Höstens studier

Det var väl en rekorderlig rubrik?

Igår kom antagningsbeskedet, där det gick som väntat. Dvs jag kom in på mina tre översta val, de 90 poängen.

image

Nu är bara det lilla bekymret att verkligheten, dvs den omgivning vi tror vi lever i och påverkas av, inte kommer att tillåta denna studietakt tillsammans med annat som förväntas hända under nästa läsår. Jag ska alltså begränsa mig till två av kurserna, tänkte jag. Filosofi är given. Litteraturvetenskap, där hade jag tänkt läsa en kurs till för att täcka in modern litteratur, vem vill stanna på 1800-talet liksom, eller början av 1900. Men, trots det, lutar det nu åt att den kursen kommer att få dra det kortaste strået detta år.

Kursen i kreativt skrivande krävde arbetsprov, jag vet inte hur de lades ihop med övriga meriter, men det finns bara två grupper i urvalet enligt antagningsstatistiken, och eftersom jag kom in på den känner jag nästan ett ansvar att gå den … Tillsammans med en fruktansvärd nyfikenhet. Det är som ett nytt område att upptäcka. Skriva, liksom, det gör jag ju hela tiden. Det är så’nt jag inte tänker på. Rapporter, mail, bloggar, inlämningsuppgifter i massor detta år. Men jag skriver inte så medvetet, liksom. Det vore kul att undersöka, medvetet skrivande.

Det lutar alltså åt Filosofi och Kreativt skrivande. Så får litteraturkursen anstå ett år eller så. Snart är det fö semester, och jag jobbar på läshögen. Såhär ser den ut nu:

image

Spännande, eller hur? Lite skönlitterärt tillkommer nog.

Så vilka studier ska du ägna dig åt i höst? Vilken slags förkovran?

10 reaktion på “Höstens studier

  1. Jag vet inte hur du räknar MOOCs, men jag har (än så länge) signat upp för Philosophy and Critical Thinking respektive Introduction to Computer Science (de 5 poäng ADB som ingick i min civilekonomexamen känns som ett hån idag, och jag vill verkligen så småningom lära mig mer om programmering) på edX samt Design Thinking for Innovation och Gamification på Coursera för sommaren och hösten. Jag är lite av en MOOC-addict… Ska dessutom förkovra mig i mötesledning och facilitering på en fysisk kurs i höst.

    • Känner inte till så mycket om det. Lyssnar ibland på någon MIT-föreläsnig tillsammans med sonen, men det är i matematik, hittills bara uppfräschning av gamla kunskaper. Allt man lär sig är bra :-).

      Det verkar ju förresten som en modern version av hur det funkade med universiteten i Europa på medeltiden, när studenterna betalade lärarna. Det blir intressant att se när det börjar ”räknas” som studiemerit hos arbetsgivare. Eller det gör det kanske redan. Jag känner inte till alls något om det, har inte tänkt på det.

      Har du valt de kurserna framför kurser på distans på svenska universitet, t ex? Isåfall beror det på bra erfarenheter, eller att det inte finns samma utbud bland distanskurserna, eller nyfikenhet, eller? (Nyfiken!)

      Jag måste kolla in det, följa någon kurs och jämföra lte, det vore kul!

      • Detta hör inte direkt till saken men du nämnde i din kommentar det där med vad som räknas som studiemerit av arbetsgivare. Har senaste dagarna tänkt en del allmänt om vad arbetsgivare vill ha. Var på anställningsintervju förra veckan på en folkhögskola. De ringde mig, själv hade jag inte hört talas om dem. Nå, jag gick dit och var nyfiken vad de hade att erbjuda.

        Aldrig förr har jag haft en sådan märklig känsla på en intervju. Det verkade som att mitt cv (som jag skickade dem bara två timmar innan mötet) hade givit dem en intryck av att jag var en för jobbet väldigt överkvalificerad person. Nuförtiden är det så vanligt med obehörig och dessutom helt outbildad personal (enbart med gymnasiekompetens) inom utbildningssektorn att en behörig gymnasielärare framstår som ”för mycket” för jobbet. Därtill förmodligen dessutom för självständig, mer utbildad än chefen och kanske det viktigaste: för dyr!

        Arbetsuppgifterna i sig har blivit formade efter år av avveckling av nödvändigheten av särskild kompetens för att utföra dem. Därmed kan en seriöst inriktad jobbkandidat med rätt utbildning ses som ett hot mot balansen och harmonin i arbetsgruppen och inte minst mot chefen själv. De erbjöd mig visserligen jobbet men det kändes smått motvilligt som var de på något underligt sätt både imponerade(!) men samtidigt negativt inställda, ja rädda rent ut sagt. De hade inte heller hittat någon annan med rätt utbildning. Jag tackade nej just då och ville tänka på saken ett par dagar. Två dagar senare tackkade jag ja till jobbet men under vissa villkor och lönekrav. Då blev de nog lättade och kunde säga nej med hänvisning till mina ”för höga krav”. Alla skolor har helt enkelt inte med i sin kalkyl att de kan anställa utbildad personal men helt genomsnittliga önskemål om lön och anställningsvillkor för sin stad eller region. Obehörig personal kan absolut vara bättre, säger inte att behörigheter i sig säger så mycket om verklig kompetens, men här handlade det inte om någon efterfrågan på kompetens. Det handlar om ekonomi. Inget företag anställer väl personal som är dyrare än vad som krävs för att få jobbet gjort. Idag handlar inte sällan lägre utbildning om att bara få jobbet gjort utan alltför många klagomål. Då är det bättre att anställa någon med en lön på 25000 istället för 35000 eller mer. Bara logiskt och smart!

        • Så märkligt! Men jag har hört det här och där, det där med rädslan för de som är för kompetenta. Hos oss har jag en känsla av att man inte kan vara för kompetent … ju mer desto bättre, det är inte konkurrens på det sättet alls, alla har sina nischer liksom. Eller så är jag naiv och ser inte sådant spel, vem vet.

          Visst är det så att ingen arbetsgivare betalar mer än de måste … och ju svårare det är att mäta resultat, desto svårare att korrelera kompetens till resultatet. Alla begriper att välutbildade och kompetenta lärare är nödvändigt, men om man liksom inte påverkas av resultatet, om det inte finns återkoppling, blir det ju sådär som du beskriver. Resultatet kommer ju att bli någonannanstans än på din arbetsplats.

          För oss är det direkt återkoppling, vilket iofs öppnar för skumheter av andra slag då, t ex de som inte har integritet.

          Undrar hur man ska komma tillrätta med sådant man förstår, vet och inser är uppenbart, men som inte går att göra ett kausalt samband av. Det är ju frustrerande!

          • Direkt återkoppling som öppnar för skumheter, t ex de som inte har integritet skrev du. Vad menas? Blev nyfiken. 😉

      • Filosofikursen har jag def valt istället för den kurs som jag inte kom in på i våras. Datalogikursen trillade förbi i flödet och jag tänkte att varför inte? Design thinking och gamification har jag gått en gång förut utan att göra klart alla uppgifterna, och ska nu se till att få in de sista grejerna. Min faiblesse för MOOCs jmf med svenska distanskurser handlar i stor utsträckning om flexibiliteten – det finns några som är helt ”self-paced” – dvs jag kan välja att börja och sluta dem när jag vill, andra startar med tätare mellanrum än de en gång per termin som gäller för svenska kurser. Sen tycker jag också att lärarna ofta håller högre kvalitet i pedagogik och retorik jämfört med svenska lärare. Betr betalning – man kan a) välja att bara auskultera kurserna gratis (betalar ju iofs med min data) eller b) köpa ett certifikat för varierande summa beroende på kurs. Min magkänsla är att många MOOCs skummar lite mer på ytan än vad svenska kurser gör – men det finns också många exempel på motsatsen.

  2. Med direkt återkoppling, menar jag att resultatet av mitt arbete, t ex, syns direkt, det är en rapport, en analys, som kan tillämpas. Men eftersom det är analyser och utredningar kan man, om man är lagd åt att tumma på sin professionella integriteten, förstås ”välja” data och analysfall så att man får det resultat som man vill ha. Och välja resultat som kan presenteras. Och på det sättet styra, och dölja, om man vill vara ”skum”. Nu har man ju granskning av arbetet också (just det tror jag folk i allmänhet, som klagar på att granskas inte begriper, att i en del jobb, som mitt t ex, granskas ens arbete _alltid_ av någon annan, en oberoende kvalificierad kollega) så det krävs taskig integritet i flera led om man ska dölja något.

  3. Med tanke på den kapacietet du har Camilla, att med framgång ägna dig åt så många presationinriktade saker samtidigt så funderar jag på om du egentligen snarare skulle samla ihop dig lite istället för att sprida ut dig så mycket och alltså satsa på en så pass stor livsuppgift att den kräver hela dig och din tid (förutom normal tid med familjen då förstås.) Finns det inget jobb eller jobbprojekt som är avancerat nog för att göra dig helt slut efteråt att studier eller annan prestationsinriktad verksamhet inte får plats, dvs ”Uppgiften” får hela dig, hela din kapacitet? Du verkar ju behöva så mycket mer intellektuell stimulans än många ens är kapabla till. Eller utvecklar du bara denna sida hos dig själv för att det är den du förlitar dig mest på, det område där du känner dig säkrast, tryggast? Är nyfikenheten verkligen det enda som driver dig? Ja det var inga frågor jag behöver något svar på egentligen. Jag tänkte högt bara.

    • 🙂

      Vad säger man om det? Ja, nyfikenheten är oändlig, viljan att veta, att förstå. Och då säger det sig själv att det inte finns något som kan vara ”tillräckligt”, det finns alltid något mer som behöver undersökas, läsas, begripas.

      Jag ser varken jobb eller studier som ”prestationer”, något som ska klaras av, prickas av, klättras över. Jag ser det som typ tomtens säck, en massa paket som ska öppnas och vars innehåll ska komma i dagen och sen ”sorteras” i ordning, eller användas på olika sätt. Hela världen är liksom som full av mer eller mindre väl inslagna paket. 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *