Kritiskt tänkande

Det heter delkursen i filosofi nu. Den är mycket intressant. Och inte helt lätt. Att analysera argument och värdera dem. Världen är full av osakligt argumenterande, kan man konstatera. Det visste jag i och för sig redan tidigare, men nu ännu mer. När jag brottats med särskilt fallasierna ser jag dem överallt. Världen är full av dem, alla texter. Enligt argumentationsanalysen är deras beviskraft mycket låg, man kan säga obefintlig. Så det är bara att förkasta argumentet.

Man kan ha det lite som hobby, tänkte jag, finns X argumentationsfel. Jag vet att jag läste en blogg ett tag som roade sig med att plocka sönder argument, det var ganska intressant. Men, sen tänkte jag, att det nog finns de som faktiskt inte bryr sig om att de använder sig av osakliga argument. De vill ha fram sina ord oavsett sakligheten i dem, och bryr sig inte om såna petitesser som saklighet. So what, liksom.

Och se där vad jag gjorde mig skyldig till nu då!

Det var det. Jag funderar på att delta i Blogg100 i år också. Förra året har jag för mig att det gick bra. Alltså, med bra menar jag att jag skrev ett blogginlägg varje dag i hundra dagar. Nu har jag inte varit så flitig på sista tiden, vilket beror på, som jag skrev någon gång tidigare, på att jag är trött på same-same.Oerhört många bloggare har oerhört smalt område, de skriver samma sak i blogginlägg efter blogginlägg, men med olika ord. Så enligt den argumentationstekniska fallasin guilt by association, gör väl jag det också. Och eftersom jag inte vill det skriver jag osynliga blogginlägg.

Utöver att ägna dagen åt kritiskt tänkande, har jag för avsikt att ägna den åt Jung i litteraturen, ta en promenad och titta på avloppsrören som ligger på vår tomt inför den alldeles snart stundande byggstarten, titta på en text som jag och mina kollegor åstadkommit under veckan. Dessutom tror jag att kameran vill ut och rasta sig lite i detta vackra vårväder. Vi får se vad det blir av smörgåsbordet av möjligheter en dag som denna. Kanske hinner jag med veckans inkomna läsning, som jag sparat till ett lugnare tillfälle? (Nåja, Ingenjören går ju fort att bläddra igenom).

Blogg100-tråden tappade jag visst bort. Får ta upp den senare.

De rara barnen

De brukar inte få så mycket plats här. Man kan få intrycket av att jag mest ägnar mig åt att läsa. Det gör jag också. Men jag ägnar mig åt mina rara barn också. Jag har någon idé om att det är min uppgift att liksom gå bakom och räta upp dem när de är på väg att trilla i diket, stå i ringhörnan med vattenflaska och handduk, säga några kärnfulla ord ibland. Och så. Utan att lägga mig i för mycket. Det beror antagligen på ren lathet och allmän tankspriddhet att jag aldrig kan sätta upp stränga regler. Om man ska ha regler måste man följa upp dem, annars är de meningslösa. Och eftersom uppföljningen fallerar i mitt fall, låter jag bli.

Då och då får jag indikationer på att det kan vara en vettig föräldraväg. Som häromdagen när Rara Dottern skrev en liten not. Visst blir man lite tårögd i hjärtat?

Bullbak

Imorgon är det fredag. Tur att jag berättade det, annars hade du minsann inte kommit ihåg det. Jag kommer ihåg det, eftersom det är min tur att ha fredagsfikat på jobbet. Dvs det är min tur att fixa fikabröd. Som engagerad kollega ska man givetvis baka. Det gör jag ibland, men de senaste gångerna när det varit min tur har jag helt enkelt insett att det går alldeles utmärkt bra att köpa fikabröd också. Det finns människor som är fruktansvärt bra på att baka. Det finns de som har det som yrke, till och med. Och varför inte anamma Platons tanke där att var och en ska ägna sig åt sin grej. Några ska styra och andra skulle ägna sig åt jordbruk och så’nt. Och några skulle vara soldater.

