Den transcendenta immanensen

Jag läser Pyrrhus och Cineas, en av essäerna i samlingen Brigitte Bardot och Lolitasyndromet. Av Simone de Beauvoir. Som jag nämnde i förbigående igår. Jag har bara läst den första delen, Candides trädgård, än. Idag har det inte blivit mycket läsande, förutom på morgonen, eftersom jag dels ägnade några timmar åt arbete, dels åkte vi på en utflykt som blev ganska lång till slut. Det nästan stormar här, att sitta under oxeln och läsa är ingen bra idé just idag.

Vi åkte förbi Näsudden, där det finns en stor mängd vindkraftverk. De är ganska maffiga, gör sig bra på bild. Ur energisynpunkt kan man väl säga att de kan utgöra ett komplement i energisystemet.

vindkraft

Men tillbaka till essän. Den börjar med att berätta historien om Pyrrhus som vill erövra det ena området efter det andra, och därefter vila. Varför vilar han då inte direkt, undrar Cineas, om det nu är målet?

de Beauvoir verkar vilja visa ungefär det som Karin Boye så förtjänstfullt uttrycker:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”

Att det inte är målet i sig som är värt något, utan att det är värt något efter en ansträngning, efter att något hänt, något har förändrats, något projekt genomförts.

Jag är inte helt säker, eftersom jag inte läst klart, men det handlar hela tiden om rörelse och överskridande. Men jag blir så irriterad. Jag blir tappar tålamodet med texten. Den är osammanhängande. Hon skriver en massa saker, som jag inte förstår meningen med. Vad betyder t ex:

Eftersom min subjektivitet inte är en tröghet, försjunkenhet i sig själv, utan tvärtom rörelse mot den andre, upphävs skillnaden mellan den andre och mig och jag kan kalla den andre min egen; bandet som knyter mig till den andre och mig och jag kan kalla den andre min egen; bandet som knyter mig till den andre är det blott jag som kan skapa; jag skapar det genom att jag inte är ett ting utan ett projekt från mig mot den andre, en transcendens.

Hallå, hallå. Rappakalja! vill jag skrika. Jag blir superirriterad, vilket nonsens! Vad vill hon säga?

Emellanåt dyker det upp rader som är fullständiga, klara och tydliga. Som ”Det som är mitt är således först och främst det jag gör.” Det är handling som definierar, som ger existens, eller mening. Man anar förstås existentialismen här då och då, den spränger fram, man skapar sitt eget liv, det finns inte förutbestämt. Man bestämmer själv. de Beauvoir förutsätter den fria viljans existens.

Det är svårt att hänga med logiken, eller snarare bristen på den, från den ena tanken till den andra, den röda tråden saknas, vad leder till nästa tanke? De tycks ad hoc. Och syftet är inte heller uppenbart. Det verkar komma tankar stokastiskt, och jag vet inte var de ska leda, eller de leder sig inte själva, de tycks som lösryckta fragment. Och det irriterar mig storligen. Nog kan jag läsa lösryckta fragment, men sammanhanget i texten, avsikten, meningen, går förlorad. Varför skrev hon det? Vad var det hon ville säga? I vilket sammanhang? Det går mig förbi. Det kan vara översättningen, men hur många gånger måste man använda olika former av transcendens i en text? Och vad handlar det om? Vilket gränsöverskridande är det?

Nu har jag en speciell självplågargen som gör att jag läser, mycket, sådant som inte är i linje med mina egna tankeprocesser. De som tänker som jag tänker tycker jag därför är mindre intressanta att läsa, eftersom jag ju vet hur jag tänker. Hur de tänker som inte tänker som jag tänker är däremot intressanta. Jag tänker ju också att jag, om jag anstränger mig en aning, kan förstå även andra tankesätt utöver mitt eget. Och det tycker jag har ett värde. Även om jag ändå inte nödvändigtvis måste hålla med. Men det måste man inte. Det viktiga är att förstå. Huruvida man håller med eller inte är en helt annan fråga.

Möjligen håller jag med Simone de Beauvoir i frågan om att handlingen är det som definierar och är viktig i förhållande till andra, till världen. Om det nu är det hon vill säga, med det konstiga sätt hon säger, eller försöker visa, det på.

6 reaktion på “Den transcendenta immanensen

  1. Ja oj… Handlingen är det som definierar och är viktig i förhållande till andra, till världen. Det håller du med om. Det är ju just det som beskrivs i det längre citatet. Tror jag.

    Men en handling inte riktad mot objekt. Utan mot en annan som subjekt eftersom handlingen utgår från mig själv som subjekt eller subjektivitet. Alltså subjektivitet inte som självupptagenhet, ett självförsjunkande utan utåtriktat mot en annan eller mot världen som subjekt genom handling, projektet.

    Det handlar nog om relationsskapande. Att göra sig till ett med sin värld. Bandet knyter man själv och bandet gör att man sedan äger och ägs av det man är bunden till, ”kalla den andre min egen”. Jag är/gör mig inte till ett ting, utan är ett jag i min totalitet, helhet, tänker inte på mig själv som objekt för mig själv då det är självupptagenhet och självförsjunkande. Utan ett subjekt, en total enhet, totaliteten ”jag” som knyter an till ett ”du” som också är subjekt. Knyter an genom mitt projekt, mitt val av rörelse mot den andre. Det är som om rörelsen är ett slags hopp. I existentialistisk ”god tro” enligt Sartre. (Håller på att läsa in mig mer på honom idag i Existentialismen är en humanism. Nog lättare att förstå hennes essäer då tänker jag.)

    Låter det flummigt? Tänker själv på sådant här nästan varje dag sedan flera år tillbaka. Mycket i mitt eget liv är en kamp för att komma åt existensen, knyta an, välja, handla och ta ansvar. God tro eller ond tro är närmast en daglig utmaning. Men det kanske mer upplevs av den som lätt känner sig avskild från världen, från andra. Det handlar inte om det sociala. Nej, det handlar om vad som sker mitt i det sociala, det rent mellanmänskliga skeendet. Mitt intresse för Martin Buber handlar just om dessa saker.

    • Det kan ju hända att man poetiskt kan tolka det citerade stycket så, när man har läst övriga texten, men t ex ”min subjektivitet inte är en tröghet, försjunkenhet i sig själv” eller ”jag inte är ett ting utan ett projekt från mig mot den andre, en transcendens.” är totalt nonsens, ord som inte betyder något.

      På sidan 25 sägs det i klartext ”Den ena verklighet som fullständigt tillhör mig är alltså min handling […]. Det som är mitt är först och främst fullbordandet av mitt projekt: en seger är min om jag stridit för den; […]”. Sen följer nonsenspladder, och mitt i någon enstaka klarhet. Och jag skulle vilja ta bort allt nonsens och texten skulle framstå helt klar och vettig. Det irriterar mig (återigen) till vanvett att det är ett träsk av onödigt pladder att vada igenom för att läsa. Jag förmodar att för andra så tillför de styckena något extra, att de ska fördjupa förståelsen, och det förundrar mig. Det förundrar eftersom jag inte kan vara säker på om det egentligen skulle göra det och jag bara inte kan begripa storheten i det, eller om det faktiskt _är_ rent nonsens också för den som skriver. Egentligen. Bara det att man brukar skriva så. Och isåfall undrar jag varför man brukar skriva så.

      Sen skulle jag ju kunna hoppa över, bara skumma, utan att bry mig, dessa icke-sägande textmassor också. Men av någon anledning behöver jag, fråga mig inte varför, begripa varför de står där. Varför man skriver sådär.

      (Man skapar sig bekymmer ;-)).

      • Det mest förvånande är att du ändå vill förstå det här. Eller kanske inte för du vill ju förstå det mesta, kanske ”allt”. 🙂

        Själv skulle jag fullständigt strunta i en text som inte säger mig något, inte ger mer än den energi det tar att läsa texten.

        Det är ju helt i sin ordning att ogilla sådant här, att tycka det är nonsens och pladder. Massor av analytiska filosofer ger ju inget för sådant här. Själv ser jag det bara som uttryck för olika personlighetsstilar. Typ 5,6 och 7 i enneagrammet är analytiker, ser världen genom detta filter. Det är ju fullkomlig ok. Typ 8,9,1 (jag tillhör ju den gruppen) förstår världen och sig själv mycket utifrån sin rent fysiska relation till omgivningen, till ting och människor. Centrala teman och eventuella problem handlar mest om tillhörighet, gränser, deltagande, motstånd, ömsesidighet, självständighet och KOMMUNIKATION.

        Att tala med utpräglat analytiskt lagda typer kan vara en utmaning. Missförstånden är självklara om jag inte anpassar mig till deras stil så mycket jag förmår. Om jag inte alls gjorde det skulle jag inte kunna ha med dem att göra överhuvudtaget annat än som deras tysta och lydiga doer/performer. På så sätt klarar man sig i arbetslivet med en analytiker till chef. Ingen kreativitet från mig är att vänta. Ligger lågt och sköter mitt i det tysta. Men det där var mest ett tänkt scenario, de flesta chefer i skolor har ju inte alls varit analytiker, förutom fd lärare av typen 6:or som ofta blir biträdande rektorer när de kommit förbi sina värsta scenarier, rädslor och fantasifoster. Goda, lojala ledare men i mina ögon ibland enögda och onödigt auktoritetstroende. Fokus på över- och underordning. Trygghetsinriktade. Tror andra är likadana, eller att de borde vara så, att det är det ”normala” och om folk inte så är de obegripliga och eventuellt opålitliga och farliga. Själva har de nu äntligen blivit chefer över i deras tycke icke pålitliga kollegor. (Fortfarande rädslor för illojalitet där.) 🙂

        Ja du ser vilka idéer jag kan ha om folk. När det ofta stämmer så misstänker jag att jag i mycket faktiskt ser det jag bestämt mig för att se… (Måste ju i alla fall spela ödmjuk.) 🙂

    • ”Existentialismen är en humanism”, förresten, läste jag för något år sen. Den tyckte jag däremot var klar och tydlig, vad jag minns. Och ja, man ser tydliga drag av de tankegångarna i de Beauvoirs essäer.

      Lägger till lite, apropå existensen, den konkreta. Jag vet inte om det är samma sak som kampen att komma åt existensen, men jag minns att en särskild sak hände med första barnet, och det var att ”förankringen” i världen, omvärlden, förändrades. Tydligt. Till att finnas. Men det var väl inte så konstigt, ”alla” i omgivningen fick ju barn runt de åren, så det blev en naturlig ”tillhörighet” till en sorts grupp (även om den till stor del var anonym). Men den mer abstrakta, allmänna existensen&essensen är kanske intressant att fundera mer på.

      • Personligen tror jag att din beskrivning om att få barn är precis på pricken vad det handlar om. Den konkreta förankringen i världen. Upplevelsen av tillhörighet och kroppen med dess förnimmelser i förbindelse med omgivningen och andra levande kroppar. Verkligt engagemang. Givande och mottagande. Inte på abstrakt sätt utan naturligt i sin konkreta spontana form. Detta är självklarheter för vissa på så sätt att de inte skulle förstå vad jag talar om. Bara växlingen mellan tillfällig brist och tillgång av detta kan ge medvetenhet i saken tror jag. Medvetenhet är alltså ett tecken på brist, inte en styrka som det lätt uppfattas i vår tid.

        Om jag drar det ännu längre så tror jag faktiskt att bristen på denna erfarenhet i vardagen leder människor bort från verkligheten, bort från andra människor och raka vägen in i ödemarken med sjukdom som följd. Kanske inte i början men väl efter en tid. Jag har länge haft funderingar på om inte denna brist på liv i existens är en vikig orsak (och även följd) till många långa sjukskrivningar utan fysisk sjukdom som orsak (men även sådan sjukdom i flera fall.) Hur lever människor i andra länder och kulturer? Man kan ha olika system som gör betalda sjukskrivninar omöjliga så sådant kan man inte jämföra med överallt. Men finns det möjligen ett samband mellan Sveriges världsextrema plats i översta kanten på kartan på World Values Survey och långa sjukskrivningar? Brist på KASAM, känsla för sammanhang i tillvaron? (KASAM enligt Aaron Antonovsky.)

