När omstörtningen uteblev

Jag hade stora förväntningar på I love Dick, av Chris Kraus. Jag kan säga på en gång att de inte infriades. Förväntningarna baserades på det jag läst om hur kvinnor tyckt de hade ett liv före I love Dick och ett efter, om uppbrott och förändring i bokens kölvatten. Jag läste och läste, och väntade på det där ögonblicket när som en våg skulle gå genom kroppen och världen plötsligt skulle se klarare ut. Den kom aldrig. Jag läste och läste, vadade i utgjutelser om konstverk och kvinnliga, missförstådda konstnärer. Det var på slutet i boken, andra halvan. Den första halvan innehöll mest brev till Dick. Anteckningar från livet. Och spridd upprördhet över att alltid vara i skymundan.

Dick är en undflyende typ, man får naturligtvis inget grepp om honom. Och faktiskt tycker jag den här (romanens) Chris är mer än lovligt knäpp. Hon får väl ta och skärpa till sig. Inse att det är ohyggligt fånigt att vara så besatt så länge. Ett tag, några månader på sin höjd, okej. Men sen? Hur går det att hålla fixeringen levande? Det måste bero på enormt missnöje med livet. Och för all del, så kan det ju vara. Men skulle han fixa till det. Dick?

Jag är antagligen feministiskt obildad, men vad var det som var så feministiskt och fantastiskt? Var det insikten om hur dold hon var bland de berömda männen, hur de tar plats, och hur de avfärdar kvinnligt konstnärsskap? Ja, jag säger inte emot, så är det säkert. Men det var som om det var en klagosång, och inget kom ur det. Och jag kan tänka mig att om man är väl insatt i den världen, är det möjligen större igenkänningsfaktor. Jag kände mig mest bekymrad över oförmågan att ta tag i något alls, att bara vara offer för sina känslor. Alltså bara. Och hela tiden.

Men vad var så förklarande? Hur skulle jag omstörta mitt liv nu då? Ja, inte vet jag. En besvikelse i det hänseendet. I övrigt. Tja, lite långtråkig roman, men bitvis lite smårolig. Jag minns inga särskilda avsnitt just nu, men de praktiska handhavandena som fastighetsmagnat var ju lite småroligt, har jag för mig. En sak som avslöjade den, tidsmässigt, vad den enda laptop Chris och Sylvère delade. Det daterar den tjugo år tillbaka i tiden. Minst.

Vad ska jag nu hitta som är omstörtande? Inte lär det väl vara Aftonland, av Therese Bohman, som jag genast började läsa. Och irriterade mig på, språkligt, redan på andra sidan, det var lite oväntat, men det kanske var en engångsföreteelse. En lapsus. Men det var väl i sig omstörtande. Nåja, jag har förväntningar på den också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *