Narcissism och så

Jag läser en kurs i Litteratur och psykologi. Fast mest verkar det vara psykologi tycker jag. Fast lite litteratur, eller en del. Men nu har jag läst om narcissism, och falsk jaguppfattning och både det ena och det andra. Det är ganska intressant. Men jag tänker lite såhär att är det inte lite för mycket? Nu är det naturligt på något vis, eftersom kursen har den här inriktningen, men jag får känslan av, eftersom jag inte hör något annat, att det är ohyggligt känsligt hur allting går till. Ett enda felsteg från en person, föräldrar under uppväxt eller bemötande från vuxen och vips trillar man i ett mentalt träsk. Är det verkligen så? Eller tror vi att det är så?

Jag vet inte.

Men jag tänker att om människans mentala funktioner vore så känsliga som man får intrycket att de är, skulle vi ha dött ut för länge sen. Den här mentala känsligheten måste vara en evolutionär fördel i en stor skala, när stora saker ska avgöras, som att jag ska springa från den sabeltandade tigern eller inte. Men när det gäller mindre saker, som att en förälder inte var den perfekta, eller så. Livet kan inte vara så känsligt, då skulle mänskligheten ha dött ut för länge sen. Det måste finnas en viss robusthet i mentala funktioner, liksom i fysiska.

Luras moderna människor till att tro att livet inte är helt perfekt, men borde vara det? Inte levs helt ut, inte levs nu, inte levs med alla sinnena öppna, inte levs medvetet? Och isåfall varför? Tja, det är kanske inte så konstigt, det måste vara inbyggt att vilja optimera.

Vi har kanske för mycket tid att tänka. Om överlevnaden, rent fysiskt, stod på spel skulle vi inte ha tid att tänka efter, känna efter. Kanske har inte de mentala förmågorna följt med den tekniska utvecklingen, i livsvillkorsförbättringarna. Evolutionen har inte haft behov av att anpassa de mentala funktionerna, eftersom vi haft fullt sjå att överleva, rent praktiskt. Men nu när vi inte har fullt sjå att överleva, nu när vi har en massa tid över att fundera över både det ena och det andra, så hackar det mentala. Det är inte konstigt att det psykologiska löper amok.

Fast, jag vet inte vad man ska göra åt det, förstås. Förutom att jag tycker det är trevligt att tänka just så, så att jag med gott samvete kan köra över brus från de mentala, jag menar emotionella, regionerna.

Idag blir det ingen byggbild. Jag hann inte innan det blev mörkt. Men det gör inget, för imorgon kommer det att stå still, så jag kan ta en bild imorgonkväll istället.

 

8 reaktion på “Narcissism och så

  1. Du behöver köra över brus från de emotionella regionerna? Det låter som att göra motstånd. C G Jung skulle bli nyfiken på det där.

    Varför följer jag din blogg? Svar: Du är en intressant person, inte minst psykologiskt… 🙂

    • Behöver skulle jag inte uttrycka det som. Alltså behöver som i behöver, i meningen en ständig kamp. Inte motstånd. Mer som en livsvisdom att det ständigt förekommer brus utan mening, som man inte behöver ta notis om. Jag är fö ganska fascinerad över vad de här psykoanalytikerna kokat ihop. Människor borde, enligt min egenhopkokade teori, fokusera mer på vad de gör än vad de är. Inte för att prestera, men för att frågan om vem man egentligen är, är så meningslös. Ja, alltså, det tänkte jag bara på för att jag råkade se en hel drös texter som funderade över den frågan. Alltså i mindfulness-fällan. Och jag tänker att det måste vara lite jobbigt att sitta fast där.

      Och nu svävade jag iväg, men jag tycker det är roligt att du följer min blogg. Det vore roligt att själv tycka att man är psykologiskt intressant fö ;-).

      • Det som är så ovanligt med dig är det sätt du läser litteratur, hur du förhåller dig till humanistiska ämnen. Det är vanligt att den tradionella humanisten söker efter något, fyller något inre behov och speglar sig och sin omgivning genom studierna i favoritämnet. Hos dig finner jag inte direkt något av detta. Du analyserar, plockar isär och det du läser verkar inte på dig så mycket. Istället är du aktören och tar tag i verket och har åsikter.

        Upplever att detta förhållningssätt blir allt vanligare dessutom. Att en stor berättelse skulle kunna stå oemotsagd och tillåtas verka i en utan alltför mycket analys verkar främmande för den allra modernaste människan, åtminstone i en svensk humanioraobildad kontext. Istället är fokus på läsarens inställning till verket. Det ska tolkas si eller så. Där kan finnas för samtiden obehagliga detaljer som ska avlägsnas eller omtolkas till oigenkännlighet.

        Men om man ser ett litterärt verk som en tavla så skulle man kanske gå lite mer varsamt fram och bli mer öppen. Ingen går väl på ett konstmuseum och målar över det misshagliga eller börjar argumentera mot verket. Det hänger där och betraktaren har möjlighet att få syn på något beroende på mottagliget och synförmåga. Det är verket som talar och man har bara att vara tyst och lyssna…

        • Litteraturkurser går ju i mycket stor utsträckning, för att inte säga helt, ut på att tolka det lästa på olika sätt, från olika synvinklar.

          Att bara läsa, och låta det sjunka in och låta de tänkta tankarna blanda sig med de egna, tidigare, tankarna och förhållningssätten, utan att uttrycka det på något sätt, blir det inga inlämningsuppgifter eller hemtentor skrivna av.

          Man kan se det som att hitta avvikelser som man försöker förstå. Det är ju genom att brotta ner saker som man förstår sig på dem. 🙂

          Det är som att man har ett grisigt system av partiella differentialekvationer framför sig. Så stuvar man om i det, man transformerar, linjäriserar och diskretiserar. Och stuvar om lite till, och vips framträder systemets inre egenskaper!

          Jag tycker inte humanister brukar jobba så, de försöker trampa omkring i allt samtidigt och har svårt att få rätsida på något alls. Det är så frustrerande. Det är inte svar och förklaring man är ute efter, men det är att se mönster och alla olika delar som finns i det man tittar på/läser.

  2. Det här med psykologi intresserar mig mkt. Det är förstås väldigt individuellt olika hur känsliga vi är för ex vis olika bemötanden från vuxna. (Tänk bara på maskrosbarn.) Lägg därtill att det idag verkar vara flera som tror att man måste ”vara på ett visst sätt” – snygg, social, framgångsrik, lycklig etc – en perfekt selfie, alltså. Annars måste man ”fixas”.
    Det lär ha varit förvånansvärt få som tog livet av sig i koncentrationslägren…

    • Visst är det intressant! Just det där att när livet står på spel, eller man har fullt sjå att se till att få det att funka praktiskt, då faller så många saker bort. Hur man ser ut, eller hur andra uppfattar en kan inte vara så viktigt när livet står på spel. Det är vi som har en massa tid över som tänker på saker som egentligen är helt oviktiga …

  3. ”Det är ju genom att brotta ner saker som man förstår sig på dem.” Så skrev du. Hmm.

    Tillhör du sorten som i barndomen hellre hade dissikerat grodan ”för att förstå den” än leka med den livs levande? Hur kan man förstå någon/något om man tar tag i/lägger sig i personen/saken och inte möter den utifrån dess egna förutsättningar?

    Förhåller du dig till omgivningen som Jag-Det eller Jag-Du? Den där frågan kommer sig av att jag inte kan sluta tänka på innehållet i Martin Bubers bok Jag och Du. Helt centralt är hur olika ”jag” bemöter ”det” eller ”Du”. Galet nyfiken är jag vad du skulle tänka om den boken. Du är i stort sett den enda jag känner till som lätt skulle kunna sluka den udda boken på ett nafs, mästerläsare som du är. 🙂

    • Ehum … ja, jag hör nog till de som dissikerade grodor, drog ben av spindlar och odlade maskar för att begripa något. När jag hade undulater lusläste jag genetikavsnitten i undulatböckerna för att se hur man kunde avla på färger. (Fast jag ägnade mig aldrig åt det sen). Men det ena utesluter inte det andra. Man kan både dissikera grodor och titta på dem. Man får reda på olika saker då.

      Jag tror inte jag förstår Jag-Det eller Jag-Du, alltså vad det är för skillnad, vad är Det i förhållande till Du? För att förstå sig på en människa försöker man såklart förstå hur han/hon tänker. Lär sig hur han/hon reagerar och agerar i olika situationer. Jag får väl ta och kolla på den där boken vid tillfälle, fast jag läste lite på Wikipedia om den nu och jag får otäcka flum-vibbar av det. Men, det är ju typiskt sånt man behöver brotta ner. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *