Lidandets förträfflighet

Häromdagen kollade jag på Idévärlden, om lidandet. Det var rätt intressant. Jag blev glad över att man så förnuftigt resonerade över lidandet nödvändighet*. Om alla människor bara satt och var nöjda och glada, så skulle inget framåtskridande ske, ingen utveckling, ingenting. Och det har nog inte evolutionen tänkt sig. (Okej, nu implicerade jag den slarviga och felaktiga bilden om att evolutionen skulle ha en tanke, det har den naturligtvis inte alls, den blir, men det låter mer effektivt att uttrycka sig så).

Alltså, lidandet. Det är klart man måste känna lite olust, lite oro, det är det som får en att ta tag i saker och göra något. Förbättra situationen. Det är alltså en fråga om att gilla läget, acceptera lidandet helt enkelt. Det finns där, det kommer inte att försvinna, det är som en irriterande granne, man får försöka parera så gott det går. Apropå granne, förresten, tänk om grannarna inte led, liksom, då skulle det inte bli många nya pooler byggda!

Utan lidande hade människor inte uppfunnit Jesus, t ex. Det var innovativt, låta en person ta hand om allt. Det är dessutom win-win, med tanke på att religionen både tar hand om och skapar lidande. För säkerhets skull, så världen inte stannar.

Men, nu uppstår ett bekymmer här. När nu alla vet att lidandet liksom är en tråkig kusin från landet man får dras med, bryr man sig om det då? Om man vet att man inte kan bli av med det, att om man gör sig av med ett lidande, står genast ett nytt runt hörnet som går till anfall, bryr man sig om att ordna lidandets lindring då? Eller tänker man att detta lidande känner jag i alla fall igen, jag behåller det, det är hanterligt, så slipper jag annat?

Jag vet inte, räddningen är nog två av människans paradgrenar:

  1. att inte tänka så himla mycket
  2. vi måste ändå byta kök i år

*I textens resonemang, observera, behandlas enbart det existentiella lidandet.

Tags:

Leave a Reply