Den sista grisen

Äntligen kom jag fram i kön. Det var ganska perfekt tajming, nu när alla vårens kurser är klara. Lånekön till Horace Engdahls Den sista grisen, menar jag. Naturligtvis var jag tvungen att läsa den när jag läst hans ex-frus Århundradets kärlekskrig, som jag tyckte var sådär.

Den var raskt läst; en kväll och en morgon. Aforismer och några kortare texter. Rolig, enligt min uppfattning, distanserat, torrt, iakttagande. Och samtidigt ohyggligt medvetet. Hur uttrycker man sin bedrövelse över intellektuell misär i omgivningen, utan att låta arrogant? Det går förmodligen inte. Men jag tycker det är uppfriskande med lite arrogans i all enkelhet. Och naturligtvis tycker jag att en del iakttagelser är knivskarpa, t ex den om den onda godheten:

Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: […]. Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man har mött den mordlystna sanningsivern.

I Pesten låter Camus doktor Rieux varna för hyllandet av godheten, som han ser som ren ondska. Ondskan förklädd till godhet. Det går igen.

Naturligtvis finns tankar om kvinnan, som inte alltid synes helt i tiden. Men jag får lite samma känsla som när jag läste Strindbergs Röda Rummet, att det snarare är en viss bedrövelse över hur kvinnor nästan tvingas vara, hur kulturens begränsningar gör saker och ting omöjliga. Samtidigt finns det en nästan barnslig bitterhet över det som inte blev, som om det är kvinnans ansvar att se till att mannen har ett bra liv. Nåja, det ordnar sig ju självt det där, rent praktiskt. Lite sorgsenhet över att åldras och förlora pondus. Men, det beror väl på vad man identifierar sig med. Om man tänker sig vara en typ … sexpoet, antar jag det kan vara svårt. Men om man satsar på mer eviga värden, som visdom och intellektuell rörlighet, borde det inte vara omöjligt att behålla en position.

Sen gick det ju inte att låta bli att skratta åt tanken på att han inte vill ge sina dåliga sidor ens till ovänner. Möjligen kunde x-et få övervikten.

Jag läste av nyfikenhet, jag tyckte det var roande och skarptänkt. En blandning av insikter, visdom, småaktighet och enfald. Förmodligen som människor rätt mycket är, sägs det.

Mer roande än EWB bok, man kan förstås inte låta bli att liksom tillsammansläsa och tillsammanstänka på dem. Mer roande för att det är spretigare och inte tycks ha ett fokuserat syfte, utan sprider lite allmän misantropi, lite arrogans, lite självhävdelse, lite missnöje, lite uppgivenhet, lite iakttagelseförmåga, och den där tillbakadragna humorn som jag i alla fall uppskattar. Och inte lika fokuserad på hämnd, eller om den är det, bättre dold.

Hur jag skulle läst dem utan att känna till samhistorien? Ingen aning, helt annorlunda antagligen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *