Tolstoy och Wollstonecraft

En föreläsning om kvinnliga filosofer, och en text av Mary Wollstonecraft (del av A Vindication of the Rights of Woman eller Till försvar för kvinnans rättigheter) ingick i den senaste delkursen i filosofi. Jag har bara läst inledningen och de första två kapitlen än, de var kursens smakprov. Men jag måste naturligtvis läsa hela, den är både intressant, skarp och rätt rolig att läsa. Hennes påstående är att kvinnor är som de är, intriganta våp för det mesta, eftersom de tvingas till det. Eftersom de med tvång hålls borta från utbildning som tränar förnuftet, och tvingas ägna sig åt att lära sig behaga mannen, blir de som de blir. Männen har som styrande kollektiv sett till att kvinnor hålls på våpstadiet. Sen använder de produkten av detta som bevis för att det är rätt att kvinnan inte kan tillgodogöra sig utbildning (där kan man tala om cirkelresonemang, och cirkelhandling, det är sorgligt). Först försätter de henne i våpigt tillstånd, sen använder de det påtvingade tillståndet som bevis för att kvinnor inte har förstånd.

Wollstonecraft argumenterar kring detta, och i alla fall i början av boken är hennes viktigaste argument för att låta kvinnor utbilda sig och få använda sitt förnuft, att de ju uppfostrar barn, söner. Ska verkligen ett våp uppfostra en man? Skulle inte männen tjäna på att kvinnorna var förnuftiga och bättre kunde uppfostra sönerna?

Hon visar hur denna enda talang som kvinnor uppmuntras att utveckla, behagsjukan, leder till intriger och hur samhället hålls tillbaka av det. Hon kritiserar Rousseau som har extremt idiotiska, måste man väl säga, idéer om hur kvinnor bör vara, även om de var i tiden. Och hur barn bör fostras. Rousseau själv levde i samboförhållande och hade fem barn som alla lämnades bort, det verkar som om han drömde en del.

Jag måste naturligtvis fortsätta läsa. Redan i inledningen är det idiotiska i förtrycket uppenbart, så vad mer behöver egentligen sägas? Men det behövs ju, förtryck kvarstår delvis även om vi, här, idag har samma möjligheter till utbildning och att skola förnuftet som vilken man som helst (nu talar jag inte om ”hela världen”). Faktum är att det, kollektivt, tycks vara männen som behöver skola förnuftet. På annat sätt än bristande förnuft kan man inte förklara varför män väljer inkompetenta män istället för kompetenta kvinnor, t ex, där de gör det. Nåja, det där med vad kompetens är, är en intressant fråga. Kompetens, i människors medvetande, verkar inte vara det som man tror det är, nämligen dokumenterade, eller erkända, meriter. Det verkar vara något annat. Det verkar inte handla bara om meriter, det verkar inte bara handla om den person som förmodas ha egenskaperna, utan också om den person som ser egenskaperna. Begreppet kompetens verkar lida av mätfel, precis som andra fysikaliska storheter. Det är som att mäta mjöl med decilitermått, en deciliter är inte alltid en deciliter, det blir inte så exakt, det beror på decilitermåttet hur mycket mjöl man verkligen får ner i degbunken. På samma sätt är det med kompetens, det finns en verklig, dokumenterad kompetens, men sen när någon ska mäta den, häller den upp lite för mycket eller för lite, med sitt mätsystem, sig själv.

Det var en utvikning.

Igår läste jag Kreutzersonaten, av Leo Tolstoy. Den handlar om en man som har mördat sin hustru. Han berättar hela sin historia, från sitt sexuella uppvaknande till mordet, för en medpassagerare på ett tåg. Och det intressanta är att han diskuterar samma frågor som Wollstonecraft. Kvinnor tvingas bli behagsjuka våp, vars enda tillåtna talang är att försöka snärja männen sexuellt. Det blir ett slags intrikat spiral, kvinnorna tillåts inte utveckla förnuftet, våpighet, männen dras med i spiralen och anpassar sitt beteende till detta, och så fortsätter det. Både män och kvinnor blir offer för förtrycket av kvinnorna. Tolstoy skildrar självföraktet hos mördaren, som ser sig själv utifrån när han berättar. Både män och kvinnor blir lurade av begreppet Kärlek, hur det egentligen är tänkt det ska fungera. Det är som om tanken om Kärlek inte når längre än till förälskelse, en potential, sen vet ingen längre vad det egentligen är, vad som egentligen förväntas. Det blir som det blir, en besvikelse för båda. Visst inser man att förnuft är en bra sak?

Jag kom just att tänka på att jag läste Platons Gästabudet häromdagen också. Där håller man tal om Kärleken, diskuterar vad det egentligen är. Bland annat handlar det om älskaren och den älskade, en äldre man och en pojke. Kärleken som medel för utbildning. Senare, alltså på Wollstonecrafts tid och Tolstoys, som medel för förtryck istället. Det verkar som om den, Kärleken alltså, kan användas som täckmantel för både det ena och det andra.

2 reaktion på “Tolstoy och Wollstonecraft

  1. På tal om kärlek och vad det är, har du läst Kärlekens konst av Erich Fromm? Om inte, gör det! Ska nog läsa Kreutzersonaten också. Verkar intressant, Tolstoj är ju bra annars.

    • Jag har inte läst Kärlekens konst. Får lägga den på minnet och läsa vid tillfälle. Jag håller på att drunkna i Kant för tillfället, utöver den mer ”lättsamma” läsningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *