De senaste dagarna har jag mest läst bokbloggar. I kategorin bloggar, alltså. Dels om bokmässan, dels har jag bläddrat och ströläst.
Inläggen är ofta recensioner och information om var man kan köpa boken. Ibland har bloggaren köpt eller lånat boken, ibland fått den skickad till sig av förlaget. Det finns väldigt många böcker. Väldigt många som jag vill läsa, men också väldigt många jag inte alls vill läsa. Jag är inte så mycket för ren underhållning, till exempel. Varför ska jag ägna flera timmar åt en bok om den försvinner ur hjärnan sen? Det känns som extremt slöseri med tid. Eller är det inte? Jag vill att texter ska säga något. Kanske alla texter säger något, om man bara letar, och det är klart det inte är fel med underhållning ibland, man måste ju vila den stackars hjärnan. Men min hjärna vill inte vila. Den blir helt uttråkad av att inte ha något att göra. Av sådant som är platt. Jag letar efter något. Men jag vet inte vad.
Jag tänkte igen på Therese Bohmans böcker, de jag nyss läst, Den drunknade och Den andra kvinnan. Jag upplevde dem som mer än underhållande. Men vad minns jag nu? Kanske är det igenkänningen, den att det är svårt att hitta intressanta människor att umgås med. Då menar jag förstås inte ”intressant” i absolut bemärkelse, här får vi vara relativa. Men kvinnan i båda romanerna är samma person. Någon som väntar på något, som mest verkar låta saker hända. Visst blir man lite frustrerad över det, att hon aldrig tar tag saker och ting, aldrig riktigt vill något. Fast det är svårt att vilja något, när det finns så mycket ointressant att vada igenom, tänker jag. Eller när det finns så mycket som man faktiskt behöver tänka på, och igenom. Det är lustigt hur båda romanerna liksom hänger ihop, nu menar jag inte med varann, utan var och en för sig, trots att det faktiskt händer lite konstiga saker. Och det är konstigt att det hänger ihop trots att de andra personerna är rätt fragmentariska. Man får inget riktigt grepp om Gabriel i De drunknade. Å andra sidan är det kanske precis det man inte ska få. Och det man ser av människor är rätt fragmentariskt.
Nu kom jag på varför de romanerna är mycket bättre än en annan roman jag råkade läsa i somras. Det är frånvaron av platthet. Båda Bohmans böcker vill man läsa vidare för att se vad som händer, jag undrar hela tiden vad som ska hända, och varför gör hon så. I den andra romanen, vars titel jag inte nämner, är personerna helt tillrättalagda, man undrar ingenting om dem, deras tankar och känslor är ytliga och helt synliga. De är helt platta. Det måste vara en rätt svår balans att gå mellan platt, komplex och helt obegriplig …
Sådärja, blogginlägget utan mening. Utan slut. Inget som knyter ihop det med början. Förutom att det kanske är ungefär det jag letar efter, något som är mer än det som syns på ytan.
Bilden är från imorse, en liten bokhög. Eftersom Kim Thúy är den som nämns mest i bloggar om bokmässan, alltså av de jag läst, de hör väl till samma kluster, så har jag lånat hennes böcker. Nu är jag naturligtvis ohyggligt nyfiken att läsa. Den översta där, minns jag att jag läste om för ett tag sen. Den måste jag också läsa. När jag nu ska hinna det. Om någon behöver läslov, så är det jag.
