Det prövade vi för trettio år sen

Visst är det en fruktansvärd utsaga? Den implicerar ”det fungerade inte då, och det kommer inte att fungera nu”.

När jag var nyutexaminerad civilingenjör och med stor entusiasm tog mig an alla spännande uppgifter när jag började jobba var det inget som fick mig argare än det påståendet från någon gammal, i mina ögon seg, stofil. Nu när jag själv jobbat i nästan trettio år aktar jag mig noga för att uttala den frasen, men det händer att jag tänker den ibland när någon yngre förmåga framkastar de mest outrageous förslag som jag vet inte kommer att fungera (och kan argumentera mot). Inte för att vi provade det för trettio år sen och slutade tänka, utan för att jag förstår komplexiteten i problemet och svårigheten med en lösning.

Idag såg jag ett sådant förslag. Och då slog det mig vad ska vi göra åt det som inte går att göras?  Speciellt populärt att försöka lösa är förstås stora system-problem, alla data på samma ställe. Det är en fantastisk vision, och det vore underbart om det fungerade. Bara leta med rätt sökord och vips kommer de data man vill ha fram, i rätt format, kvalitetssäkrade, bara att stoppa in i min modell och använda. Jag skulle gilla det. Problemet är att det inte fungerat hittills. Det är inte en anledning till att det inte kan fungera framåt i tiden, men det är en anledning att fundera över varför det inte fungerat. Är det för att ny teknik skulle ge möjligheter man inte haft förut? Fine, gå vidare. Men finns det andra anledningar, som svårigheter att definiera, mäta, få enhetlighet … eller något. Ja då kanske man ska gilla läget i att det kommer att se olika ut på olika ställen, och man får göra sig omaket att erövra allt igen. Varje gång. Det känns ju ineffektivt. Eller är det kanske inte det? Varför ska det vara ”effektivt” och vad betyder egentligen det? Om man måste erövra något varje gång man ska göra det, måste man lära sig något också. Om man har gjort det några gånger blir man bättre på det.

Det går kanske inte att komma ifrån att det är en ansträngning att lära sig något, att det kostar. Varför vill man egentligen undvika kostnaden att lära sig?

Rapport från läsveckan

Jaha, ska vi ta en liten läsrapport kanske? Häromdagen bevisade jag att man bör läsa okända författare för att optimera sin läslycka. Men nu kanske det inte alltid är läslyckan, vari nu den består, som ska optimeras. För det mesta handlar det faktiskt om att optimera kunskapslyckan. Det är en annan sorts läsupplevelse.

Sista tentadelen i Filosofins Historia gick utmärkt också. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha koll på historien. När man läser blandar allt ihop sig och det är svårt att se någon struktur och få ordning på det. Man får läsa många gånger. Varje gång man läser ser man något nytt. Det talar faktiskt emot mitt bevis.

Men, vi kan säga att beviset bara gäller sådant man läser en gång, för förströelse och nöje. Om man läser för att lära, ska man förvisso inte läsa favoritförfattare, men man ska absolut läsa om texter. Ett bra sätt att läsa om, har jag insett fast det var inte uträknat, irriterande nog. Ett bra sätt att läsa om är att läsa kurser från olika discipliner. Det visar sig nämligen att man läser en ganska liknande uppsättning i filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. Inte helt förstås, men vissa personer dyker upp överallt. Och de dyker upp på olika sätt, med olika vinkling. Augustinus t ex, har dykt upp överallt. Descartes är en god kandidat. Spinoza. Sen rör de sig under samma tidsavsnitt, vilket gör att man får läsa om dem från olika håll också. Det är mycket effektivt, enligt min uppfattning. Mycket trevligt.

Efter, nu ska vi räkna ihop, 115 poäng av denna blandning sen förra hösten, tycker jag att jag börjar ana en viss ordning och struktur i alltihopa. Mönster börjar framträda. Det är ohyggligt roligt.

Ja, och vad händer nu då? Kritiskt tänkande är delkursen i filosofi, den är rätt intressant, att ordna argument. Och sen ska det väl läsas och skrivas en del. Jag måste läsa poesi. Jag har faktiskt hittat en som jag överraskande nog begrep mig på, som sa något, Lars Gustafsson. Men det var ju inte så konstigt, visade det sig sen. Igår somnade jag av Gunnar Ekelöf. Undrar vem som ska få den äran ikväll? Eller ska jag tänka på några handfasta differentialekvationer istället?

Bokbloggsjerka 27-30 januari

Nejmen så roligt, bokbloggsjerkan är tillbaka. Och med en jätterolig fråga:

Om du skulle tvingas välja mellan en hög med böcker av för dig okända författare, eller en med dina favoriter, vilken hög skulle du välja och varför?

Jag skulle självklart välja en hög med okända författare! Man kan faktiskt mycket enkelt resonera sig fram till att det till och med är det bästa valet!

En hög med kända favoritförfattare är en bestämd hög med kända favoritförfattare. Antalet favoritförfattar kan inte öka om jag läser den högen. Även en hög med favoritförfattare kan innehålla dåliga böcker.

En hög med okända författare kan innehålla bara dåliga böcker, och därmed kommer antalet favoritförfattare inte att öka. Antalet favoritförfattare är alltså i det fallet detsamma efter att jag läst högen med okända böcker, som det var innan (favoritförfattare konstitueras ju av tidigare erfarenheter och de har jag ju kvar oavsett vilken hög jag väljer). Meeeeen, högen med okända författare kan faktiskt innehålla något riktigt bra, alltså kan jag få nya favoritförfattare. Att läsa högen med okända författare kommer att ge som sämsta resultat att jag har kvar alla mina tidigare favoritförfattare, och i alla andra fall kommer antalet favoritförfattare att öka.

Inte nog med det! Man inser också att enda sättet för antalet favoritförfattare att minska är att läsa högen med favoritförfattare!

Okej, resonemangets svaghet är möjligen att favoritförfattare inte nödvändigtvis korresponderar med ”bra bok”. Men, för att ta beslut i frågan om högen tycker jag ändå det är en hyggligt rimligt antagande.

Alltså har här bevisats att läsa högen med okända författare är det bästa för att maximera den integrala (dvs under livet totala) läslyckan!

QED

Faktum är att jag har en sådan hög. Inte bara en förresten, men denna lilla hög anlände i veckan:

hobsbawn

Att vara som en gris

Nu går jag igenom föreläsningarna i Filosofins Historia en gång, eftersom jag ska göra andra tentadelen idag eller imorgon. Men mina läsplaner hackas upp av allehanda verklighetsanknytna aktiviteter och företeelser. Som familj och jobb och allmän vardagshantering. Inom några veckor kommer husbygge att tränga sig in också och pocka på uppmärksamhet. Igår och i förrgår firades Lille Son och Lilla Dotter som just fyllt sjutton år, och idag är jag tydligen uppbokad som transporthjälp för Lille Sons förehavanden. Men eftersom jag är ingrodd optimist, eller verklighetsförnekare beroende på hur man ser saken, så tror jag förstås att jag ska kunna snika åt mig några stunder här och där in i den där andra världen, den där man läser och tänker mest hela tiden. Mitt eget holo-däck.

Nåja, när jag var i holo-däck igår förmiddag innan allt drog igång lyssnade jag på föreläsningen om utilitarismen igen, och läste två intressanta  artiklar, den ena om turens inverkan på framgång, den andra om misstron mot statistik. Båda anknyter, på sätt och vis, till utilitarismen. Nyttomoral, nytta som maximering av lycka.

Statistik som metod att maximera ett samhällets lycka, att undersöka hur det egentligen står till med olika saker, och hur åtgärder faller ut. Det verkar väl bra? Det borde det vara, om man använde det som det kan användas. Det måste finnas minst två saker som kan gå fel, det ena är vilken undersökning man gör. Hur man ställer frågan och hur man mäter svaret. Hur väl täcker mätetalet in frågeställningen, kan man fråga sig. Om man lyckats med det, så att mätetalet faktiskt säger något om det man vill säga något om, så kommer nästa problem. Det där med att det som gäller den statistiska människan inte gäller den individuella människan. Hur många gånger har man hört ”den där statistiken stämmer inte med mig” när någon ser att han/hon inte är i medelvärdet. T ex tvillingmamman som fått tvillingar utan att vara tvilling själv. Chansen att få tvillingar, tvåäggs, ökar lite, men bara lite, om man är tvilling själv. Vilket innebär att människor kan få tvillingar utan att vara tvillingar, och inte förstöra statistiken ett dugg. Men de tycker att de gör det. Eller att lönerna stigit och folk fått det bättre, utom jag. Då blir statistiken ett hån, och ”fel”. Det finns helt enkelt pedagogiska problem med statistiska metoder.

Och nu kommer jag inte längre ihåg vilken poäng jag hade tänkt göra, eftersom jag i tankarna är på väg någon annanstans. I alla fall inte resonemangen fram till dem. Så jag hoppar helt enkelt till dem direkt.

Nu ska vi se. Det var två. Den ena var att om man tillämpar statistiska metoder för att mäta lyckan i samhället, på något sätt, eller någon indikation på lycka, så kan man förstås få ett ”bra värde” om några få är superlyckliga och många är olyckliga. Eller om många är medellyckliga och några är superolyckliga. Så hur stora ”olycksöar” kan man egentligen tolerera innan mätetalet går åt skogen. Man skulle kunna lägga till spridning också, för att få en bättre bild av den frågan. Men många mätetal verkar inte vara fördelningar, utan bara … mätetal. Inte bra, helt enkelt. Slutsatsen blir att fler människor måste förstå matematik, för att vi ska få ordning på statistik och mätetal.

Den andra poängen som jag tänkte mig, som bara har lite beröring med statistiken, det är Mills tanke om kvalitét på lyckorna. Högre former av lycka är bättre än lägre, och vilka det är som är bättre ska avgöras av de som har erfarenhet av många olika slags njutningar. Men det betyder ju att det bara finns relativa njutningar. Om hela gruppen av människor bara tittar på olika TV-program som njutningar kommer läsning av intressanta böcker aldrig i fråga som njutning. Om ingen människa längre kan matematik, kommer matematisk problemlösning aldrig ifråga som en högre form av njutning, inte som njutning över huvud taget. Och det är ju rent förfärligt. Vi måste helt enkelt instifta Absoluta Njutningar innan det är för sent.

Vad ska man göra med alla gubbar?

Nu har första arbetsveckan efter julledigheten avverkats. Det visade sig att julledigheten hade gjort god verkan. Första dagen på jobbet kallades jag till ett möte, och jag gick dit och trodde att ett nytt problem skulle presenteras som jag skulle förfrågas om att lösa. Men, det visade sig att man förväntade sig en redovisning av den förra förfrågan, som jag glömt bort. Nåja, jag räknade snabbt ut den lösningen, och en lösning till på det som jag tänkte också borde ha förfrågats. Det blev ganska intressant.

Sen blev det fredag och slut på den första veckan. Mitt i veckan lämnade jag in en hemtenta i filosofikursen, Filosofins historia, det är faktiskt väldigt intressant tycker jag. Det blev mycket att läsa. Hela soffan i mitt arbetsrum blev full med böcker. Och golvet. Nu funderar jag lite på vad jag ska göra med alla dessa gubbar? Det retar mig liksom att jag läst ganska många dialoger av Platon, men långt i från alla. Jag har läst kanske halva Staten, men inte hela. Det retar mig storligen. Så nu tänkte jag att jag nog måste läsa alla Platons skrifter helt enkelt. Jag införskaffade mig ju hela uppsättningen på sex böcker så lyckligt under bokrean förra året, översättningen av Jan Stolpe. Ja, sen läste jag mer än halva Nikomachiska etiken, det är väl fyra böcker kvar. Och några små avsnitt ur Kants Kritik av det rena förnuftet. När jag skaffade den, retade det mig att jag inte skaffade de andra ”Kritik …” också. Så det gjorde jag nyligen, de kom i veckan också. Alltså måste jag läsa Kritik av det rena förnuftet, Kritik av det praktiska förnuftet, Kritik av omdömeskraften samt Prolegomena också. Jag har två avsnitt kvar att läsa i Grundläggning av sedernas metafysik förstås. Kant skriver aningens … kantigt, men det verkar som om man vänjer sig när man läst ett tag. Ja, och så var det ju Descartes då, Betraktelse över den första filosofien  har jag läst, med hans rara gudsbevis. Jag kan säga att gudsbevisen inte gick hem hos Store Son. 

Jaha, vad är mer halvläst … Spinozas Etiken. Där läste jag en del förra året i idéhistoriakursen, och en del i år. Men allt är inte läst. Så det måste läsas. Och sen har vi Hume också, Avhandling av den mänskliga naturen. Moralen, förståndet och passionerna. Snuttar lästa.

Man kan inte läsa snuttar, man måste läsa allt. Ja, och det finns mer … hur ska jag hinna med?

I fredags när jag kom hem, visade det sig i alla fall att den Vardagslycka, som jag delvis nämnt i förra blogginlägget, blev självuppfyllande. Badrummen var städade och det hade dammsugits och torkats golv. Och Doktor T hade inte ens läst mitt blogginlägg (vilket man väl kan ha åsikter om också, men det är prioriterat med städning, i alla fall just nu).

Men, sen när jag läst alla gubbar. Vad ska jag göra med dem då? Jag menar, flera av deras filosofiska bekymmer beror ju på de inte vet hur medvetandet funkar, eller att kunskapen om världens fysikaliska beskaffenhet är torftig. Det här med själen t ex. Finns det en enda människa som tror att det finns något immateriellt som svävar omkring som extra, nuförtiden? Ja, det gör det säkert, förresten. Icke desto mindre har jag en känsla (!) av att man måste förstå det som tänkts för att förstå det som eventuellt tänks nu. Eller för att förstå hur det blev som det blivit. Varför det är som det är.

Liten vardagslycka

Naturligtvis är det när Doktor T gjort något hushållsarbete när man kommer hem från sitt viktiga arbete. Dvs när han tagit paus i sitt viktiga arbete och t ex städat badrummet, eller dammsugit, eller plockat ur diskmaskinen, eller börjat laga middag eller så. Självklart.

Men nu tänkte jag på en annan sorts vardagslycka. Vardagslyckan när man hittar något intressant att läsa, när man helt random sitter och slöklickar i rss-flödet och hittar intressanta texter, som den här, om logik. Jag bara tyckte den var trevlig att läsa, helt enkelt.

För övrigt lämnade jag in hemtentan i filosofins historia igår. Den var rolig. Alltså rolig på det sättet att det finns så mycket man vill veta. Problemet med korta frågor är att de går så bra att göra långa. Det är svårt att inte gräva ner sig för att ta reda på alla möjliga aspekter av något, för att verkligen göra det klart för sig att man förstår alla definitioner och nyanser. Sen inser man att det kan vara en tolkningsfråga det där med nyanserna, menas detta eller detta? Och Bentham, hans ytterst torra redogörelse för hur man ska beräkna lyckan, det var banne mig han som sådde tanken på att mäta. Om man bara mäter och räknar på lyckan kan man göra rätt.

Mill verkade vilja nyansera hans utilitarism en aning. Han var fortfarande begeistrad i dygden. Att njutningen beror av kvalitet och inte bara kvantitet.

Men nu är vi så indoktrinerade i att optimera, vara nyttiga, åstadkomma ”värde” av något slag.Om man får poäng för godhet så kan man tillämpa den. Men hur skulle goda gärningar fungera om ingen såg dem? Om ingen mätte dem?

Det är de lösryckta frågorna jag tänker på nu,

Slut på jullovet

Sen jag började jobba, vilket är ganska många år sen, lite mer än 27, har jag nästan alltid tagit jullov. Helst lika långt som barnens. Två veckor i år, fast jag för all del fuskjobbat ett par dagar hemifrån. Nu är jullovet snart slut. Den oändliga lästiden är slut. Naturligtvis har jag inte hunnit läsa lika mycket som jag såg framför mig. Av någon anledning är det ständiga krav på att man ska göra annat. Nåja. En del har lästs. En del filosofiska skrifter, en del skönlitterära. Har jag blivit klokare? Det vet jag inte. Fortfarande känns det som om jag håller på att hälla ner alla tankar och idéer i en stor balja, en bassäng kanske, för att röras om och struktureras.

Jag väntar på att något vettigt liksom ska utkristallisera sig när jag tröskar igenom Descartes, Spinoza, Hobbes, Locke, Kant och alla andra. Alltså något användbart, något som gör att jag kan säga ”jamen precis, det är ju därför …”. Och häromdagen kunde jag för all del få Tolstoj att sammanstråla med Wollstonecraft och se Kant som öppnade Pandoras ask till den förfärliga postmodernismen. Alltid något som hänger ihop. Alltså, det där senare, om Pandoras ask, skrev jag bara för att jag ogillar flum förstås, jag tänker närmast på sådant flum som Sokal och Bricmont beskriver i Fashionable Nonsense. Men, kanske har en del tankar bara kidnappats av flummare som gett dem, tankarna, dåligt rykte. Vi får se. Jag har inte kommit till dem än.

Men Gudsbevis. Kant avfärdade möjligheten att bevisa Gud, men det visste ju inte Descartes, så han jobbar på.  Han har en idé om ett fullkomligt väsen. Men eftersom han själv inte är fullkomlig, kan idén om ett fullkomligt väsen kan inte ha kommit från honom själv. Och den kan inte komma från ingenting. Alltså måste det komma från Gud själv. Det finns lite många antaganden här, tycker jag. En sådan enkel sak som att Gud skulle vara fullkomlig, varför det? Är inte det bara romantiska fantasier och önsketänkande, det? Det är som att önska sig den perfekta chefen. Finns inte.

Sen har vi ju frågan om nu Gud skulle vara så fullkomlig, och har skapat Descartes, varför fäller han (D) falska omdömen ibland? Descartes försvarar Gud med att Gud gör så gott han kan med det ofullkomliga material han har. Men varifrån, undrar jag, kommer då det här ofullkomliga materialet? Varför skapar Gud, som är så fullkomlig, så’nt som inte är fullkomligt? Är han rädd för konkurrensen av andra fullkomliga varelser?

Naturligtvis hänger det inte ihop. Men det är kul att läsa.

Jajust det, jag glömde slutet på jullovet. Imorgon måste man skärpa till sig. Tvätta, handla mat till hela veckan, se till att allt funkar. Nåja, det ska väl gå.

Fö har jag för mig att för ett antal år sen, just den här dagen, tyckte jag att det var vår på gång. Det var väl rätt många år sen. Idag är det inte vår, det är minus 14 och snö. Doktor T har skottat snö, och jag tyckte det blev bra, han verkar ha bra handlag för det. Av någon anledning har han lyckats missa alla snöfall tidigare denna vinter, vilket inneburit att jag skottat två gånger och Lille Son en gång. Men, min poäng är, för att inte förlora mig i snöskottningsstatistik, att det enda som möjligen skulle antyda att det går åt vårhållet idag är ljuset. Det är helt enkelt en annan vinkel på solen än tidigare.

Separation

Doktor T och jag har separerat. Separerat arbetsrum, alltså.

Vi gick, till att börja med, på den mysiga myten om det delade, kreativa, arbetsrummet. Två skrivbord, bokhyllor, flitens lampor. Men, alltså, man har olika vanor. Man gör olika saker, man vill ha det på olika sätt. Och då kom vi på att det finns utrymme i det här huset, och varför inte använda det. Så jag flyttade mitt skrivbord till det rum där jag faktiskt spenderar mest tid, nämligen rummet där jag mest sitter och läser. Nu har jag läsplats, och jag har skrivbordet nära och plats att skriva. Och jag har alla mina böcker här. Och det är helt tyst så jag kan fokusera. Förresten är det rätt tyst i huset i största allmänhet, det är ingen som är särskilt högljudd. Men ändå. Jag ser fågelautomaten härifrån när det är ljust.

Väldigt bra idé där av oss, när vi till slut lyckades bryta oss ur bildernas makt.

arbetsrum

Kant öppnar för postmodernisterna

Men Kant öppnar ju dörren för postmodernismen! tänkte jag när jag läste om den Kopernikanska revolution han vill göra i metafysiken, i filosofin. Istället för att anpassa förnuftet till erfarenheten, anpassar han erfarenheterna till förnuftet! Ungefär. Alltså, jag tycker man kan förstå det på ett vettigt sätt. Men man kan missbruka det och förstå det på ett ovettigt också, eller dra det alltför långt.

Det enda vi verkligen kan veta är det som vi har erfarenhet av, tycks Kant tänka. Det är vad vi kan skaffa kunskap om. Det som ligger bortom det som går att erfara, kan man inte ha någon kunskap om. Han är alltså motsträvig till att extrapolera. Det är sunt i sig. Det verkar rimligt. Men en anledning till motsträvigheten tycks vara att han vill hålla vetandet borta från Gud, freda religion och tro. Jag köper det, det låter mig icke-tro också. Och det verkar förnuftigt att säga att erfarenheten är typ en mätning av verkligheten, tingen-i-sig, på sätt och vis. Jag tänker mig i meningen att erfarenheten liksom mäter verkligheten. Mätsystemet är förnuftets struktur.

Men det är här det kan gå helt tokigt.

Om man nu tänker ”jippi, jag mäter på mitt sätt och du på ditt”, och släpper mätsystemet fritt för totalt godtycke. Då trillar det ut både den ena och den andra erfarenheten av verkligheten, som kanske inte liknar varandra alls. Och om man sen får för sig att det inte är erfarenheterna som skiljer, utan att det är verkligheten, som skiljer. Då inser vi bekymren. Det där är förstås inte lätt, att skilja på det som man mätt, och det som är den verkliga processen.

Vi inser att Kant är filosofins Oppenheimer! Även om Platon är Kants Demokritos.

Det var vad jag tänkte, när jag med stigande skräck läste hur Kant försöker få erfarenheten att passa in i förnuftets struktur. Nu är han ju lite strukturerad ändå, det är inte anarki i förnuftet enligt honom, det finns en allmän struktur, de tolv kategorierna, som erfarenheten ska sorteras in i.

Kant hade kanske inte tänkt sig att de enskilda förnuften skulle ta sig så stor betydelse i tolkningen, utan mer det allmänna. Tänkte jag. Om jag nu ville försvara en stackars oskyldig filosof för missbruk av hans tänkande.

Tolstoy och Wollstonecraft

En föreläsning om kvinnliga filosofer, och en text av Mary Wollstonecraft (del av A Vindication of the Rights of Woman eller Till försvar för kvinnans rättigheter) ingick i den senaste delkursen i filosofi. Jag har bara läst inledningen och de första två kapitlen än, de var kursens smakprov. Men jag måste naturligtvis läsa hela, den är både intressant, skarp och rätt rolig att läsa. Hennes påstående är att kvinnor är som de är, intriganta våp för det mesta, eftersom de tvingas till det. Eftersom de med tvång hålls borta från utbildning som tränar förnuftet, och tvingas ägna sig åt att lära sig behaga mannen, blir de som de blir. Männen har som styrande kollektiv sett till att kvinnor hålls på våpstadiet. Sen använder de produkten av detta som bevis för att det är rätt att kvinnan inte kan tillgodogöra sig utbildning (där kan man tala om cirkelresonemang, och cirkelhandling, det är sorgligt). Först försätter de henne i våpigt tillstånd, sen använder de det påtvingade tillståndet som bevis för att kvinnor inte har förstånd.

