Revor i verkligheten

Future Perfect som jag läste alldeles nyligen skriver Mara Lee om revor. Det är förstås svårt för en stackars ingenjör att förstå, på ett fysikaliskt vis, vad en reva i verkligheten skulle vara. Om vi inte pratar Star Trek-fysik förstås. Då kunde man förstå det som ett maskhål till en annan dimension. Mycket tydligare, eller hur? Men, det är kanske samma sak. På sätt och vis. En reva är något skevt, som blir något annat än det som var tänkt.

Filmen som mina gossar och jag såg igår, Dr Strange, var förstås full av revor och dimensionsbyten. Jag är lite förtjust i så’nt. Att dimensionerna viker sig, vänder sig ut och in och rummet inte är vad det synes vara. Rent fysikaliskt.

Men det var en sak som störde. Där i slutet, när det var som mest spännande. Dr Palmer. Hon hade blått nagellack. Det var inte det att hon hade nagellack, jag gillar nagellack, fina färger. Men … hon jobbar i vården, hon opererar folk. Eller nå’t. Nagellack brukar vara förbjudet inom vården. Movie Medicine liksom. Mycket värre än att iterera tiden, och hitta på en mörk evighetsvarelse som pratar i rymden, fast det ser ut som ett barnsligt system av nervceller. En verklig reva i verkligheten. Eller i filmen.

Fragment

Började dagen med att läsa texter av Descartes, Spinoza och Leibniz. Lite roligt att läsa hur de ordnar upp världen med substanser, och var själen, eller medvetandet får plats, på olika sätt. För att inte tala om hur de ska lyckas organisera in Gud. Är det verkligen någon som tror på en Gud nuförtiden? Jo, jag vet att det finns, men hur kan det finnas det? Verkar det ens rimligt? Enligt det jag sett, och inte sett, av världen, verkar det helt osannolikt, helt orimligt, att det skulle finnas någon allsmäktig makt som liksom har någon form av kontakt med människor. Och framförallt behöver tillbes. Att människor behöver någon form av andligt stöd verkar uppenbart, en nackdel med människans flexibilitet och förmåga att anpassa sig till förändring är ett slags rotlöshet. Att kunna anpassa sig till vad-som-helst. Men strunt i Gud. Jag ser inget som tyder på en sådan existens alls.

Sen var det förstås dags att låta tvättmaskinen gå. Doktor T  for iväg på tjänsteresa, och jag fick lov att rodda allting själv. Väldigt betungande. Eller inte. De rara barnen och jag softade hela dagen, sen åt vi middag och gick på bio. I alla fall de rara sönerna och jag, Dr Strange. Underhållande. Och där noterade man att meningen med livet är döden. Utöver alla intressanta animeringar och spegeldimensioner, multiversum och upphävande av naturens lagar. I Nepal. Nåja, underhållande. Fantasier av det slaget ska inte underskattas.

Grannarna har börjat sätta upp ljusslingor för advents-och jultider. Vår gata börjar se ut som något hämtat från Ett päron till farsa firar jul. Skrämmande. Vi måste förstås åstadkomma någon ljusslinga, eller två. Det tar vi i veckan. Men jag tänker mig inte laserprojektioner på fasaden. En holografisk ren kanske?

Idag är det en fantastisk dag

Den bubblar. Hur och varför, det kan vi fundera på, låt oss istället gå över till väsentligheter.

Vi åkte hem från Gotland häromdagen. 278 passagerare på en färja gjord för 1500. Det var mycket behagligt. Doktor T och jag placerade oss på varsin rad, och jag bredde ut dator, skrivblock och böcker. Och ägnade de dryga tre restimmarna åt Staten. Åt rättrådighet och orättrådighet, och huruvida det är fiffigt att vara rättrådig eller om det duger att synas så. Om detta resonerar man i boken. Man förstår förstås att rättrådigheten är lämplig, men den har inte lätt att hävda sig i kampen mot orättrådigheten. Med orättrådighetens hjälp kan man skaffa sig makt och rikedomar, och det enda rättrådigheten har att sätta emot är anseende.

Men även om anseendet inte skaffar rikedomar och vacker och rik hustru (man får tänka Platons tid här), så bidrar det till att jämna vägen för sådan framgång. I den bästa av världar, beroende på vad man anser att ”bäst” är, är alltså kombinationen orättrådigt handlande som synes rättrådigt att föredra. Den kommer att ge det mesta av det bästa. Att ge sken av det som ger anseende, så att man under radarn kan bete sig på det sätt som gagnar makten och rikedomarna, ens egna, bäst.

Nedslående, eller hur? Detta är alltså resonemanget fram till och med bok 2 ungefär, i mitten byter Sokrates ämne ett tag, synbart, och börjar prata om statens uppbyggnad. Rättrådigheten, slås det senare fast, när man återkommer till människan någonstans i bok 4, är balans mellan själens delar, mellan förnuft, mod och begär. Men det är fortfarande ingen explicit nyttoegenskap. Och, om rättrådighet är balans i själen, då är det ju en egenskap som man inte så enkelt kan bestämma att man har. Man kan inte med förnuftet bestämma att man ska vara rättrådig, eller föralldel, visst kan man balansera sitt agerande, även om man nu inte skulle känna harmoni i själen. Jag vet inte om Platon skriver om det vid något tillfälle. Hur man nu ska skrämma fram mod om man inget har, vet jag inte, men kontrollera begären bör väl gå. Om förnuftet inte är alltför skralt. Det verkar helt enkelt som om man behöver någon form av potential i alla delarna för att detta ska gå ihop sig, åtminstone vad gäller modet och förnuftet.

Men, det intressanta var det här med den fejkade rättrådigheten. Man får anta att den balanserade rättrådigheten helt enkelt handlar på ett dygdigt sätt, det verkar finnas ett litet glapp där, mellan balansen och handlingen.

Man kan väl säga att den fejkade rättrådigheten kräver en del omsorg. Som att tänka på vad man säger och när man säger det. Som den moderate digital-kommunikatören så ironiskt fick erfara igår. Det verkar finnas en positiv sak med YouTube-samhället, i alla fall sålänge vissa dygder röner anseende, att det gör att verkningsområdet för fejkare minskar. Det är helt enkelt lättare att avslöjas som fejkare. Om det gör så att den personliga moralen ökar, eller om ansträngningarna att hålla den synbart hög ökar, det vet man aldrig. Men hur skaffar man sig moral om man inte har någon?

Nu när vi kom hit, kan man undra vad det är som är så fantastiskt med dagen. Men det är en annan sak.

Minisemester

Doktor T och jag tog några dagars semester. Vi åkte till Gotland.

Stugan är oisolerad, och det var lika varmt inne som ute när vi kom fram. Dvs runt noll. Nu har vi eldat i ett dygn, och haft några värmefläktar igång, så nu har vi kommit upp i 20 graders innetemperatur. I alla fall i luften. Så länge elden är igång, och fläktarna. Tjocka sockor är bra att ha. Det är mörkt och tyst här. Och kallt på natten. Det är mysigt.

Dagen har jag ägnat åt några av Platons dialoger, Euthyfron, Parmenides och delar av Staten. Och jag har läst ut Future Perfect av Mara Lee. En sak jag tänkt på när jag läst den, är att det är svårt att placera den i tid. Den känns faktiskt som den kunde vara placerad ungefär när jag var tonåring, tidigt åttiotal. Det finns inget internet, i alla fall inte uttalat. Man får lov att åka till platser för att hämta saker. Man sitter i telefon, man ringer för att få reda på något. Man kan vara ute utan att vuxna vet var man är. Sån’t. Man har pengar, explicit i handen. Det är mycket som är outtalat. Det är ganska udda. Det jag inte helt uppskattar är när berättelsen släpper alla trådar på slutet och bara löses upp. Kanske är det ett bra slut. Man behöver inte få ett slut på storyn, livet funkar ändå inte så med avslutade berättelser. Men … litelite till, kanske. Det är som att vikten förskjuts. I början får man veta vissa saker som liksom inte slutförs. Och då undrar man varför det var sådant fokus på dem i början.

Men, det fanns i alla fall något driv i boken, ity jag läste vidare. Helhetsintrycket är nog att den är rätt bra. Jag gillar vissa formuleringar, ordvändningar, och en del tankar. Den är bra. Läsvärd.

Nu ska jag läsa fler delar av Staten, liggandes i soffan framför elden. Med ett glas vin. I tystnad. Det kan inte bli bättre. Några foton från dagen. Hammarshage hällar och Hoburgen.

hammarshagehallar2 hoburgen

Alarmism, skräckscenarion och elitens svek

Visst blir man lite misstänksam när hela flödet består av skräckscenarion, alarmism och domedagsprofetior? Inte för att jag inte delar den negativa synen på utfallet i det amerikanska presidentvalet. Trump synes som en pajas, det kan ingen betvivla. Och hur en person med så stora brister i viktiga dygder (de måste vara viktiga på något sätt, eftersom de varit uppe till allmän beskådan) kan vinna, är besynnerligt. Rent obegripligt. Det finns förstås en massa spekulationer i den frågan. Det återstår att se vad som händer när demagogin ska omsättas i handling. Det blir ju … intressant.

Men, ett av de skäl som florerar, som ska förklara Trumps seger, är att folk ville rösta bort eliten. Med eliten ska förstås etablissemanget, de styrande politikerna, medier och andra med inflytande. Och det jag tänker på är hela tiden Men det är ju inte en elit. De politikerbroilers som vi har i Sverige t ex. De har på något sätt lyckats ta sig till makten, men det är ju inte för deras överlägsna tankeförmåga, utbildning och bildning skull som de kommit dit. Det är ju inte för visdoms skull. De har väl kommit dit av två anledningar, för att de vill och för att den verkliga eliten inte vill ha med dem att göra. Den verkliga eliten, alltså de som faktiskt besitter tankeförmåga, utbildning, bildning och visdom, de är ju någon annanstans. Långt borta från den pinsamma sörja som styr landet.

Kanske är vi där vi är för att den verkliga eliten i själva verket inte tar sitt ansvar? Kanske måste Platons Staten dammas av, och hans urgamla förslag att filosoferna ska styra tas till heder?

De som är bäst intellektuellt lämpade för uppdraget att styra får helt enkelt tvingas till det. Du ska vara med och styra landet, vare sig du vill det eller inte, hör sen! Nu lyssnar vi till Platons ord, genom Sokrates (Staten 473d-e): ”Om inte filosoferna blir kungar i staterna, sa jag, eller de som nu kallas kungar och härskare blir filosofer i ordets sanna och fulla betydelse – om inte politisk makt och filosofi går samman och alla de naturer som nu enbart strävar efter ettdera utestängs med våld – då blir det aldrig något slut på olyckorna för staterna, käre Glaukon, inte heller för människosläktet, tror jag.”

(Vilket fö anknyter till förra posten, allt går igen, determinismen är sann.)

Sådärja, nu har vi koll på saker och ting. Vi vet vad som ska göras. Enklast i nuläget måste väl vara att tvinga Trump att läsa sig igenom filosofins historia, samt tänka till mycket, väldigt mycket. Vilket borde hålla honom sysselsatt och borta från praktiskt arbete bra många år.

Bevis för determinismen

Jag insåg idag, när jag lätt bedrövad tänkte att inget jag tänker har inte tänkts av någon annan förut. Jag tänkte det eftersom jag började skissa på den där planen som hör till skrivkursen. Planen för vad jag tänker skriva i vår. Under våren går nämligen hela kursen ut på ett skrivprojekt. Naturligtvis var det ingen djup insikt, att det jag tänker sannolikt har tänkts av någon annan. Det har ju också tänkts av någon annan. Men det var just det, att det tycks som om inget är nytt, det är faktiskt ett bevis för att determinismen är sann. Eller i alla fall en stark indikation.

Det skulle vara alltför osannolikt att många människor tänker samma saker, man kan antagligen räkna på sannolikheten, om det vore av en slump. Utifrån sett kan vi se den fria viljan som slump, även om den internt är (eller snarare skulle vara) en följd av överväganden mellan olika alternativ.

Nu har naturligtvis frågan om originalitet varit uppe på skrivkursen, det var den första uppgiften, och jag antar det var av förutseende, pedagogiska skäl. Att tänka igenom den frågan. Ity, vi alla kommer att drabbas av den. Den stora meningslösheten. Varför ska jag skriva detta, när det redan skrivits hundra gånger. Det är därför det är så bra med tekniska rapporter, att redovisa undersökningar man gjort, enär de inte är skrivna förut. Om de vore skrivna förut skulle de nämligen inte skrivas alls. Det är bara det som inte skrivits förut som skrivs. Nu gäller det ju ofta resultat, vilka kan variera i det oändliga. Men också nya metoder att göra saker och ting.

Samma sak drabbar väl iofs foton och liknande också. Samma foto är redan taget. Men när det gäller foto är det lättare att tänka, men inte från min vinkel, i mitt ljus.

Nu har vi ju också den existentiella frågan om skrivkursens berättigande. Varför går jag den, egentligen? För att jag tycker det är roligt. För att jag tycker det är kul att fylla tomma ytor med ord. Alltså skulle jag kunna ha ett projekt att skriva randomord bara. Om det handlar om att fylla sidor med ord. Det kanske jag skulle ha? Det blir ju rent av poetiskt. Ingenjören goes poetry. Det verkar inte vara jag. Och själva knäckfrågan om varför det som skrivs måste vara tidigare oskrivet är också obesvarad. Av nödvändighet blir det bara något i mitt ljus. Helt meningslöst. Men jag är inte främmande för det. Vad är det för larv att saker och ting ska ha mening hela tiden?

För övrigt slog det mig att Thales och grabbarna hade det bra, dels fanns inte så mycket skrivet, dels var det fritt fram att spekulera över både det ena och det andra som ännu inte var fastslaget. Som månen och solen och stjärnor och så’nt. Fast de hade det mindre bra på andra sätt, varken internet eller datorer.

Och nu när jag har bevisat att determinismen är sann, tänker jag helt bestämt äta frukost. Och sen tänker jag åka till jobbet. Det där med skriverier får jag tänka på en annan dag.