En del människor är som tvål

Nu blir det ett inlägg till så att jag kommer ikapp dagen i det datumreferenssystem som används här på jorden. Eftersom min hjärna, eller i alla fall de tankar den tänker, företar sig resor i olika hastighet, innebär det nämligen att tiden krymper och sträcks ut lite beroende på vad som händer, alltså kan mitt referenssystem vara i otakt med jordens. Det ser jag som den mest rimliga förklaringen till att det ibland blir ur fas med blogg-dagarna.

Det är faktiskt ganska kul att skriva. Jag vet inte riktigt varför det är det. Men det är det. Det har jag alltid tyckt.

Jag kom att tänka på att en del människor är som tvål. Inte så’n flytande tvål, utan Barnängens barntvål. Eller linnehanddukar. De luktar tvål, och deras hud ser ut som en linnehandduk. Sträv liksom, genomskinlig, skör. Torr. Utan att kanske ens vara torr. De människorna har full koll på allt. De är planerade och organiserade. De har liksom tydliga kanter och hörn och avgräsningar. Nu ska det inte misstolkas som om jag tycker att de är fyrkantiga, reserverade och tråkiga. Inte alls faktiskt. Eller jag menar, de är inte nödvändigtvis tråkigare än någon annan. Men människor som är som tvål har inte böcker som dräller överallt. Deras böcker står i bokhyllan, tills de ska läsas. Sen ställs de in igen. Inte som mina böcker, som ligger i stora högar i mitt arbetsrum. Jag tar ur dem ur bokhyllan, sen ställer jag inte in dem på flera månader. Det kan ju vara något som behöver läsas. Sen lägger jag de nya böckerna på hög. Och sen får jag inte in alla i bokhyllan igen.

Jag har börjat läsa Thérèse Raquin, fast den ingick i förra vårens litteraturkurs lyckades jag missa att läsa den! Otroligt. Men nu ska jag göra det. Jag tror jag läst den för oerhört länge sen, men det kommer ju inte jag ihåg.

Men, nu kom jag ifrån tvålen. Tvålmänniskor. Andra människor är mer som blöta fläckar, eller slime. Fast inte rent bokstavligt alltså, och inte heller på ett nödvändigtvis negativt vis. Det är mer att deras gränser är mindre tydliga.

Tvålmänniskor och slime-människor. Sen har vi de som är helt normala förstås. Som jag. Jag tänkte på Meursault, du vet han i Främlingen, när jag körde till jobbet i morse. Jag gillar Meursault, han är liksom konsekvent, han har koll på saker och ting. Han vet att saker och ting är meningslösa och att det inte har någon betydelse. Men det är inte detsamma som att han är deprimerad och vill ta livet av sig vid första bästa tillfälle. Inte alls. Jag tycker faktiskt att hans inställning till livet är underskattad och också negligerad. Så fort man läser Främlingen och ska diskutera den, blir människor provocerade och tycker illa om Meursault. Jag tycker det är förfärligt, han är faktiskt en mycket sympatisk människa. Lite tvålmänniska, faktiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*