Och vi ser ju hur det går när de som inte borde styra styr, analogt kan man anta att det inte är bra att de som inte ska baka, bakar. Icke desto mindre har jag bakat ikväll. Jag hittade ett förträffligt recept på vetelängd. Man bara slänger ihop alla ingredienser till en längd i en matberedare, rullar ut, smetar ut fyllning, rullar ihop, jäser, gräddar och klart. Rationellt och helt i min smak som procedur. När jag gjort den första slog kreativiteten till. Så jag gjorde en till, med en annan fyllning. Och sen en till, med en fyllning till. Den står i ugnen nu. Jag hoppas nougaten håller sig kvar. Ja, så nu har jag spenderat tre timmar ikväll på bakning. Timmar som jag hade kunnat ägna åt tillfredsställande läsning istället.

Men, om jag hade gjort det, hade jag inte haft något annat att skriva om här än same same. Och jag är så trött på att läsa same, same, så det borde alla andra också vara. Alltså vill jag inte skriva det. Jag tror jag skrivit om bakning tidigare, när jag hade min surdegsperiod för några år sen. Förresten bakade jag bröd till middagen ikväll också. Jag brukar, präktigt husmoderlig som jag är, slänga ihop en deg på morgonen som får stå och jäsa över dagen, och sen när man kommer hem med sjuttielva tonåringar, gör man baguettformer av degen och slänger in i ugnen, och så kokar man en soppa på morötter, potatis och lök och lite mer . Och steker baconbitar. Och på det sättet kan både veganer, vegetarianer och vanliga omnivorer plocka ihop sin alldeles egna preferensmiddag.

Nu längtar jag väldigt mycket efter något intressant att läsa.

Frustration

Man kan konstatera att det börjar bli vår, det är ljust klockan fyra till exempel. Man kan konstatera att talgoxarna kvittrar som tokar. Och man kan konstatera att det liksom luktar ”vår på väg”. Fast det är minusgrader och lite snö fortfarande. Och snart börjar vårt bygge. Och jag har massor av jobb, men det är ändå överblickbart, jag har gjort mig av med ett par riktiga surdegar, dvs skrivit klart rapporter. Det där sista, skriva klart rapporter, fixa så att referenserna stämmer, att allting hänger ihop, det är så plågsamt. Riktigt tungt arbete.

Och så är det kurserna. Det är verkligen skillnad på tekniskt arbete, tillämpad matematik och fysik, naturvetenskap och humaniora. Det är en skillnad i spekulationsgraden. När det gäller den fysikaliska verkligheten, så finns den. Om vi ni lämnar de filosofiska spekulationerna om verklighetens beskaffenhet därhän. Det finns vatten som värms och kokar och åstadkommer tryckförändringar och andra fenomen i ett slutet system. Man kan mäta det. Man har till och med vissa grundläggande matematiska samband för konkreta saker som hur massan förflyttar sig och energin. OK, det var lite förenklat, det finns andra typer av samband också, men de baseras på mätdata, och en metodik som kan återupprepas. Och det är inte jättesjälvklart hur det ska modelleras, men man kan i alla fall härleda en metodik om man är lite om sig och kring sig och begriper fenomenen.

Så är det inte med spekulationer inom humaniora. Spannet mellan rätt och fel när något ska tolkas är … tokstort. Nu behöver man för all del inte alltid tänka i ”rätt” och ”fel”, men det är som ett gungfly, man kan analysera, och diskutera och spekulera. Men det är som att stampa på samma plats, man kommer liksom inte framåt. Det kan vara intressant, och man kan se saker från olika håll. Men det finns också stor risk för ren rappakalja. Jag blir fruktansvärt frustrerad av texter som inte säger något alls, till mig alltså. Jag undrar om de säger något till någon. Jag antar det. Men detta: ”Vad som ovan sagts torde ha klargjort att Imaginärt och Symboliskt inte kan tänkas som topografiska rum som exkluderar varandra […]”. Vaddå? Topografiska rum, vad är det? För mig är det som är imaginärt ett tal z = x+iy. Jag tror det är något annat för humanisten, vad, exakt, är oklart. Topografi, det är typ kartor och höjdskillnader, former.

Rappakalja. Jag blir ohyggligt irriterad och frustrerad. Men, jag ska väl kunna brotta ner detta också, antar jag.