Det som är platt

De senaste dagarna har jag mest läst bokbloggar. I kategorin bloggar, alltså. Dels om bokmässan, dels har jag bläddrat och ströläst.

Inläggen är ofta recensioner och information om var man kan köpa boken. Ibland har bloggaren köpt eller lånat boken, ibland fått den skickad till sig av förlaget. Det finns väldigt många böcker. Väldigt många som jag vill läsa, men också väldigt många jag inte alls vill läsa. Jag är inte så mycket för ren underhållning, till exempel. Varför ska jag ägna flera timmar åt en bok om den försvinner ur hjärnan sen? Det känns som extremt slöseri med tid. Eller är det inte? Jag vill att texter ska säga något. Kanske alla texter säger något, om man bara letar, och det är klart det inte är fel med underhållning ibland, man måste ju vila den stackars hjärnan. Men min hjärna vill inte vila. Den blir helt uttråkad av att inte ha något att göra. Av sådant som är platt. Jag letar efter något. Men jag vet inte vad.

Jag tänkte igen på Therese Bohmans böcker, de jag nyss läst, Den drunknade och Den andra kvinnan. Jag upplevde dem som mer än underhållande. Men vad minns jag nu? Kanske är det igenkänningen, den att det är svårt att hitta intressanta människor att umgås med. Då menar jag förstås inte ”intressant” i absolut bemärkelse, här får vi vara relativa. Men kvinnan i båda romanerna är samma person. Någon som väntar på något, som mest verkar låta saker hända. Visst blir man lite frustrerad över det, att hon aldrig tar tag  saker och ting, aldrig riktigt vill något. Fast det är svårt att vilja något, när det finns så mycket ointressant att vada igenom, tänker jag. Eller när det finns så mycket som man faktiskt behöver tänka på, och igenom. Det är lustigt hur båda romanerna liksom hänger ihop, nu menar jag inte med varann, utan var och en för sig, trots att det faktiskt händer lite konstiga saker. Och det är konstigt att det hänger ihop trots att de andra personerna är rätt fragmentariska. Man får inget riktigt grepp om Gabriel i De drunknade. Å andra sidan är det kanske precis det man inte ska få. Och det man ser av människor är rätt fragmentariskt.

Nu kom jag på varför de romanerna är mycket bättre än en annan roman jag råkade läsa i somras. Det är frånvaron av platthet. Båda Bohmans böcker vill man läsa vidare för att se vad som händer, jag undrar hela tiden vad som ska hända, och varför gör hon så. I den andra romanen, vars titel jag inte nämner, är personerna helt tillrättalagda, man undrar ingenting om dem, deras tankar och känslor är ytliga och helt synliga. De är helt platta. Det måste vara en rätt svår balans att gå mellan platt, komplex och helt obegriplig …

Sådärja, blogginlägget utan mening. Utan slut. Inget som knyter ihop det med början. Förutom att det kanske är ungefär det jag letar efter, något som är mer än det som syns på ytan.

Bilden är från imorse, en liten bokhög. Eftersom Kim Thúy är den som nämns mest i bloggar om bokmässan, alltså av de jag läst, de hör väl till samma kluster, så har jag lånat hennes böcker. Nu är jag naturligtvis ohyggligt nyfiken att läsa. Den översta där, minns jag att jag läste om för ett tag sen. Den måste jag också läsa. När jag nu ska hinna det. Om någon behöver läslov, så är det jag.

image

Trafikens moral

Imorse släppte jag av Lilla Dotter vid tågstationen. Det finns en ganska fiffig trafiklösning för just av- och påstigning. Vår stad måste vid något tillfälle haft en relativt klurig trafikingenjör, oavsett om han eller hon hittade på lösningen själv eller tog intryck av andra städers lösning. Det senare är verkligen inte att förakta, det är märkligt många människor med bristande förmåga att ta till sig bra saker som andra kommit på.

Nåja. Trafiklösningen innebär helt enkelt att man kan köra i dubbla, till och med trippla rader, stanna, släppa av, och fortsätta, utan att bli instängd. I alla fall om alla kör som det är tänkt. Men nu kör ju inte alla som det är tänkt. En del stannar t ex vid de gula linjer som markerar att man inte ska stanna just där, eftersom man om man stannar där kommer att förstöra trafikflödet och blockera hela fiffigheten.

Icke desto mindre är det många som stannar vid de gula linjerna, och alltså blockerar för alla andra. Antingen att komma ur den fiffiga trefilen, eller att komma in i den. Resultatet blir i vilket fall som helst kaos. Och jag blir arg.

Vi bortser från nittioåriga tanter och farbröder som tänker lite långsamt och också kör långsamt, men försiktigt, som jag möjligen kan förlåta för bristande förståelse för moderna fiffigheter. Med ålderns rätt. Men alla andra. Där har jag ingen förståelse alls. Jag kan helt enkelt inte begripa hur man kan vara så stupid att man blockerar en fiffighet. Det är bortom mitt förnuft att förstå det. Men, igår började jag läsa avsnittet om Moralfilosofi i filosofikursen. Man skulle antagligen kunna säga, såhär ytligt, att en del människor har andra optimeringsparametrar i sina personliga moralsystem.

Antag att det för mig t ex är viktigt att inte stå ivägen, inte utgöra hinder för andra, i trafiksituationen. Jag tycker, av någon märklig anledning, att det är bra om trafiken flyter smidigt, det minskar risken för olyckor. Alltså kan jag tänka mig att köra tio meter till, vilket innebär att Lilla Dotter får en tio meter längre promenadväg till tåget, för att trafiken totalt ska flyta smidigt och minska den totala risken för haveri. Medan någon som stannar där det är gulmarkerat gjort den bedömningen att det är viktigare att hans Lilla Dotter slipper gå tio meter extra, än att det inte blir stopp ända ut i rondellen. Alternativt tror han att den tid det tar för hans Lilla Dotter att kliva ur bilen, tillsammans med stopp och starttid, är så infinitesimalt liten att det inte påverkar trafiken alls. Ibland har han naturligtvis tur, när han kommer i en tidsslot där det faktiskt inte är särskilt mycket trafik. Men oftast har han inte tur. Eller ska vi säga, oftast har alla andra otur.

Här står alltså två moraluppfattningar mot varandra:

  1. Vi ser till att det funkar så smidigt som möjligt för alla
  2. Alla andra kan vänta, det tar inte så lång tid för mig att göra intrång på deras tid och livsordning.

Det jag möjligen är osäker på, är om människor med moraluppfattning enligt alternativ 2 verkligen medvetet har tänkt igenom sin uppfattning och sina ageranden och bestämt att de ska agera enligt den metodiken. Vilket faktiskt är nedslående. Det innebär nämligen en risk för att just den moraluppfattningen är den naturliga. Jag kan inte hjälpa att jag inte uppskattar den naturligheten.

En vanlig mamma

Ibland beter jag mig som en vanlig mamma.

Dvs jag sitter inte bara och läser och skriver, som jag annars gör enligt mina rara barn. Denna helg har jag, enligt mig själv, varit vanlig. Jag har tittat på samtliga matcher som Lille Son spelat i ungdoms-SM i rugby. Det är ganska jobbigt att se sin lilla bebis, jamen det spelar ingen roll att han är 195 cm lång, han är min lilla bebis i alla fall, bli mosad. Jag har visserligen skjutsat honom till träningar och lyssnat på det han berättat, men jag har inte sett. Tidigare. Så illa är det inte, eftersom han började spela rugby precis före sommaren. Men nu såg och fotade jag allt. Han fick många blåmärken och bulor. Men de vann ungdoms-SM i sin klass, och lyckan var förstås stor. Mamman var glad för sonens skull.

rugbysm3

Mamman, vilken alltså är jag, har nu återgått till de lugna aktiviteterna som att skriva och läsa. Jag har just lämnat in andra inlämningsuppgiften i filosofi-kursen. Och jag konstaterade här på morgonen, som jag säkert konstaterat tidigare, att skrivkursen är väldigt lästung. Men jag har förfärdigat både Therese Bohmans Den drunknade och Cecilia Davidssons Höga berg och djupa dalar. Nu ingick inte just de böckerna i kursen, men Bohmans Den andra kvinnan ingick som förslag till bok att recensera, och den läste jag, och fick lust att läsa mer. Jag står på kö på Aftonland också, på  biblioteket. Och Cecilia Davidsson är en av handledarna på skrivkursen, och hon skriver noveller förstod jag, och det tycker jag är kul, så det var jag naturligtvis tvungen att läsa. Ja, och jag gillade båda böckerna. Något mer kanske jag inte skriver just nu. Men det där att skriva noveller, som liksom är ”mitt i” något som bara sådär i förbigående händer, tycker jag är väldigt tilltalande. Och Therese Bohmans böcker är intressanta på ett speciellt sätt, särskilt den här sista som jag läste, Den drunknade, det är inte många personer som finns i den. Typ sju stycken. Tre ganska förekommande, två lite mindre och två ytterligare pyttelite. Det är intressant.

