Sammanfattning 2016

Först kan man konstatera att nästa år, 2017, är ett primtal. Mitt nionde primtalsår. Ett tidigare primtalsår, 1997, föddes Store Son. Förra primtalsåret, 2011, uppenbarade sig Doktor T på allvar. Lille Son och Lilla Dotter fyller primtal, 17, 2017. Och ytterligare en mycket viktig sak kommer att inträffa, men den tänker jag inte nämna mycket om, om något, innan den är klar. Det ser alltså, såhär till att börja med, ut som om året kommer att ha potential. I alla fall i den lilla världen. För den stora världen är det svårt att säga något alls. Men jag hoppas den blir … intressant.

Men året. Den händelse som framförallt står ut i år, i den lilla världen, jag tänkte ägna mig åt den i min egen egoistiska sammanfattning, är flytten. Den var absolut, absolut nödvändig. Livet är mycket lättare att leva med större utrymmen och med grannar på större avstånd. Faktum är att grannar bör läsa Kant, eller i alla fall det Kategoriska Imperativet. De bör begrunda det noggrant, och göra sitt yttersta för att anstränga hjärna och förnuftsförmågor att förstå vad det kan tänkas innebära i nuet och framtiden.

Lille Son och Lilla Dotter har börjat övningsköra under året, Store Son tog körkort. I det sammanhanget måste jag slå ett slag för Tonåringen. Tonåren är en trevlig, harmonisk och förnuftig tid med barnen. Ta tillvara den. Njut av den. Det gör jag. Oftast. Förutom att jag möjligen muttrar någon gång om någon stör mig när jag läser. Eller tänker.

Det mesta under året, på bloggen, har visst handlat om det lästa. Jobbet såklart, matematik, fysik och teknik i tillämpning. Vardag. Hur mäter man det som inte går att mäta, hur extrapolerar man när man måste veta gränser men inte kan veta dessa gränser. Det är filosofiska frågor. Så jag behöver läsa filosofi för att försöka hitta ledtrådar. Allt jag läser handlar om det, hitta ledtrådar. Alla kurser jag läst och läser handlar om det, oavsett om det är idéhistoria, litteraturvetenskap eller filosofi. Jag kommer att fortsätta med filosofi.

Ett problem är att det finns så mycket att läsa, så mycket att tänka på, att det inte blir någon ordning på något. Hur ska man hinna läsa, hur ska man hinna tänka?

Det har 2016 handlat om.

När jag tittar på listan över det lästa, som inte tar upp alla artiklar, kortare texter eller delar av böcker som slunkit igenom, är det mest minnesvärda Röda Rummet, Iliaden och Odysséen, vad glad jag är att jag gick sommarkursen Trojanska kriget och äntligen läste de två senare!

Om man tänker i sannolikheter, är det mest sannolikt att dagen imorgon kommer att vara ungefär som idag. Sannolikt alltså.

Gott Nytt År.

fyrverkeri_2

Meningen med allt

Nu har jag läst företalet och första avdelningen av Grundläggning av sedernas metafysik. Det som är gott är en god vilja. Det är inte tanken i sig som räknas, det var ju skönt, det är det värsta jag vet när någon helt slappt påstår, utan de verkliga försöken att handla efter denna goda vilja, om jag förstår saken rätt. Men, en lustig sak i denna text är att det hela tiden framkommer att Kant verkar tänka sig ett syfte, ett ändamål med alltihopa. Förnuftet är bestämt för något ändamål. Om lycksalighet hade varit målet hade instinkt varit bättre, men vi har tilldelats förnuft, som kan utöva inflytande på viljan, så den sanna bestämmelsen måste vara att utöva en vilja som är god i sig”, skriver Kant. Förnuftets syfte är att grunda en god vilja. Ett baklängesbevis, bara för att vi har en viss förmåga är det beviset för att det ska vara till något. Inte tvärtom, att det råkat bli kvar för att det var bra att ha.

Kant gav ut texten 1785, det var före Darwin. Och Gud fanns ju med. Evolutionen har inget syfte, som Gud verkar tänkts ha. Evolutionen puttar på livet bakifrån, den drar inte framifrån efter ett visst förutbestämt spår. Den puffar på och det som faller över kanten faller över kanten, det som håller sig på vägen blir kvar. Förnuftet finns än så länge kvar, det verkar ha varit framgångsrikt. Eftersom vi har medvetande, minne och prediktionsförmåga, måste det ha varit framgångsrikt. Som extra boost till evolutionen. Nu fifflar vi och grejar med den, de upptäckter vi gör, de manipulationer vi gör blir en del av evolutionen. Det är som om vi, människor, är naturens artificiella intelligens, och den artificiella intelligens vi är rädda för är en andra ordningens. Vi har redan konstruerat samhällssystem som styr. Som vi måste underordna oss.

Kant verkar utgå från att det finns ett ändamål med förnuftet, och då måste det vara att utöva god vilja. Men om det inte finns något ändamål med förnuftet, om vi bara har det för att evolutionen sett till det? I så fall har vi det för att det hjälpt oss att överleva. Förnuftet kan användas av livet för att testa olika inriktningar på det. De olika inriktningarna blir som mutationer. Som genernas tuning kunde man säga. Man fin-tunar med förnuftet. Generna är långsamma, men förnuftet kan ändra riktning snabbt.

Det är som att inget har en mening, det bara är, helt enkelt. Och det enda som finns egentligen är driften att överleva. Och vad händer egentligen med moralen då?

Stereotyper

På facebook dyker det upp länkar till ”tester” av olika slag då och då. Någon slumpgenerator ”analyserar” ens profil och vips får man reda på både det ena och det andra. Det är ingen ände på vad man kan få reda på, NSA kunde inte göra det bättre. Nu är det rätt sällan jag känner mig lockad att veta vem av mina FB-vänner som ska bli gravid nästa år, eller vilken hemlig beundrare som ska kyssa mig på nyårsafton. Men självklart kunde jag inte motstå att undersöka hur jag är som hustru. Jag kunde ju diskutera saken med Doktor T, i den mån den måste diskuteras. Men det känns ju lite som att det finns risk för bias i en sådan diskussion. Som om det blir en fråga om subjektiva bedömningar. Antingen har jag glömt att plocka ur diskmaskinen, så att han känner att han alltid gör det. Och omdömet blir onödigt negativt. Eller så har jag torkat alla golv, som Doktor T skulle ha gjort, och han liksom flyger på små moln av lycka över hur företagsam och förekommande jag är. Och då kan omdömet bli en liten smula för positivt.

Jag vänder mig till facebooks test. Och se där, som man kunde vänta, lite överraskande kanske för en del, särskilt Doktor T. Jag är ju alldeles förträfflig! Ingen kunde vara mer perfekt. En prydnad bland hustrur, helt enkelt. Nu är Doktor T alldeles förträfflig själv i att tala om det. Då och då. Hans mantra är ju ”Happy wife, happy life”, vilket är praktiskt på många sätt. Faktum är att jag tror Kant kan stå bakom just den tanken. Om en man ser det som sin plikt att hålla hustrun nöjd är han moraliskt högstående, och åstadkommer därmed lycksalighet. Så allt det verkar rätt och rimligt, även om jag möjligen tycker att man kunde normera testen något bättre. Vad betyder 131 % tålmodig till exempel?

fru1

Naturligtvis blev jag nyfiken på hur fantastisk Doktor T är, och facebook-testen ger svar på det också. Det är svårt att veta hur testet normeras, men över 100 % låter i alla fall inte dåligt fantastiskt.

fru2

Om man nu ska dra några slutsatser från dessa tester, ser man att kriterierna som en hustru förväntas uppfylla är att vara söt, stöttande, tålmodig och älskvärd. Med tanke på att mina paradgrenar mer är på förnuftets område än på omvårdnadens kan vi ana hur siffrorna skulle ha skjutit i taket. Inte illa.

Sen har vi mannen då. Det finns alltid rum för förbättringar, hur perfekt han än må vara. Av någon märklig anledning var det faktiskt Doktor T som torkade golv idag. Så det blir väl romantisk dejt vilken dag som helst då.

Godheten som plikt

kantHur mysigt är det inte att vakna medan det ännu är mörkt, kliva upp, tända ljus, dricka kaffe och läsa? Särskilt när man vet att det faktiskt inte är något särskilt som måste göras under dagen. Det är njutning gigantus enligt mig.

På juldagen snuvade jag mig själv på denna njutning eftersom jag sov till nästan nio! Men igår och idag har jag kommit upp mellan sju och halv åtta, och det är precis lagom. Jag läser färdigt, för den här gången, Kant. Enligt Kenny, i Västerlandets filosofi, har Kant åsikter om godhet. Godhet är att vilja göra gott. En god vilja är det enda absolut goda. Att handla gott i egenintresse, eller böjelse, är inte moraliskt. Att göra gott av plikt, av princip, är värdighet.

Jag tycker den synen på godhet är tilltalande. Det är civiliserat att välja, snarare än att ha en böjelse att handla gott, för att det får en att må bra. Nu inser man förstås att det är lätt att säga så, om man håller på och funderar över moral, när man tänker sig att man ska definiera vad som har moraliskt värde. Jag menar, när man sen kommer till handling, och ska handla moraliskt. Antag nu att man känner genuin glädje av att göra goda handlingar. Helt plötsligt har de inget moraliskt värde, för att man inte gör dem av plikt. Fast, kanske kan man göra dem ändå, om man mer är ute efter resultatet än att att få poäng i moraldimensionen? Faktiskt är det en ganska bra tanke, eftersom den synen på moral skulle filtrera bort de som göra godheter med syftet att samla moraliska poäng. Men de som är genuingenuin goda, som dels känner glädje i att göra goda handlingar, dels struntar i om det ger moralpoäng eller inte, de skulle inte drabbas av den synen på moral.

Displaygodhet är svårt. Jag tycker genuint illa om de som gör goda gärningar i syfte att framstå som goda. Som en statusmarkering, eller vad det nu är. Det är inte deras ”goda gärningar” i sig, om vi nu antar att de faktiskt har ett gott utfall, som är problemet. Det är det oäkta som är problemet. Man kan ju fundera över varför man ska bekymra sig om det, om nu resultatet blir bra. Jag håller på att jobba på argumenten där. Men instabiliteten i oäkta handlingar är ett problem. Det som anses gott idag, kanske inte anses vara det imorgon och vips måste displaymänniskan byta kurs. Men jag har inte tänkt klart, jag tänker fläckvis på frågan. Under tiden kanske jag skulle anamma Kants syn på saken, det är helt enkelt moraliskt värdigt att handla enligt plikten. Och värdighet är en viktig fråga för det som är mänskligt.

Ja, att jag funderar över denna fråga beror förstås på traumatisk upplevelse av displaygoda människors displaygodhet. Den är inte vacker i närbild. Därför måste det helt enkelt finnas argument som talar emot den.

Meningen med jul

Meningen med juldagarna är att man ska ta det lugnt, inte göra något av nytta, utan mer nytta. Alltså ska man ägna sig åt promender och läsning. Egentligen hade jag velat ägna mig åt träning och läsning, men på något sätt har de övre luftvägarna fått för sig att det är lämpligt med en liten virus-fest, dvs förkylning. Den har varit smygig. Först fick jag lite ont i halsen, för en och en halv vecka sen, sen tappade jag rösten, sen fick jag hosta och nu har vi övergått till bihålorna. Även om jag inte känner mig det minsta sjuk i själva kroppen, är nog träning en dålig idé. Det blir promenader. Läsa kan jag alltid.

juldagen

På julaftonskvällen börjande jag alltså på Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Och igår läste jag klart den. Ja, hm, vad ska man säga om den då?

