Meningen med allt

Nu har jag läst företalet och första avdelningen av Grundläggning av sedernas metafysik. Det som är gott är en god vilja. Det är inte tanken i sig som räknas, det var ju skönt, det är det värsta jag vet när någon helt slappt påstår, utan de verkliga försöken att handla efter denna goda vilja, om jag förstår saken rätt. Men, en lustig sak i denna text är att det hela tiden framkommer att Kant verkar tänka sig ett syfte, ett ändamål med alltihopa. Förnuftet är bestämt för något ändamål. Om lycksalighet hade varit målet hade instinkt varit bättre, men vi har tilldelats förnuft, som kan utöva inflytande på viljan, så den sanna bestämmelsen måste vara att utöva en vilja som är god i sig”, skriver Kant. Förnuftets syfte är att grunda en god vilja. Ett baklängesbevis, bara för att vi har en viss förmåga är det beviset för att det ska vara till något. Inte tvärtom, att det råkat bli kvar för att det var bra att ha.

Kant gav ut texten 1785, det var före Darwin. Och Gud fanns ju med. Evolutionen har inget syfte, som Gud verkar tänkts ha. Evolutionen puttar på livet bakifrån, den drar inte framifrån efter ett visst förutbestämt spår. Den puffar på och det som faller över kanten faller över kanten, det som håller sig på vägen blir kvar. Förnuftet finns än så länge kvar, det verkar ha varit framgångsrikt. Eftersom vi har medvetande, minne och prediktionsförmåga, måste det ha varit framgångsrikt. Som extra boost till evolutionen. Nu fifflar vi och grejar med den, de upptäckter vi gör, de manipulationer vi gör blir en del av evolutionen. Det är som om vi, människor, är naturens artificiella intelligens, och den artificiella intelligens vi är rädda för är en andra ordningens. Vi har redan konstruerat samhällssystem som styr. Som vi måste underordna oss.

Kant verkar utgå från att det finns ett ändamål med förnuftet, och då måste det vara att utöva god vilja. Men om det inte finns något ändamål med förnuftet, om vi bara har det för att evolutionen sett till det? I så fall har vi det för att det hjälpt oss att överleva. Förnuftet kan användas av livet för att testa olika inriktningar på det. De olika inriktningarna blir som mutationer. Som genernas tuning kunde man säga. Man fin-tunar med förnuftet. Generna är långsamma, men förnuftet kan ändra riktning snabbt.

Det är som att inget har en mening, det bara är, helt enkelt. Och det enda som finns egentligen är driften att överleva. Och vad händer egentligen med moralen då?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *