Skämtaren Martinson

Aniara, av Harry Martinson. Utkom 1956. Gick framstegsoptimismen för långt?

Jag har lyssnat på den som ljudbok några pendlarvändor till jobbet, i uppläsning av Ulf Palme. Och när jag satt där och körde, och lyssnade på den för all del sympatiska rösten och melodiösa texterna, tänkte jag ändå: Detta kan inte vara seriöst, det måste vara ett skämt. Som det här:

du gammar ner dej och blir jail och dori.
Men gör som jag, jag sitter aldrig lori.
Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,
jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel,
min dejd är gander och min fejd är rondel
och vept i taris, gland i deld och yondel.
Det är ju fyndigt och allt. Men ändå .. är det på riktigt? Verkligen? Nu låter ju inte hela verket på det där sättet, det finns en del roliga ord som kunde uppfunnits på vilken teknologpub som helst.
Som till exempel tredje vebens gång
i fokusverken,
och nionde protatorns rörelsebesked
i flimmerskedet innan väljarcellen
tar hand om allt, fördelar, sammanför.
Kanske är det för att jag lyssnat, och hängt upp mig på de påhittade orden. Naturligtvis ska jag ju se bortom det, och då tycks det handla om hemskheter med den tekniska utvecklingen.
Men, om vi bortser från det också, och tänker på hur det skulle vara att hjälplöst fastna bortom räddning ute i rymden. Vad skulle man göra då? Skulle några bli helt apatiska, passiva, några få allmän panik och några sätta igång med frenetiskt, men kanske meningslöst, uppfinnande? Jag hoppas jag skulle tillhöra den tredje gruppen där.
På något sätt anknyter det till meningen med livet, eller meningen med liv utan död. Tänk om man kunde leva för evigt. I texter av Martha Nussbaum och Bernard Williams har jag just läst argument mot evigt liv. Alltså de argumenterar för att det inte vore önskvärt. Man ska vara försiktig med vad man önskar, det är svårt att föreställa sig det man inte vet, men nog skulle jag tycka evigt liv (utan sjukdom, smärta och sådana fysiska hemskheter) vore lite tilltalande. Tänk att se vad som händer! Att få vara med om fascinerande utveckling. Kanske hemsk också, för all del. Deras argument är att man skulle bli uttråkad. Att det vi värderar i livet nu är beroende av att vi har ändligt liv. Vissa saker skulle inte vara värda något om det inte vore så att vi förväntade oss död. Men problemet med deras resonemang är att de inte tänker sig att man utvecklas, att man är samma trista människa som nu som bara upprepar typ samma saker. Och det vore väl inte så kul. Men om man lär sig nya saker hela tiden? Förstår en massa, får följa utvecklingen i teoretisk fysik, tex. Och kosmologi. Visst vore väl det rätt spännande?
Kanske passar det där med evigt liv olika människor olika bra? De som gillar att fokusera på praktiska saker i livet, som hus och inredning och resor och så’nt, de kanske blir mätta. Men om man är intresserad av intellektuella utmaningar måste det väl finnas rätt mycket kvar att utforska. Jag är beredd att anmäla mig frivilligt till denna livets tristess. Aniara eller ej.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *