Det som saknas med Thérèse Raquin

Nu har romanen liksom skvalpat ett litet tag, en vecka, legat lite i bakhuvudet. Och en sak som skaver med Thérèse, och för all del Laurent, är deras oförmåga att rationalisera brottet, att lägga det bakom sig. Om det nu var vad de hade tänkt sig. De fick som de ville, de röjde maken ur vägen, men när det var klart var inget mer som förut. De glömde att tänka på hur saker och ting påverkar en och förändrar en.

Allt man är med om förändrar. Det kan vara lite, eller mycket. Men jag är inte samma idag som igår, även om stora delar är lika. Det är en liten förändring varje dag, soritetsparadoxen in action. En liten skillnad varje dag, men stor skillnad från ett år till ett annat.

Thérèse och Laurent hade vissa känslor som de ville leva ut. Om bara inte om hade varit. Då eliminerar vi om. Men sen upptäckte de att de inte ville mer, men det gick inte att stoppa. De ville vilja. De hade ju bestämt det. Men något kom emellan, symboliserad som den påtagliga bilden av den döde maken. Den som de inbillade de hade i sovrummet om nätterna. Men det var egentligen deras egen förändring.

Det är ganska lustigt hur det går till. Ganska fascinerande. Kommer jag att vilja samma sak imorgon som idag? Troligen, ungefär. Om inga nya fakta tillkommer, förstås.

Och så dagens bild. Nu är ännu mer bortschaktat, man ser var huset ska stå. Tomten är på drygt 2000 kvm. Och mina filosofistenar till vänster. Jag tror jag hittat stenen som jag kan fota från varje dag.

6 tankar om “Det som saknas med Thérèse Raquin

  1. Kan du uteckla det där med deras förändring efter mordet? Antar att du inte ser något samvete eller moral här. Men om man bortser från dessa kan man i alla fall konstatera att de efter dådet saknar en typ av liv/gnistan/vilja som fanns före. Inte bara maken dog, de själva gjorde det också i någon mening.

    Spännande med nybygge! 🙂

    • Jag tycker inte Thérèse hade mycket till livsgnista innan heller. Hon verkade ju helt passiv bara gilla läget utåt i alla fall. Förutom att hon möjligen levde upp lite forcerat när hon träffade Laurent. Och han var ju en lätting som ville ordna det bekvämt för sig, på ett naivgt sätt. Sen efter mordet verkade de ju snarare drabbas av livet, när de inte längre kunde styra det, eller ens bara gilla läget längre. Någon moral är ju svår att se, jag tycker faktiskt Zola är förträfflig i objektiviteten. Det är bara i en mening på slutet där de tänker på ett ”liv i smuts” och feghet som de verkar ha någon egen form av moral och dygdetänkande. Men rätt intressant ändå.

      Jo, nybygge är kul. 🙂

      • OK, jag kanske missuppfattade dig lite. Att Zola som naturalist inte moraliserar förstår jag. Tänkte att samvetet och moralen skulle märkas på huvudpersonerna. Det var så länge sedan jag läste boken så minns inte hur det var.

        Jag förvånas ofta över den stora skillnaden i min syn på moral och omgivningens. När Eddy på flyktlinjer i somras recenserade boken Stoner så fanns inte hans äktenskapsbrott med alls som något allvarligt. Istället gjorde han något föredömligt nästan när han levde livet och var lycklig.

        Just när lyckan i olika brottsliga handlingar beskrivs allmänt bland människor så blir jag förvånad över att man inte skiljer mellan denna typ av lycka och den lycka, ofta mindre uttalad, som råder när folk lever enligt traditionella, gängse moralregler. Man bör nog inte underskatta vad man har även om ”lyckan” kan tyckas småtråkig, ospännande och bitvis slitsam. Personligen tror jag att trohet, trofasthet gentemot sitt öde ochdet man valt som del av sitt liv, ger stor mognad när man är övertygad om att man lever/gör ”rätt”.

        • Samvetet märks ju på huvudpersonerna, de set ju spöken hela tiden och är plågade nätterna igenom.

          Jag håller med dig om att den småskaliga lyckan ör underskattad. Jag vet egentligen inte vilken annan lycka som skulle vara lycka faktiskt, jag menar det är väldigt mycket vardag och bara leva för storslagna lyckoupplevelser verkar om något småtråkigt. Tänk så mycket trist tid som måste spenderas då. Å andra sidan har jag ingen klar uppfattning om hur det relaterar till moral …

          • Oj, märker att jag blev ännu mer nyfiken på att läsa om boken. Har glömt mer än jag trodde.

            Hur relaterar jag lyckan till moral? (Du frågade inte annat än möjligen indirekt…) Jag svarar ändå. Menar att många handlingar, t ex äktenskapsbrott (i vilken form den än är) ju syftar till att öka lyckan – för en själv. Man frestas kanske att gå för långt med en flört på jobbet när man är gift. Man vill ingen illa men lyckokänslan av att ge sig hän vill man inte motstå. Det kan till och med anses omoraliskt att inte ”lyssna på sitt hjärta”. Det är den lyckan jag menar som är kopplad till moralen.

            Idag i vårt samhälle tenderar man alltid ha ”rätt” till lycka, ja till och med ansvar för att ta vara på den, även om den leder till andras olycka och om ens lycka kör över ens givna löften om trohet. Den privata lyckan verkar rättfärdiga väldigt mycket. Ansvar, plikter, konsekvenser för barnen osv får ge vika. Den högsta moralen har blivit att lyssna inåt och handla utifrån sina tillfälliga lidelser. Eller tycker du att jag överdriver?

          • Aha, lyckan som plikt. En första plikt till och med. Antika filosofer ansåg väl att man skulle sträva efter lycka.

            Men, problemet är kanske att veta vad som är lycka. Det är ju inte säkert att äktenskapsbrottet är lycka, fast man tror det, om man tror det. Uppenbarligen var det inte så för Thérèse och Laurent i alla fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*