Först tyckte jag det var uppfriskande att huvudpersonen inte är författare med intellektuella intressen. Eller huvudperson och huvudperson, den första huvudpersonen, kvinnan som dejtar. Hon glor på TV-serier, men tycker att hon lär sig något av dem. Hon framstår nästan som lite dum till och med. Sen är det författaren som skrivit De polyglotta älskarna, och så är det ytterligare en kvinna från en gammal italiensk adelsfamilj. Berättelserna går i varann, men ingen person blir särskilt tydlig och händelserna är både osammanhängande och oavslutade. Språket är sakligt, och det blir inte tråkigt att läsa. Efter tre fjärdedelar undrade jag när allt skulle knytas ihop och själva berättelsen börja. Men det gjorde den aldrig.

Antagligen har jag läst för lite feministisk teori för att förstå vad som är feministiskt över den, utöver att den sista delen handlade om en familj med tre kvinnor, ur tre generationer.

En sak jag tänkte på när jag läste och Matilda dök upp med sitt röda hår, är att författarinnan nog är rödhårig själv. Och det tycks stämma.

Jag läste inte recensioner innan jag började läsa, man blir så lätt påverkad i vilken riktning man ska titta, eller läsa. Om älskarnas hjärtskärande tillstånd, läser jag t ex i DN:s recension. Älskarna … Calisto, Lamas och så den där assistenten som dyker upp helt osammanhängande i sista delen. Det är speglar, någon ska ta livet av sig, är en usel älskarinna, någon har mask i huvudet. Och var tar Calisto vägen, egentligen, han liksom bara försvinner i romanen. Alltså inte försvinner som i kidnappas, utan försvinner som om han glöms bort. Och hur kommer det sig att Ellinor stannar kvar, det verkar vara ganska lång tid. Man kan inte precis säga att personerna beter sig på något trovärdigt sätt. Eller gör de? En annan sak man kan lägga märke till är att det inte förekommer några barn i berättelsen. De gifta paren har inga barn. Eller ja, förresten, i den sista historien, den om den italienska adelsätten, förekommer den yngsta kvinnan som barn i en återblick. Det kanske förklarar varför de är så upptagna av sig själva, romanen igenom.

Å andra sidan, vad ska egentligen förklaras? Det är ju som i verkligheten, allting hänger ihop, men helt fläckvis, fragmentariskt och oavslutat.

Romanen var inte tråkig, det var nog mer en besvikelse på slutet att jag inte fick något att tänka på riktigt. Och det, i sig, var en intressant insikt. Det var tydligen det jag ville ha.

Men om jag tänker mer då … Tre berättelser som går ihop. Människor som agerar på märkliga sätt. Ellinor som stannar kvar hos Calisto vecka ut och vecka in. Hur försörjer hon sig, försörjer han henne. Går hon aldrig ut, varifrån kommer maten som hon lagar varje dag tydligen. Hon ser på serier och läser Michel Houellebecq, vars böcker Calisto har gömt. Varför det?

Sen har vi Max Lamas, som är gift med en kvinna som jobbar på verket och läser filosofi på fritiden (hon verkar som jag, förutom att jag inte snöat in på Nietzsche). Den älskarinna, eller snarare One Night Stand, som han skaffar sig i romanen verkar han mest ta för att hon kan tänka sig honom.

Och så hon, Lucrezia, som behöver pengar till sitt gods.

Så’nt man undrar över är förstås, vilken är avsikten, vad är det som ska berättas? Det är kanske inte underhållning, isåfall skulle det varit en avslutad berättelse. Kanske. Inte en berättelse om en persons utveckling, eller bildning. Inte en sedelärande historia. Kanske om relationer, fast människorna verkar mest vara som biljardbollar som studsar i varann. Elastiska stötar. Människorna verkar inte ha någon medveten vilja. De verkar mest leta efter något.

Den fråga boken mest väcker är nog Vad vill jag egentligen läsa? och det är ju intressant.

Julplanering

Vi går över till något mer hard core än mansplanering; julplanering.

Idag skiftar fokus, jag har lyft näsan från böcker och jobb och har för avsikt att modellera till julstämning. Och julmat. Så att vi sen kan försjunka i skön slapphet i många dagar. Jag har redan gått fram som en ångvält och röjt upp i huset. När Doktor T vaknar från sin oplanerade sovmorgon, som han tydligen har, får han ta tag i dammsugare och golvmopp. Själv tänker jag skrida till verket i köket. Julskinka, köttbullar och vad-som-nu-kan-tänkas behövas tänker jag ordna till. Förmodligen måste jag ut och frottera mig med andra människor på ICA också.

Ja, det där började jag energiskt skriva imorse, innan dagen riktigt kom igång. Sen kom den igång, och då blev det inte så mycket mer. Skrivande. Men nu står granen på plats. Skinkan är klar. Köttbullarna också. Och jag har hämtat en bok på biblioteket, som jag reserverat, Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Och frotterat mig med alla andra människor på ICA. Det höll på att ta en ände med förskräckelse. Först gick det bra, jag var listig på parkeringen, körde nära ingången, det brukar nämligen alltid bli luckor där på parkeringen. Och den strategin lyckades. Sen gick det inte lika bra. När vi kom in fungerade inte scanningssystemet, det var nämligen överbelastat av all julhandling. På det sättet att scannrarna inte hann ladda mellan tjänstgöringstillfällena! Ytterst irriterande, plågsamt. Att stå i kö, jag var nära att vända och åka till Coop istället. Men jag tog tag i saken, fokuserade och körde genom ICA. När vi kom fram till kassorna, dottern och jag, höll jag på att svimma. Goda råd var dyra. Då kom jag på den listiga, igen, idén att kanske hade någon scanner ätit upp sig och fungerade nu? Jag skickade rara dottern på uppdrag. Och hon kom tillbaka med en scanner! Vi kunde scanna allt, och komma därifrån med förståndet i behåll. Vilken tur.

Men utanför biblioteket stod en spade alldeles övergiven.

spade

Mansplanering

När Doktor T inte är på tjänsteresa, jobbar han hemifrån, han har kontoret hemma. Sådana dagar har han förstås vissa vanor, som vilken människa som helst, som tar kaffepaus eller går på lunch eller så. Men Doktor T har en speciell vana, han tar en liten sovstund mitt på dagen. Det är kanske många, som har möjlighet, som har den har vanan, vad vet jag. Men jag tycker själv att det är en konstig vana, eller ovana. Sova mitt på dagen? Har man inte gått upp en gång, liksom, på morgonen? När man har gått upp har man väl ingen lust att gå och lägga sig igen? Jag som har fullt sjå med att få mig i säng alls, fast jag är trött, eftersom jag inte vill missa vakentid. Men sådana bekymmer lider inte Doktor T av. Faktum är att han till och med har en förmåga att kunna sova-när-som-helst.

Jag funderar alltså på att införa ett litet excelblad för att hålla koll på Doktor Ts sovande. Man skulle kunna rita några grafer och följa upp i tiden hur sovtrenden ser ut och så. Då kunde man kanske också göra prediktioner och liksom planera och styra upp sovandet. Det kanske skulle vara mer effektivt om man liksom satte det i system mer planerat?

Om alla kvinnor sen gjorde sådan uppföljning och mansplanering kanske vi skulle se oanade mönster och se bästa aktivitetsperioder och så’nt. Tänk i förlängningen hur man kunde styra om saker som middagsplanering och veckohandling, tvätt och städning för att liksom passa in i den. Så skulle alla vi utanför hemmet hårt arbetande kvinnor inte behöva komma hem till ett hus där dammsugaren står mitt på golvet i vardagsrummet för att mannen var tvungen att ta sin ännu oplanerade sovpaus.

Se möjligheterna!

Ja, egentligen var det bara fantasin som skenade iväg för mig igår när jag kom hem från jobbet, och Doktor T stod och lagade mat och meddelade att han inte sovit under dagen. Egentligen har jag ingen lust att planera upp Doktor T, han får planera upp sin sovtid själv, i alla fall så länge han inte tänker planera upp min lästid.

Polisarbete

Imorse när jag skjutsade Rara Dotter till tåget hade vi för ovanlighets skull gott om tid på oss. Det var tur, för plötsligen stod det en polis framför oss som viftade in oss till idrottshusets parkering. Där hade man gjort det mysigt på morgonen och dukat upp till alkoholkontroll. Eftersom något har satt sig på mina stämband, i min hals och tydligen lite i lungorna, väste jag ”jag ska försöka” när polisen stack fram blåsmojängen och käckt bad om en blåsning. Med nöd och näppe lyckades jag, för att därefter drabbas av en kraftig hostattack. Sen tittade vi tillsammans medans apparaten snurrade och visade 0.00, och jag önskades en fortsatt bra dag. Allt var sol och glädje. Men jag hoppas samtidigt att han – polisen – drabbades av riktigt dåligt samvete att stoppa en medelålders, hostande, kvinna med barn i bilen. En rekorderlig medborgare som jag, som kör sitt barn till tåget. Ett barn som ska till skolan för att förbereda sig inför sitt framtida ansvar och sina plikter som vuxen, ansvarskännande samhällsindivid. Faktum är att jag tror jag ska kräva att få immunitet från sådana kontroller fortsättningsvis. Faktum är att jag tycker det är lite kränkande hur någon kan komma på tanken att jag skulle köra bil med alkohol i kroppen en måndag morgon. En lördag kväll, däremot. Nej, jag skojade förstås.

Sen funderade jag. Hur många överförfriskade människor hittar de egentligen en måndag morgon? Någon som fördruckit sig på adventsglöggen å det grövsta? Eller var det bara det att något nyckeltal skyndsamt måste uppfyllas före jul? Är det för att påminna om att polisen finns? Varför gör de masskontroller på det sättet? Borde de inte bara vara ute och köra på helgkvällar, på landet t ex, och stoppa folk som kör konstigt?

Jag antar att det långsiktiga, övergripande, målet är, eller borde vara, trafiksäkerhet? Nu ska ju inte jag lägga mig i polisens arbete, jag vill minsann inte att de ska tala om för mig hur jag ska räkna. Men, jag skulle ändå vilja veta hur de tänker. Det är inte det att jag har något emot kontroller, det är alltid ett tillfälle att visa upp sin medborgardygd i all sin glans. Nej, det är mer att jag är genuint intresserad av polisens arbete. Särskilt intresserad är jag av att de håller efter de som kör BMW som idioter, faktiskt. Hur många BMW-förare som körde med fara för andras liv hann undan nu när polisen kontrollerade de som åkte till jobb och skola denna måndagsmorgon, på en femtiosträcka i stan … det grubblar jag lite på.

Nåja, det var ganska raskt avklarat och vi hann till tåget.

Har det hänt något spännande på sista tiden?

Jag har läst en del om och av David Hume. Och Kant. Hume försöker visst på något sätt visa att moralen inte har med förnuftet att göra. Moral har med begär och handlingar att göra. Enligt honom. Var Kant står i frågan har jag inte helt kommit till. Han är svår att läsa, så mycket fluff i texten. Det verkar vara som de här prick-figurerna som man ska stirra länge på innan mönster framträder.

Det händer märkliga saker när man, eller jag, läser mycket. Det är som om alla ord ackumuleras inuti och blandas om. Texter av Platon, Aristoteles, Descartes, Spinoza, Leibniz, Locke, Berkley, Bentham, Mill, Hume, Kant och några snubbar till. Det blir lite läsning av Mary Wollestonecraft också innan kursen är färdig. Nu är den det egentligen, men jag har inte läst klart. Men inlämningsuppgiften är över jul, så det ska nog funka. Jag vill inte bara ”klara av” kurserna, jag vill lära mig något av det jag läser. Så jag tänker inte vara strategisk och prioritera. Jag vill läsa allt.

Det är lustigt hur man lär sig saker och ting, hur man liksom tar in det och gör det till sitt, hur man sorterar och organiserar det. När jag börjar nya projekt på jobbet letar jag upp all information jag behöver till att börja med, sen sätter jag igång och plöjer det. Huller om buller. Sen sorterar jag upp det. Den där fasen när materialet är insamlat och jag sätter igång är som att hälla ut en kartong lego på golvet. Totalt kaos innan allt är sorterat och man kan börja sätta ihop det. Så är läsandet nu, allting ligger och skakar huller om buller, en massa lösa trådar och det känns som om jag aldrig kommer att få ordning på det. Men jag vet att det bara känns så. Endera dagen klarnar det av sig självt och jag vet hur det sitter ihop och vilken väg jag ska gå. När jag började jobba för väldigt många år sen, var jag livrädd när jag inte tyckte jag begrep något alls av vad jag skulle göra. Jag begrep liksom inte ens frågan tyckte jag, vad var det jag skulle reda ut?

Men, efter ett tag insåg jag att det alltid klarnar på något sätt. Man får sätta igång och så klarnar det. Det förväntar jag mig även att Kant och Hume gör. Att jag kommer att se något mönster i dem så småningom. Det är naturligtvis inte svårt att läsa orden, men för att hitta meningen i dem och sammanhangen på något djupare sätt behöver i alla fall jag skramla runt dem ett tag.

Utöver det har jag dragit upp linjerna för vårens skriverier. Herregud, det ska skrivas. Nu får jag allt hitta på något hyggligt sammanhängande.

Det ryktas också om att det är julafton om en vecka. Det betyder semester. I alla fall från jobbet. Jag ser i vanlig ordning fram emot orgier i läsning. Men av erfarenhet vet jag att minst en vecka försvinner i ett töcken av sociala anspråk. Jag ska se hur det ska pareras på lämpligast vis. En liten influensa kanske kunde vara passlig? Lagom alltså, inte så att man har huvudvärk och ont i ögonen och så, och inte kan läsa. Utan bara så att man känner sig … smittsam, men i övrigt som vanligt. Jag antar det är att begära för mycket.

Nyttan

Jag har just läst ut J S Mills Utilitarism. En lättläst liten bok. Men, som vanligt när det gäller den sortens litteratur tjänar man på att läsa långsamt, tänka efter, stryka under och skriva i marginalen. Utilitarism, lyckomoral. Handla så att världens lycka ökar. Alla handlingar bedöms efter dess konsekvenser, inget annat.

Det är väl rätt tilltalande?

Men det finns förstås ett antal problem när man tänker sig att tillämpa detta. Vad är till exempel lycka och hur mäter man den? Hur sätter man ett värde på den, och är din lycka mer värd än min?

Mill är så euforisk över människans förädlingspotential. Bildning, fostran! Så blir människan en ideal social varelse som verkligen anammar det kristna budskapet om att göra mot andra som man vill att de ska göra mot en själv. Fast Mill var väl ateist eller nå’t. Men han gillade just den tanken.

Men, jag tycker inte Mills förväntan verkat ha gått i uppfyllelse, eller så har det gått tillbaka. Däremot verkar det som om många anammat Mills lyckomoral på ett individuellt plan. Man ser det t ex i trafiken. Som jag förmodligen tjatat om ett antal gånger är det praktiskt med regler i trafiken, som alla följer. Det är praktiskt eftersom man kan vara ganska övertygad om att det minskar risken för plåtskador och skador på människor. Trots det verkar det som om många använder sig av strategin ”jag chansar, jag vill ju komma först” i t ex korsningar där högerregeln gäller, eller i rondeller där man kör lite hursomhelst. Jag vet inte vad som är värst, att man har körkort utan att kunna reglerna, eller att man struntar i dem.

Jag funderar på vad som händer i ett samhälle där man struntar i gemensamma, praktiskt, regler, eftersom det ändå inte händer något om man struntar i dem. Eller där man struntar i normal moral som att man t ex tar på sig skulden när man förstört något för någon annan. Vad händer då? Det funderar jag på.