Inlämningsuppgiften i filosofi handlade om kausala argument för materialismen. Jag praktiserade dem på fikat, på jobbet, i fredags, det var jag som anordnade. Några kollegor hade synpunkter. Som ”trams”. Det är ganska intressant det också.

Imorgon är det vanligt jobb. Nästa år kanske jag vill gå på bokmässa.

Undantag

I måndags ringde alarmet klockan fyra. Färden gick via dimhöljda vägar och soluppgång, mycket vackert, mot Växjö och den första av de obligatoriska träffarna i skrivkursen. En femtimmars bilresa. Nu hade jag laddat upp med Filosofiska rummet, ljudbok och föreläsningarna i Filosofikursen, så jag hade verkligen inte tråkigt. Bilkörning är ovärderlig tanketid också, det går utmärkt att köra när det är helt tyst.

Jag vet inte varför jag anmälde mig till den där kursen egentligen, eller jo det vet jag, jag tycker det är kul att skriva. Och jag vill bli bättre på det, framförallt vill jag spotta ur mig inlämningsuppgifter i kurserna jag läser snabbt och effektivt. Men, jag vet inte hur jag egentligen tänkte att en kurs inriktad på skönlitterärt skrivande skulle hjälpa mig där. Jag tänkte nog att göra skrivövningar kunde vara bra, träna flinkhet. Och så är det ju helt enkelt bara roligt. Och det är där jag har ett problem. Eller det är inte problem för mig såklart, att ha roligt. Men jag känner mig oambitiös som inte har ett skrivprojekt, något som måste komma ut. Jag har liksom inget särskilt att berätta. Jag kan visst hitta på saker att berätta, men det är inget måste. Jag förtärs inte inifrån om jag inte berättar. Eller gör jag det, utan att jag fattar det? Vad ska jag isåfall berätta. Egentligen vill jag berätta vad jag ser här utanför fönstret. Det är en skog. Några tallar lutar. Himlen är blå och det verkar inte blåsa idag. Det mest spännande som händer är när någon går förbi, det händer en gång i timmen. Det är bra med skog, då fångas man inte in att titta på något som man inte borde ägna tid åt. Som när jag satt på jobbet på ett ställe med en kontorsbyggnad mitt emot, och jag kunde se vad alla de människorna gjorde. Jag såg när de alla gick från skrivborden och gick till fika. En gång såg jag en som gick omkring med bar överkropp på sitt kontor. Han bytte skjorta. Man kan undra varför.

Men nu ska jag skaffa mig ett skrivprojekt, det behövs för kursen i vår. Då ska man nämligen skriva på en sammanhängande text. På ett projekt. Tills dess måste jag öva in mig på det. Så nu har jag tagit tag i saken, jag har bestämt mig för att gå upp en timme tidigare varje morgon och ägna den timmen åt att bara skriva en massa saker. Jag började imorse. Det var mysigt. Det var mörkt ute, ingen annan än jag var uppe, jag duschade och satt på kaffe. Och så satte jag mig vid mitt skrivbord och skrev en massa saker.

Problemet blir förstås det där med sömn. Jag har nämligen också den fiffiga idén att jag ska vara uppe lite extra länge på kvällarna så att jag får lugn och ro att läsa, både skönlitteratur och kurslitteratur. Eventuellt måste jag ordna ihop det där, så att jag får sova också. Det behövs tyvärr.

Men vi börjar komma in i de nya rutinerna efter flytt och nya skolor, det frigör en del tid. Nu är frågan vilket skrivprojekt jag ska skaffa mig. Vad behöver komma ut?

Filosofin behandlar skepticismen. Jag tänker alltså finns jag, sen blir det mer komplicerat. Hur vet jag att jag inte är en hjärna i näringslösning? Den typen av tankar. Om jag är en hjärna i näringslösning så simulerar den just nu den här texten åt mig. Fast den verkar komma ur min bottenlösa, men materiella, fantasi. Det finns 1078 atomer i universum har någon räknat ut. Ett ändligt antal, även om det är stort. Det betyder att det bara kan vara ändligt antal kombinationer av dem. Och om medvetandet är materiellt, ändligt antal tankar. Även om de är många möjligheter. Då inser man igen, att för oss, som verkar ha begränsad tid och begränsad förmåga att tänka tankar, vi har taskig bandbredd helt enkelt, verkar det ändå finnas oändliga möjligheter att tänka en massa tankar. Vi verkar ha fri vilja, men det är bara för att vi har dålig bandbredd. Och det jag skulle komma fram till är att den här taskiga bandbredden gör det svårt att tänka ut hur det skulle vara mätbart att vi är hjärnor i näringslösning. Det retar mig att jag inte direkt kan se hur det skulle gå till.

