är optimerade än? (Det var mitt eget påhitt, det där senaste). Dvs vi har inte konvergerat. Konvergens märker man på att förändringar slutar ske. Och varför verkar vi så upptagna med ansvar och skuld, är osäkerheten om den fria viljan en del av intellektets evolution, som ligger lite efter kroppens? Och om determinismen är sann, kan man naturligtvis inte ägna sig åt något teleologiskt spekulerande. Som att ställa frågan ”varför”, ity ofta handlar den om något syfte. Vilken fråga ska man istället ställa? Hur kommer det sig att? Vad är orsaken till detta?

Så är det nog.

Förresten har väggarna kommit upp nu.

Jupiter

Ikväll lyser Jupiter stark utanför mitt sovrumsfönster som vetter mot söder. Jupiter är min planet, enligt alla astrologiska konster. En mycket trevlig planet. Men astrologi är som vi känner till en pseudovetenskap, och vi nöjer oss med att konstatera att astronomiskt lyser i alla fall Jupiter över mig.

Idag besökte jag, Lille Son och Doktor T Ångströmlaboratoriet som hade Öppet Hus. Vi lyssnade bland annat på en föreläsning om Universums Begynnelse. Jag gick omkring och kände mig nostalgisk. Inte för att Ångströmlaboratoriet var byggt när jag pluggade de ämnen som huserar där, men ändå. Jag tänkte att det ändå är väldigt trevligt att ha studerat den sortens ämnen, och att arbeta med det tillämpat. Det är trevligt att begripa vad spektrallinjer är, och att förstå vad superposition innebär, liksom att fundera över frågan om varför något finns istället för ingenting, och hur man kan se ljus som färdats i miljarder år. När vi kom hem diskuterade jag dubbel-slit experiment och rummets expansion i det som är ingenting med Store Son.

Och jag tänkte att det var himla tur att jag valde att läsa matematik, fysik och teknik när jag var ung, och humaniora nu. Tänk om jag valt att plugga franska då, som jag hade kunnat få för mig? Då skulle jag knappast sätta igång och läsa Teknisk Fysik nu. Och tänk vad mycket jag skulle ha missat att förstå då! Om nu multiversum-teorin någon gång visar sig vara en bra beskrivning av verkligheten, så förstår man att Jupiters inverkan var lyckosam på valet som gjordes då. Och att inget kunnat vara på något annat sätt än som det är nu. Eller så fabulerade jag i de senaste meningarna jag just skrev.

Höstens studier

Jaha, då kan jag inte ändra ordning, lägga till och ta bort mer. Vid midnatt stängde ansökan. Men de två första alternativen var givna, Filosofi B och Idéhistoria B. Resten flyttade jag runt i det sista. Man kan ju tydligen bara läsa 90 poäng utan att ta till extraordinära åtgärder. Nåja, nästa år kan det väl passa med tanke på att hus ska flyttas in i och det tar väl lite uppmärksamhet att fixa med gissar jag. Men sen, sen när vi kommit till ro ordentligt, då ska jag se om det inte går att få in lite mer. Saken är den att jag vill läsa allting nu på en gång, det finns så mycket som är fruktansvärt spännande. Men, naturligtvis vill jag mer än det finns tid till, så det är lika bra. Ett alternativ är faktiskt att läsa i långsammare tempo, det är ju inte precis som att jag behöver jäkta till en examen. Jag skulle kunna läsa mer i samma ämne istället. Kanske gör det senare. Just nu vill jag ha bredare överblick. Senare kanske jag fokuserar mer, vi får se.

Nu kan jag glömma det ett tag, och fokusera på slutet av den här terminen. Två uppgifter kvar i litteraturkursen, en sista inlämning i kreativt skrivande och en examination i vetenskapshistoria utöver två seminarieuppgifter. Det är inte så blodigt.

Och nästa vecka börjar väggarna byggas upp på huset.

Bild från kvällspromenaden. Lugn kväll.

Godis overload

Mellan ålder och godistycke finns ett negativt samband. Ju äldre jag blir desto mindre faller mig sött i smaken. Litelite är gott ibland, men om jag äter bara litelite för mycket mår jag illa. Påsk är en sådan tid när man köper godis för att ha till påskutklädda barn som ringer på. Men det är klart man måste smaka en bit eller två. Men dessa få bitar, tillsammans med lite mer omsorgsfull mat blir lätt för mycket för en dam i min ålder, som dessutom helst spenderar tiden med näsan i böcker. Inte för att jag inte tycker om att vara ute och röra på mig, det gör jag visst. Men om man fastnar i något att läsa är det lätt att bli kvar.

Imorse var jag fortfarande mätt när jag vaknade, och det var ohyggligt fint väder, så jag drog på min walking-stället (jag är inte säker på att någon annan skulle ha definierat det så, särskilt inte Rara Dotter om hon sett det, men nu sov hon sött), laddade ner ett avsnitt av Filosofiska Rummet och promenerade iväg. När jag kom hem hade Doktor T lagom vaknat och det doftade nybryggt kaffe i huset. Kan en morgon vara bättre?

Middagen idag lagades av Doktor T och den var extremt försåtlig, dvs mättande. Jag hade fått blodad tand för filosofi-promenader, så jag letade upp en ny podcast, BBC Radio 4 – In Our Time, och promenerade ett avsnitt, The Continental-Analytical Split. Intressant. Det tycks finnas oerhört många avsnitt, vilket borgar för en trevlig promenadsommar. Man konstaterade slutligen att det finns några ”fundamental worries about differences of method, differences of style and different conceptions of what the rigor of a philosophical investigation ought to look like.” Den kontinentala filosofin har letat sig mer mot litteratur än vetenskap, mot en tolkning snarare än logik, och det förklarar väl till viss del den kritik som t ex postmodernister får utstå. Jag antar dess berättigande beror på vilka anspråk respektive företrädare har i fråga om stringens.

Och nu några bilder från dagen.

Mättande pajer.

Lugn under kvällspromenaden.

Solnedgång och filosofisk podd.

Städning

Igår städade jag mitt lilla krypin, mitt arbetsrum. Det var nämligen som så att jag sedan ett par dagar nyst mycket, blivit täppt, rinnande ögon när jag suttit där och läst speciellt. Inte så mycket vid skrivbordet. Jag är inte allergisk, om jag inte blivit det helt platsberoende helt plötsligt, så det måste vara något annat. Alltför mycket damm, helt enkelt. Hur det nu kan bli damm av så stillsamma tingestar som böcker och papper.

Utöver detta har jag nog tyckt att det blivit lite stökigt, lite för mycket som bara ligger på soffor och bord och stolar och skrivbord. För all del i prydliga högar, men ändå. Och jag borde kunna sortera undan kurslitteratur som är överspelad. Ställa in i bokhylla igen.

Jag la upp böckerna på köksbordet. Och tittade på bokhyllorna. Och insåg att böckerna förökat sig när de legat och tumlat i soffan. Eftersom vi ska flytta inom några månader, tänker jag inte köpa någon ny bokhylla. Jag vill vänta tills vi är på plats så det blir ordentligt gjort. Alltså kommer böckerna att få ligga kvar i högar.

När jag la upp min städbild på facebook, var det en som frågade efter tio bästa lästipsen i den bokhögen. Och eftersom det är mycket roligare att skriva om vad man läst, gjorde jag en sådan lista istället för att städa. Jag tänkte att den listan kunde vara ett lämpligt blogginlägg.

Här har vi först den hopsamlade bokhögen. Vi känner nog igen några gamla godingar som hängt med då och då. Böcker jag återkommer till.

Bokhög.

Om man sen ska plocka ut några böcker som är särskilt intressanta, vore det dessa.

Särskilt intressanta böcker ur bokhögen.

1. The Moral Philosophers av Richard Norman (analyserar olika källtexter av olika filosofer ur historiskt/moraliskt perspektiv, och är särskilt givande om man samtidigt läst källtexterna (typ delar av Staten, Nikomachiska etiken, Utilitarism etc) den analyserar).

2. Västerlandets filosofi av Anthony Kenny. Bra översiktsverk helt enkelt över filosofins historia. Kan med fördel kombineras med Svante Nordins Filosofins Historia och Bertrand Russells Västerlandets filosofi.

3. Till försvar för kvinnans rättigheter av Mary Wollstonecraft. Given. Och en rätt bra påminnelse om vad det egentligen från början var frågan om, och varför, om man känner sig förvirrad i dagens överflöd av feministisk applikation.

4. Framstegets arvtagare Nils Runeby (redaktör). Översikt över 1900-talets idéhistoria (samma serie som Ambjörnssons Människors undran och Tankens pilgrimer som man kan läsa före). Mycket om människan och den tekniska utvecklingen.

5. Staten av Platon. Given. Alla referenser går till Platon.

6. Betraktelser över den första filosofien av René Descartes (i Valda Skrifter). Om Gud och själen. Descartes presenterar två gudsbevis som ju är bra att känna till.

7. Etiken av Spinoza. Ytterligare en av rationalisterna. Om Gud och själen och affekterna. Både Descartes och Spinoza hade bekymmer med själens natur i den materialistiska världen. Intressant.

8. Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Tillsammans med Camus Främlingen världens bästa skönlitterära bok. Ohyggligt många intressanta filosofiska frågor och etiska problem. Och språket!

9. Flatland av Edwin A Abbott. En del säger att det är en allegori om det Viktorianska England. Man kan också läsa det som en tanke om parallella världar, rent matematiskt. Och kanske också psykologiskt.

10. Fashionable Nonsense av Alan Sokal och Jean Bricsmont. Med undertiteln ”Postmodern intellectuals’ abuse of Science”. Postmodernismen får sig en känga, helt enkelt. På ett rationellt och metodiskt sätt.

Sen städade jag faktiskt färdigt. Det var ganska mycket damm som försvann.

Påsklov

Nu är det påskledigt. Fyra dagar i fullständigt förslappat vegeterande. Nästan i alla fall, det är naturligtvis en del inlämningsuppgifter som ska lämnas in, och saker som ska läsas. Men det räknar jag i alla fall till lustfyllt vegeterande. Vädret ska dessutom bli uselt, sägs det, vilket borgar för att det ska gå bra att sitta inne och läsa utan solstress.

Kanske behöver vi göra en insats för att bestämma husets köksinredning. Men vi gjorde en räd häromdagen till IKEA, någon bygghandel och kakel&klinkerbutik. Det var inte så svårt. Jag har svårt att känna ett djupt engagemang i inredningsfrågor, eller förresten, det var fel sagt, jag känner snarare ett otroligt djupt engagemang. Att det inte är en fråga som är värd att vända världen upp och ner för. Saken är ju den att inredningen  inte ska ta över, den ska finnas där, praktisk och tidlös, så att man kan ägna sig åt andra viktigare saker.

Sista perioden för kurserna. Vetenskapsteori t ex. Väldigt intressant. Passar bra efter Kritiskt tänkande. Kursen i kritiskt tänkande, som egentligen handlar om argumentationsanalys har förstört mitt sätt att läsa. I alla fall vissa texter. Möjligen inte skönlitterära. Skribenter som faller i den fälla de just kritiserar verkar vara ohyggligt vanligt. Att använda sig av retoriska knep som inte är så trevliga. Särskilt vanligt verkar vara sluttande plan, eller falska dilemman. Det är ganska roligt ändå. Det kreativa skrivandet har varit lågkreativt, men den litterära psykologin mer intensiv.

Egentligen borde det finnas en del att säga om både det ena och det andra, men det verkar mest ligga och skvalpa och bida sin tid. Vi får vänta på att det är klart. Doktor T letade upp ett horoskop till mig som han tyckte var mycket roande: ”You’re growing too fast, but that’s fine as long as you don’t make people around you feel they’re moving too slowly.” Jag vet inte vad jag tycker om det, förutom att nästa avsnitt i vetenskapsteorikursen kommer att behandla pseudovetenskaper som astrologi.

För övrigt har plattan gjutits.

Vy från söder.

Vy från norr.

Feministisk vetenskap

Jag har varit på tjänsteresa, två dagar, i ett land som inte är med i EU men där våren är som den kommer att vara här om en månad. Trevligt. Jag har hållit låda flera timmar idag. Egentligen är jag trött, men eftersom jag inte har varvat ner än tänkte jag passa på att skriva ett blogginlägg.

För att pussla ihop arbete och studier och allt annat är det praktiskt att utnyttja ställtider. T ex kan man läsa på flyget. Jag läste alltså Feminist Epistemology and Philosophy of Science. Det tog ett tag innan jag förstod att när det talades om vetenskap så var det allt annat än naturvetenskap och teknologi som menades. Det är lite, lite svårt att tänka sig hur ”kvinnligt tänkande” skulle förändra naturlagar t ex.

Nu var den här artikeln ändå rätt intressant, efter ett tag förstår man att vad som behandlas är stereotypt ”kvinnligt tänkande”, dvs artikeln gör, enligt min (feministiska) tolkning, inga anspråk när det gäller att definiera kvinnligt tänkande. Det tycker jag är ett positivt drag. Däremot argumenterar den rätt tydligt för hur olika perspektiv gör skillnad i vilka frågor som är intressant, hur man ser på olika frågor, och hur man värderar dem. Och där måste man väl säga att det finns en poäng. När de gäller samhällsvetenskaper och humaniora, där man ägnar sig mer åt tolkning som metod.

Men nu ska jag äta choklad.

När jag klarat av det jag tänkt klara av

Idag skulle jag klara av saker och ting. Analysera en av Karin Boyes dikter från psykoanalytiskt perspektiv. Hur bra kan man gissa att jag är på det? Förmodligen kan man gissa sig till att det inte ligger för mig alls. Det är därför jag går den här kursen, eftersom det inte ligger för mig alls, på naturligt vis. Det är inte det att jag är ointresserad, för om jag vore det skulle jag inte gå kursen. Tvärtom är jag mycket intresserad av det som ligger långt ifrån det som normalt är jag. Så jag har läst. Och läst. Och tänkt. Och tyckt, och läst lite till. Och sen föll det på plats och då skrev jag det.

Sen tänkte jag ta hand om tvättstugan. Det blir väldigt mycket tvätt av fem personer. Att stoppa in i tvättmaskinen är inget att oja sig över. Men sen ska man ta hand om den rena tvätten, sortera upp den och leverera ut till de rätta skåpen. Det finns oftast rena kläder till alla. I tvättstugan. Den där processen att vika ihop och leverara ut i huset fungerar inte vidare bra. Undrar om man kan anlita en konsult att titta på den? Eller ännu hellre ordna upp tvätten.

Idag kom Lille Son och sa att det behövde dammsugas. Och då talade jag om för honom var dammsugaren just då hamnat. Men han menade inte att han skulle dammsuga. Han hade bara noterat att det var dammtussar i trappen och lite smuligt på golvet i köket. Han tyckte det var bäst att tala om det för mig, eftersom jag uppenbarligen inte märkt det. Till slut såg jag det också, och då tyckte jag det var bäst att dammsuga, så det gjorde jag. I mitt arbetsrum också. Och där hade konstiga saker hänt, det var jättemycket damm på golvet. Hur kan det bli damm av bara böcker? En gåta.

Dessutom planterade jag vårblommor, solade med katten och tog ner julbelysningen, den känns som den spelat ut sin roll för den här gången.

Kanske hinner jag läsa om hypoteser och hypotesprövning innan jag somnar. Jag känner att jag har tänkt lite för lite. Jag har bara tänkt på psykoanalys, och så jobbade jag visst en halvtimme också. Producerade en slide till en powerpointpresentation. Det var den 46:e sliden i den presentationen. Inte illa.

På det stora hela en bra dag.

Kunskapen

Jag vet att katten står utanför fönstret därför att
– jag tror att katten står utanför fönstret
– det är sant att katten står utanför fönstret
– jag är berättigad att tro att katten står utanför fönstret

Japp, jag kan säga att jag har kunskap i frågan. I alla fall enligt en traditionell uppfattning om vad kunskap är. Sen kom tydligen Gettier och förstörde alltihopa, även om han nu inte var först med att nosa på det. Man skulle kunna säga att han påtalade de icke observerbara tillstånden i systemet, det som har betydelse men är dolt. Gettierproblemet har likheter med det kinesiska rummet, det är också icke observerbara tillstånd som pågår där inne. Och det där med icke observerbara tillstånd borde man kunna ge sig på matematiskt, räta upp rummet för Gettiers problem och lösa alltihopa. Jag tycker ett värre problem med den uppställningen ovan är att det andra påståendet, ”det är sant att katten står utanför fönstret”. Om man ska lyckas med den måste man överge föreställningen om hjärnor i näringslösning och liksom acceptera en verklighet med katter. Jag måste acceptera att det faktiskt finns en verklig katt som verkligen står där i verkligheten utanför det verkliga fönstret. Att det är sant. Vilket för övrigt får mig att fundera hur man ser på kunskap när det gäller t ex datorspel. Kan man ha kunskap inne i spelvärlden?

Men nu var det sanningen om katten och kunskapen det var frågan om. Det är förstås lättast att tro det är en katt därutanför fönstret. Tro kräver liksom bara att tro, det kan man slösa med utan alltför stort engagemang. Att något är sant det kan man inte göra så mycket åt, det kan det vara oavsett vad man tror. Men sen ska jag ha skäl att tro att det finns en katt därutanför fönstret. Det brukar finnas mycket som tyder på det. Katten är t ex inte inne. Jag hör jamande därute och dessutom står katten på en stolsrygg precis utanför fönstret och knackar med tassarna på rutan. När jag går runt huset och ropar kommer dessutom katten springande för att få komma in. Och när jag går tillbaka till mitt skrivbord, vid vars fönster katten brukar göra sig påmind, finns ingen katt kvar. Alltså fanns det väldigt mycket som talade för att det var en katt där. Den katten.

Ja, det verkar väl rimligt ändå. Jag måste tänka mer på det.

Ett litet problem med kurserna, fast det är nog ett lyxproblem skulle man kunna säga, är att lyssna på föreläsningar. Det är inte det att de är dåliga. Men, det är så svårt att lyssna. Lyssna är konsekutivt. Det är inte som att läsa. När jag läser, läser jag snabbt, och här och där och sen byggs allt ihop. Det kan man inte göra när man lyssnar. Det är lite plågsamt.