Wollstonecraft argumenterar kring detta, och i alla fall i början av boken är hennes viktigaste argument för att låta kvinnor utbilda sig och få använda sitt förnuft, att de ju uppfostrar barn, söner. Ska verkligen ett våp uppfostra en man? Skulle inte männen tjäna på att kvinnorna var förnuftiga och bättre kunde uppfostra sönerna?

Hon visar hur denna enda talang som kvinnor uppmuntras att utveckla, behagsjukan, leder till intriger och hur samhället hålls tillbaka av det. Hon kritiserar Rousseau som har extremt idiotiska, måste man väl säga, idéer om hur kvinnor bör vara, även om de var i tiden. Och hur barn bör fostras. Rousseau själv levde i samboförhållande och hade fem barn som alla lämnades bort, det verkar som om han drömde en del.

Jag måste naturligtvis fortsätta läsa. Redan i inledningen är det idiotiska i förtrycket uppenbart, så vad mer behöver egentligen sägas? Men det behövs ju, förtryck kvarstår delvis även om vi, här, idag har samma möjligheter till utbildning och att skola förnuftet som vilken man som helst (nu talar jag inte om ”hela världen”). Faktum är att det, kollektivt, tycks vara männen som behöver skola förnuftet. På annat sätt än bristande förnuft kan man inte förklara varför män väljer inkompetenta män istället för kompetenta kvinnor, t ex, där de gör det. Nåja, det där med vad kompetens är, är en intressant fråga. Kompetens, i människors medvetande, verkar inte vara det som man tror det är, nämligen dokumenterade, eller erkända, meriter. Det verkar vara något annat. Det verkar inte handla bara om meriter, det verkar inte bara handla om den person som förmodas ha egenskaperna, utan också om den person som ser egenskaperna. Begreppet kompetens verkar lida av mätfel, precis som andra fysikaliska storheter. Det är som att mäta mjöl med decilitermått, en deciliter är inte alltid en deciliter, det blir inte så exakt, det beror på decilitermåttet hur mycket mjöl man verkligen får ner i degbunken. På samma sätt är det med kompetens, det finns en verklig, dokumenterad kompetens, men sen när någon ska mäta den, häller den upp lite för mycket eller för lite, med sitt mätsystem, sig själv.

Det var en utvikning.

Igår läste jag Kreutzersonaten, av Leo Tolstoy. Den handlar om en man som har mördat sin hustru. Han berättar hela sin historia, från sitt sexuella uppvaknande till mordet, för en medpassagerare på ett tåg. Och det intressanta är att han diskuterar samma frågor som Wollstonecraft. Kvinnor tvingas bli behagsjuka våp, vars enda tillåtna talang är att försöka snärja männen sexuellt. Det blir ett slags intrikat spiral, kvinnorna tillåts inte utveckla förnuftet, våpighet, männen dras med i spiralen och anpassar sitt beteende till detta, och så fortsätter det. Både män och kvinnor blir offer för förtrycket av kvinnorna. Tolstoy skildrar självföraktet hos mördaren, som ser sig själv utifrån när han berättar. Både män och kvinnor blir lurade av begreppet Kärlek, hur det egentligen är tänkt det ska fungera. Det är som om tanken om Kärlek inte når längre än till förälskelse, en potential, sen vet ingen längre vad det egentligen är, vad som egentligen förväntas. Det blir som det blir, en besvikelse för båda. Visst inser man att förnuft är en bra sak?

Jag kom just att tänka på att jag läste Platons Gästabudet häromdagen också. Där håller man tal om Kärleken, diskuterar vad det egentligen är. Bland annat handlar det om älskaren och den älskade, en äldre man och en pojke. Kärleken som medel för utbildning. Senare, alltså på Wollstonecrafts tid och Tolstoys, som medel för förtryck istället. Det verkar som om den, Kärleken alltså, kan användas som täckmantel för både det ena och det andra.