 

Det är så mycket som är roligt

Jag har ägnat hela dagen, på jobbet, åt ett enda litet problem. Två beräkningar jag gjorde, på olika sätt, borde enligt förnuftet ha givit samma resultat. Det gjorde de inte. Det skilde litegrann. Någon hade kunnat sagt ”äsch, det är så lite, det är ett numeriskt fel”, dvs ett fel som beror av att vi räknar med ändlig precision, att det är väldigt många numeriska tal av olika storleksordning som läggs ihop och att datorn inte kan räkna med hur många värdesiffror (typ decimaler) som helst, man måste trunkera någonstans. Och så släpper de frågan och tycker att det inte finns några fel. Men jag, jag kan inte göra det. Jag är präglad av antingen mig själv, eller en kollega jag hade precis när jag började jobba för mer än 25 år sen. En irriterande petig kollega som klagade på minsta lilla skillnad i sådant det rent teoretiskt inte borde vara någon skillnad på, men är, eftersom världen är icke perfekt och beräkningar inte har oändlig precision varken i mätandet av indata eller i beräkningsresultat. Men jag vill vara ”tillräckligt nära”, eller exakt förstå skillnader. Så det har jag ägnat dagen åt. Till slut förstod jag. Då blev jag nöjd.

Ibland undrar jag varifrån jag fått den där egenskapen att sitta still och gräva och gräva och gräva för att försöka begripa något. Det är obegripligt. Egentligen skulle man kunna strunta i det. Att förstå. Varför ska man förstå varför beräkningen av två flöden inte skiljer mer ett halvt kilo. Ja, jag vet inte. Det hör till områden måste veta, bara.

Sen har jag diskuterat medvetandet, zombieargumentet och fått in två inlämningsuppgifter i skrivkursen, hämtat en bok jag reserverat på biblioteket, kört Doktor Ts bil till Arlanda, diskuterat judendomen med Store Son och gjort strategiskt fredagsfint (dvs städat kök och badrum). Tyvärr lyckades jag inte åstadkomma en fin mysig fredagsmiddag, men sönerna och jag åt på Max efter Arlandaturen och hade rätt trevligt ändå, det känns inte som en stor imageförlust. Lilla Dotter förärade Fadern med ett besök.

Det är förfärligt att vilja så mycket och att det helt rationellt inte finns tid till allt. Det man kan undvara ska man alltså undvara. Och jag vet vad jag kan undvara, jag kan undvara dumheter. Jag kan undvara meningslösa argument, meningslösa meningsutbyten, meningslösa kontroverser, meningslöst dåligt humör, meningslösa aggressioner. Det kan jag undvara. Inte för att jag tänker sprida osjälvisk kärlek i världen eller ha överseende med det, nej, det är mer en fråga om att undvika det.

Stopp loss helt enkelt. Stopp loss på meningslösheter.

Fullmånen ikväll, fotad med iPaden, därav den tveksamma kvalitén, men man förstår konceptet. Lyser in i vårt sovrum, även om detta är fotat från altanen.

image

Medvetandet

Den första delkursen i Filosofi A avhandlar som ett av de första momenten Kropp och Medvetande. Enligt epifenomenalismen är medvetandet typ en mental blindtarm, utan återkoppling till hjärnans aktivitet. Hjärnan och kroppen sköter själva hela grejen, och medvetandet är liksom bara en TV som sänder det som pågår. Det verkar lite konstigt att evolutionen skapat ett medvetande till ingen nytta, men vem vet. Precis som man spekulerat kring blindtarmen, att det är en rest som vi egentligen inte behöver, är kanske medvetandet något vi behövde tidigare men egentligen inte behöver längre.

Tänk om det är därför människor ägnar sig åt meningslösa aktiviteter som att glo på fåniga TV-program eller sport eller något annat, bara för att medvetandet finns där och behöver roas.

Jag själv lutar förstås åt materialismen som rimlig syn på saken, hjärnan och medvetandet är detsamma.

Men flytten är, som jag skrivit tidigare, en existentiell fråga, och den ställer också frågor om medvetandet. En sak jag tydligt märker är att vardagssaker som jag inte tänkt på förut, utan bara gjort, som att ta hand om disken efter middagen, göra rent i köket, köra en tvättmaskin, sortera tvätt, förbereda något. Allt sådant tar mycket mer tid nu. Jag måste tänka ut logistiken för det! Gå ut med soporna, när gör man det? Ja, när soppåsen är full förstås, men det funkar på ett annat sätt nu. Soppåsarna är mindre, vi behöver gå ut oftare. Allt sådant satt i muskelminne och rutiner som man inte tänker på. Det tog ingen tid alls, nästan, det var bara att göra. Nu spenderar jag kvällarna med att programmera om muskelminne och rutiner, för att ta bort dessa vardagsgöromål från medvetandet. Det är ganska intressant.

Tänk om jag inte alls är ingenjör

Alltså, det är jag ju, till yrket, eller mer rätt är kanske att säga till yrkesexamen. Civilingenjör. Jag har ägnat mig åt forskarstudier, och skrivit en avhandling. Teknisk licentiat. Visst borde man väl vara ganska mycket ingenjör då? Men jag är inte så ingenjörsk, även om jag naturligtvis är lagd åt det matematiskt-analytiskt-logiska.

Jag tycker jobbet är vrålkul, nästan alltid. I alla fall när det finns en massa intressanta och intrikata problem att lösa. När man måste vrida och vända på saker och ting, stirra i ekvationerna, göra beräkningar, tänka tills hjärnan glöder, läsa drivor av rapporter och artiklar för att leta efter något med anknytning till problemet som ska lösas. Det är kul att tänka ut nya sätt att göra saker och ting. Men egentligen är jag inte särskilt intresserad av teknik. Det är aldrig svårt att förstå hur tekniska prylar funkar, när man börjar titta på saken, och det är ohyggligt bra att många finns. Och det är klart jag tycker det är coolt, och ofta praktiskt, med stora komplexa system som fungerar. Flygplan, rymdfarkoster, kärnkraftverk, gruvmaskiner, processindustri. Logistiken vid väg- och brobyggen.

Matematik är vackert, och praktiskt. Och det är fysik också. Och det är roligt att kunna hantera det på hyggligt avancerad nivå.

Men ändå. Det är alltid tankar som fascinerar mest, som alltid fascinerat. Inte människor, men hur människor tänker. Inte möten med människor, verkligen inte. Skulle vara någon som är intressant då. Jag har fö just läst Den andra kvinnan av Therese Bohman, och den andra kvinnan har svårt att hitta människor som är tillräckligt intressanta. Det är en tanke att känna igen sig i.

Och nej, det är inte elitistiskt alls. Det är bara en fråga om vad man är intresserad av.

Men tänk om jag är fuskingenjör, tar upp platsen för en riktig ingenjör, bara för att jag av en händelse råkade skaffa mig det yrket. Nej, det var inte tråkigt att plugga, men det var kanske inte precis roligt heller. Det är mycket roligare att plugga nu, än det var då. Bara en så’n sak. Men jag tänkte att det var praktiskt att vara ingenjör, och jag kunde ju det. Så då blev det så. Skumt.

Nu ska jag börja på Förtvivlade människor, av Paula Fox. Jag har just lämnat in min första skrivuppgift i Kreativt skrivande. Och jag har lämnat in två uppgifter i Filosofi-kursen. Tänk om jag håller på att transformeras?

Det som är viktigt

När saker packas upp, inställer sig fas 2 i en flytt (om vi talar om flytten som packa ner och packa upp i stora drag). När man flyttat saker, packar upp dem, ser man dem igen. Man ser dem på ett nytt sätt. Man ser dem genom ett annat filter. Man ser dem i ett nytt ljus. Egenskaper som inte syntes tidigare, framträder i det nya ljuset. Som vad ska jag med den där saken till? Varför har jag haft den skvalpande i skåpen i många år? Är det en sak som jag kan använda, som kommer att vara mig till glädje, eller är det en sak vars användbarhet och positiva inverkan i mitt liv har passerat? Den var bra då. Det var bra då. Nu kanske den inte har direkt negativ inverkan, förutom att ta plats. Eller så har den en rent negativ inverkan, som att jag måste hantera den.

Så tittar jag på saker nu. Och försöker bestämma vad som egentligen är viktigt.

Det är viktigt att sakerna inte tynger och gör snubbeltrådar. De bästa sakerna är de man inte behöver tänka på alls.

Jag ska göra mig av med alla saker som kräver att jag tänker på dem, och parerar dem. Det är viktigt.