        Jag har ju varit i kyrkliga miljöer i stort sett hela mitt liv. Jag har levt min barndom i bullerbystil. Är så tacksam för detta. Men vad såg och ser jag i kyrkan, framför allt sedan jag flyttade till storstan? Vilken situation har många människor som dras till kyrkan här? De är ensamma, ofta sjukskrivna, förtidspensionerade. De saknar socialt sammanhang. För mig var det den totala krocken med något jag aldrig sett förr. Stockholm kändes som slum. De är så speciella att de kan vara svåra att ha att göra med, i synnerhet för dem som inte förstår något alls av deras sits. (Att jag kan förstå beror nog på min egentliga bakgrund som fosterbarn och allt vad det innebär för ens liv och mina biologiska föräldrars situation.) De har sannerligen inte kontakt med sin existens skulle jag påstå. Förvirring, kontaktlöshet, ständigt sökande av energi från andra för sin psykiska och känslomässiga överlevnad. Kyrkan har svårt att möta dem. Att komma dragandes med syndabekännelser, moralkakor eller för den skull det motsatta tugget om att allt är ok leder ingen vart. När klockan är fem stänger kyrkportarna och de blir ensamma. De som de mötte var ju bara sådana i tjänsten. Efter fem får de vänta tills nästa dag. Nästa tillfälle till mänsklig kontakt. Mänsklig? Nja, jo på sätt och vis. Men aldrig privat engagemang. Få orkar med det. Där är för stora gapande hål av behov. De lever utanför sig själva. Långt från förankring. Utan kontakt med sig själva och världen. Blir uppmanade att istället lita på Jesus, gå till Gud i bön – i sin ensamhet. Det blir i praktiken i den situationen till ett falskt evangelium. Det ska ju vara ett glatt budskap. Istället fördriver det människor ut ur gemenskapen. Till ödemarken. Har sett detta i åratal. En timmes samvaro med en sådan ensam människa är inte lätt. Men man inser att den offrade timmen kan vara skillnanden mellan en natts sömn hemma och vaken natt på psykakuten.

        Med erfarenhet av existens ovan menar jag inte mentalt medveten erfarenhet. Nej. Bättre då att bara vara och leva i detta utan att ens veta om det. Att vara alltför medveten betyder inte sällan att något fortfarande inte lever helt oberoende av mina medvetna tankar. Detta är inte målet. Därför så kritisk till mindfulness. Det jag förstått av denna modegrej går på tvärs med vad jag tror på. I alla fall den populära tolkningen av det. Tror att en av mina stötestenar är detta med förståelsen av \”mind\”. Det kan ju hända att det egentligen står för något liknande \”existensen\”. Men är inte det minsta nyfiken på att ta reda på det.

        Dessa saker engagerar mig mycket som du märker. Blev väldigt självupptagen när jag skrev det här nu. 😉 Men då förstår du nog hur jag tolkar allt detta med existens i alla fall. Inte som något abstrakt utan som fysisk erfarenhet, helst naturlig omedveten i formen men även som medveten inbrytning av fullhet i brist. Inbrytning av evighet i tiden. Av ny möjlighet, rörelse i det stillastående till synes fasta för att skapa något nytt, skapa liv i det döda, ordning i kaos, fasthet i det lösa. Konkret. Nedanför molnen. Gärna redan vid mötet med min granne utanför min ytterdörr.

        • Vilken otroligt intressant berättelse och reflektion, Eva! Det verkar rimligt, det ligger nog mycket i de där konkreta, verkliga, fysiska sammanhangen. Det är kanske det man försöker konstruera med ”mindfulness”. Jag har också mycket litet till övers för konstgjorda sätt att försöka skapa sammanhang och mening, men jag kan mycket väl förstå att man vill göra det, att man söker det.

          Vad ska människor göra, liksom, klart alla vill vara i ett sammanhang, tillhöra, vara relevanta, viktiga för något. Men om det är svårt att hitta, vad gör man då. Eller kanske om man inte ser vad man är viktig för.

          Det slår mig nu, att nu när vi ser så mycket, tillrättalagt, av andras liv, via alla sociala medier, där folk väljer vad de vill dela, blir det en extra påminnelse om vad man själv inte har, och vad man borde ha, eller vad man börjar vilja ha. Och då uppstår ju en, kanske fiktiv, brist också, som kan vara svår att överbrygga, att övertala sig om att den är just fiktiv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *