Nyttan

Jag har just läst ut J S Mills Utilitarism. En lättläst liten bok. Men, som vanligt när det gäller den sortens litteratur tjänar man på att läsa långsamt, tänka efter, stryka under och skriva i marginalen. Utilitarism, lyckomoral. Handla så att världens lycka ökar. Alla handlingar bedöms efter dess konsekvenser, inget annat.

Det är väl rätt tilltalande?

Men det finns förstås ett antal problem när man tänker sig att tillämpa detta. Vad är till exempel lycka och hur mäter man den? Hur sätter man ett värde på den, och är din lycka mer värd än min?

Mill är så euforisk över människans förädlingspotential. Bildning, fostran! Så blir människan en ideal social varelse som verkligen anammar det kristna budskapet om att göra mot andra som man vill att de ska göra mot en själv. Fast Mill var väl ateist eller nå’t. Men han gillade just den tanken.

Men, jag tycker inte Mills förväntan verkat ha gått i uppfyllelse, eller så har det gått tillbaka. Däremot verkar det som om många anammat Mills lyckomoral på ett individuellt plan. Man ser det t ex i trafiken. Som jag förmodligen tjatat om ett antal gånger är det praktiskt med regler i trafiken, som alla följer. Det är praktiskt eftersom man kan vara ganska övertygad om att det minskar risken för plåtskador och skador på människor. Trots det verkar det som om många använder sig av strategin ”jag chansar, jag vill ju komma först” i t ex korsningar där högerregeln gäller, eller i rondeller där man kör lite hursomhelst. Jag vet inte vad som är värst, att man har körkort utan att kunna reglerna, eller att man struntar i dem.

Jag funderar på vad som händer i ett samhälle där man struntar i gemensamma, praktiskt, regler, eftersom det ändå inte händer något om man struntar i dem. Eller där man struntar i normal moral som att man t ex tar på sig skulden när man förstört något för någon annan. Vad händer då? Det funderar jag på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *