Det dröjer några dagar till

… innan dagarna blir oändliga och utan planer denna semester. Om det alls kommer att inträffa. Administrationen när man ska flytta är visserligen inte svår, men det är ju en del att hålla reda på och försöka synkronisera. Beslut som ska tas om det ena eller det andra. Nu har jag inte svårt att ta beslut, det är bara att göra. Minsta krångel. Men ändå, det ställs frågor som är helt onödiga. Naturligtvis ställs det för att inte mista kunder. T ex om abonnemangen inte ska fortsätta, och man kan göra si eller så för att tweaka till det. Så att kunden, dvs jag, blir kvar. Några särskilda erbjudanden. Och så. Men jag kom snabbt på att det är bäst att säga nej till allt, att avsluta. Att bli kund någonstans är alltid lätt. Men ändå.

Och vardagen stannar inte upp vare sig av semester eller flytt. Och man går på bio. Ikväll såg vi Star Trek Beyond. På Store Sons önskemål. Jag är rätt förtjust i Science Fiction på film, och Star Trek är naturligtvis en mångårig favorit. Men … alltså, det är ju coolt med warp-speed och futuristiska städer och signaler hit och dit. Och okända arter som antingen är fredliga, eller inte. Och platser att utforska. Men, de existentiella frågorna är lite bleka. Här stod det mänskliga samarbetet och freden mot den ensamme starke och kriget.

Det kändes nästan pinsamt tillrättalagt. Men nu när jag tänker på saken en gång till, kanske det bara är på den ensamme starke man ska se … Han som var soldat och skulle kriga för freden, och sen när freden kom hade han ingen plats längre, utan skulle pressas in i fredsmallen, och se så tokigt det gick då … Svaret på frågan vad som händer med krigaren som inte har någon plats blev Döden, till slut. Det är ju faktiskt ganska intrikat ändå. Krigaren blev övergiven av freden, han visste inte vad han skulle göra i den världen. Som heroerna i Iliaden, som bara är ute efter äran. Vad ska de med fred till?

Jaha, den var kanske inte så tokig ändå.

Och den ständiga frågan om vi ska utforska universum. I filmen snuddas förstås den frågan eftersom det öppnar för flera filmer. Men i verkligheten måste svaret på den frågan också vara ”ja”. Av den synnerligen enkla anledningen att det inte finns något annat sätt för oss att förstå oss på mänskligheten, än att utforska vår världs gränser.

Jobbigt med semester

Semester. Ja, vad tänker man på när man tänker semester egentligen?

Jag tänker nog på att sova så länge jag vill (dvs jag vill vakna utvilad av mig själv klockan åtta senast). Sen dricker man kaffe, äter frukost, helst ute, läser. Och så är klockan tio när man just läst ut två böcker. Och då får man för sig att man ska greja med något. Typ flytta runt några böcker, eller måla en vägg, eller gräva i en rabatt, eller vattna några blommor. Och sen är klockan tolv och snabbt som ögat äter man något, och sen åker man till en badplats. Där det inte är några människor alls nästan. Och man badar, och ligger och läser på stranden och det är lagom varmt och lagom soligt. Och sen åker man hem och byter om och sticker ut och springer. Duschar, öppnar en god öl, lagar mat, äter, tar en promenad eller cykeltur med kameran. Sen sitter man och eldar tills sena natten och läser och pratar med familjen. Och så sover man och så börjar det om igen.

Fast så ser det ju inte ut.

Man vaknar, kvart i nio, lätt upprörd över att man sov så länge. Så kommer man ut i köket och där har Rara Dottern gjort kaffe, och man dricker det och läser. Och sen påminner hon, Rara Dottern, om allt man ska göra idag, som att ringa hit eller dit, och så ska vi träna på gymmet ikväll och sen ska vi handla mat för det behövs paprika och ananas och mjölken är slut. Och flyttkartongerna står överallt. Och sen vaknar Lille Son och han vill åka till djuraffärer för det är roligt, och Rara Dottern följer med. Och de övningskör och det är massor av trafik och vi blir hungriga och måste äta på Max. Och sen kommer vi hem och Store Son är hos Fadern och syskonen vill dit en stund, och i sista sekunden bestämmer sig Rara Dottern för att komma hem till middag, men Lille Son och Store Son stannar hos Fadern och äter. Och middagen blir pasta och tonfisk istället för den uttänkta biff-pannan, eftersom Rara Dottern är vegan, helt plötsligt, och gör egen mat, och det är Sönerna som är stora köttätare, jag är mindre, men verkligen inte vegan. Och sen manar Rara Dottern på att vi ska åka till gymmet, fast jag upprätthåller tre konversationer med olika familjemedlemmar på Messenger just då. Och vi gymmar, och jag kan knappt gå, och sen vill Lille Son bli hämtad från Fadern, och Rara Dottern ska duscha och tillbaka dit för att kolla film. Och sen är det midnatt och hon kommer hem. Och man vill starta några beräkningar och ligga och läsa en stund. Alldeles för länge. Så man blir trött på morgonen, eftersom man inte vill sova för länge.

Det är vissa diskrepanser här som jag måste fundera på. Men nu ska jag läsa några sånger i Odysséen.

Facebook och det Trojanska kriget

Jag har läst ut Iliaden. Det var inte precis som om det någonsin lossnade och flöt på med läsningen, det var motstånd hela tiden. Tur det är en kurs så man får den läst ordentligt. En hiskelig historia. Achillevs är snarstucken, arg och sur och vägrar att kriga i 2/3 av boken. Heroerna dör som flugor för varandras lansar, spjut och svärd. Tarmar väller ut, blod, hjärnsubstans, tänder, ögon. Huvuden flyger. Gudarna lägger sig i, bråkar med varann och ställer till det för heroerna. Och så dör Achillevs bästa kompis Patroklos, och då minsann drar han på sig en rustning och har ihjäl Patroklos baneman Hektor. Sen är det begravningar, en tävling och sen är storyn slut.

Det är inte precis någon dygd eller visdom det handlar om, fast de försöker vara kloka ibland när det gäller krigsstrategier. Det mesta tycks handla om att skaffa sig ovansklig ära, status i förhållande till varann. Deras öden är redan bestämda, och händer det något tokigt är det inte deras fel, det är gudarnas. Det var någon gud som förryckte Agamemnon så att han tänkte, och handlade, fel och snodde Achillevs slavinna. Som gjorde Achillevs sur nästan hela boken. Det var nämligen en skymf, hans status minskade när han blev av med sitt byte, slavinnan.

Och det slog mig att facebook är en modern variant av det Trojanska kriget. Eller i alla fall är mentaliteten densamma, att skaffa likes, timê, gruppvärde. Värde i någon mening. Den ena tillrättalagda bilden efter den andra, representerande … vaddå? Vad vill bilderna visa? Hur väljs bilderna, vilka väljs bort? Vilken är meningen med dem? Eller med länkarna, med den korta kommentaren kring något? Ovansklig ära? Respekt?

Iliaden och facebook, samma eviga mänskliga värden.

Bilderna på champagne med partnern, poolbad en masse, lyckliga barn, fancy semester och sociala tillställningar med gitarr vid bryggan och solnedgång. Kaffe i bersån. Båtar, just det, båtar! Lite träning kanske, yoga på klippan. Ja, så’nt. Vad ska jag tänka om det?

Jag blir anti fast jag vet egentligen inte varför, kanske av massrörelsen, eller kanske borde jag snofsa till mitt liv och fokusera på viktigheter som image istället för onödig kunskap, och postar extra många länkar som kräver tålmodig läsning och intellektuellt tankearbete. Som om någon verkligen skulle läsa och tänka. Och så postar jag någon katt. Som den här, som jag träffade på min fotorunda på en kyrkogård ikväll.

biskopskatt

Genuin eufori

I Dalarna, där är det genuint. Sa någon, en gång, för länge sen.

Och så hade han bestämt sig för det. Och så var det med den saken. Där fanns de genuina människorna, det genuina hantverket, den genuina naturen, det genuina och äkta sättet att vara. Ja, sanningen, rentav, fanns där. En utopi, något odefinierad, att sträva efter. Men sinkning innebar den nog. Vem som nu verkligen skulle behöva använda sig av den tekniken, förutom till nöje, i det moderna livet.

Jag var skeptisk. Jag är skeptisk. Det finns förvisso en poäng i att bestämma sig för något och hålla fast vid det, det är energibesparande och man slipper tänka så mycket. Men priset är högt. Priset är att med vilje välja att bli, eller vara, blind. Och skära av allt annat. Det blir lite meningslöst att reflektera och tänka då.

Jag vill inte bli blind, så jag väljer att avhålla mig från global eufori. Det är faktiskt ganska lätt, ity det finns många lokala euforier att  förhålla sig till. Om man håller sinnet öppet.

Borta bra men hemma bäst

På femte dagen hemkomna igen ifrån mini-resan. Skönt. Borta bra men hemma bäst. Det är ohyggligt roligt att vara ute med sina tonåringar. Det svåraste är möjligen att jämka deras viljor, som kan spreta en del. Dvs det kan vara svårt att jämka ihop dem med min ibland, fast de är väldigt fördragsamma med vad jag hittar på. Om de får föreslå och modifiera ibland. Till exempel hade vi ett par tillägg, som bio. Det hade jag inte planerat in. Men vi såg både Legenden om Tarzan och Independence Day 2. Förr i tiden, på kottdjurens tid, hängde jag med i nya filmer, såg nästan allt på bio. Men de senaste tjugo åren … inte så mycket. Independence Day t ex, den första, såg jag innan Store Sons födelse, som skedde för ganska precis nitton år sen. Vilket gjorde det ganska kul att se tvåan med denne son (och hans syskon) nu. En ganska platt film, får man väl säga. Synnerligen enkel problemlösning, man undrar hur dessa framstående aliens kan vara så himla enkla i tanken. Man hade lagt till några moderna koncept som en kvinnlig president, och några jämställda kvinnliga piloter. Men självklart var det två män, multikulturellt fördelade på sitt sätt, som var huvud-heroerna i berättelsen, tillsammans med den gamle presidenten, som faktiskt kunde utföra lite action. Underhållande, coola effekter, javisst. Film jag glömmer imorgon, japp.

Faktiskt detsamma med Tarzan, som jag lusläste som serie som barn. Jag var inte fullt lika uppmärksam som mina rara barn, rent filmtekniskt, när de påpekade budgetanimeringen, man kunde nämligen se gjutmärkena i lianerna. Och lian-fysiken var under all kritik (det kunde jag dock själv se), de åkte alldeles för långt i lianerna utan att höjden förändrades, och det är ju inte rimligt, såvida lianerna inte åker på räls högt över träden …

Men, ja, underhållande.

I övrigt konstaterade vi att det är bedrövligt mycket folk på västkusten, i alla fall i semestertid, bilköer och stopp överallt. Varbergs fästning var en chock, ett tivoli, vi körde förbi utan att stanna. Mot slutet av resan upparbetade de rara barnen en viss skepsis mot de platser jag försökte ta oss till, så den sista platsen, uppenbarade sig efter hemlig gps-navigering från min sida. Det var Lille Son som övningskörde, så jag beordrade ”höger”, ”vänster i den korsningen”, ”rakt fram i rondellen”, ”kör vänster vid nästa sidogata”, ”parkera här”. Och vips stod vi framför Skara Domkyrka. Det positiva med stora stenkyrkor är att de är svala i sommarhetta. Och tysta. Vilket uppskattas av oss alla.

Efter denna resa inser jag att jag ska ta semester, i alla fall för resande, vid andra tidpunkter på året. Det har hänt något på bara några få år … Doktor T och jag körde längs västkusten för fem år sen precis, samma tid, och det var inte alls samma tryck då. Något har hänt.

Pilane_1

Store Son och Lille Son studerar en av skulpturerna vid Pilane skulpturpark. ”Male in evasive action” av Martin Sjöberg föranledde en del diskussioner kopplade till datorspel och actionfilmer.

Läckö_slott

Läckö slott. ”Du får åka hit med Doktot T, om du vill kolla mer”.

onsala_1

Onsala kyrka. Spännande spekulationer kring gravarna.

skara_3

Skara domkyrka. Lille Son, därframme, gjorde egna undersökningar.

Barnens bildningsresa

Som förälder lever man med ständigt tungt ansvar. Man måste ta tag i saker och ting, och helt enkelt vara vuxen. Trots allt ska man se till att det blir lite fason på avkomman, så att de mår bra, blir självständiga och kan ta tillvara möjligheter att leva ett liv de gillar. Funkar i samhället. Och så’nt.

Jag tar naturligtvis uppdraget på allra största allvar. Därför åker vi då och då på små bildningsresor, barnen och jag. Och för att bildningsförsöket ska ha effekt, gäller självklart minutiös planering. Nu har barnen blivit så stora, så jag tänkte de skulle kunna tillgodogöra sig en liten projektplan för resan. Alltså skrev jag en sådan.

Precis innan vi lämnade vår stad åkte vi in på biltvätten, för att liksom genomgå en gemensam katarsis inför resan. Där gav jag dem alla tre varsitt sjusidigt dokument, som började såhär:

Välkomna, kära barn, till sommarens bildningsresa!

Resan kommer att gå genom delar av Västergötland och Bohuslän, och temat är historiska platser, men det finns också tid för vacker natur, svindlande vyer och salta bad om så önskas och vädret tillåter. Vi kommer att ha vår bas i Uddevalla, en liten stad några mil från kusten. Därifrån gör vi dagsetapper och studerar områdets natur och kultur.

Sen fortsätter den med en kort beskrivning av varje dags utflykt, med beskrivning av varje kulturmåls historia, det är tio stycken inkluderande Ringhals kärnkraftverk, samt en karta där alla platser var markerade.

De rara barnen blev inte så förvånade som jag hade trott de skulle bli av denna formalisering av semestrandet. De tog det hela med ro, som om det var något man kunde förvänta av mig? Nåja, här ser vi Store Son och Lille Son stötta varandra vid Vitlycke hällristningar.

image

image

Såhäääär stor är min båt!

Egentligen tycker jag inte fornlämningar är särskilt intressanta, det är väldigt mycket spekulation över tolkningarna. Jag grubblar mer över själva fascinationen över dem. Det vällde folk in över hällristningarna. Undrar varför?

Kanske samma anledning som jag har iofs … Orientering om företeelser i samhället. Ungefär.

The number of the beast

Idag handlade jag lite småsaker på ICA, t ex mjölk, champinjoner och ost. Och tandkräm. Och lite till. Knappt en papperskasse full. 945 kronor! Det tyckte jag var orimligt mycket när jag snabbt tänkte igenom vad jag handlat. Så jag tittade på kvittot. Hushållsost för 630 kronor. Nästan nio kilo vägde den, enligt kvittot. Men enligt etiketten som satt på den vägde den drygt 2 kg. Och det stämde mer med min uppfattning om saken.

Efter lite konsultation med en kassörska, nej, det var inget principiellt krångel, bara lite praktiskt besvärligt, fick jag tillbaka 479 kronor,

När jag kom hem räknade jag lite på saken … Osten vägde, enligt det första kvittot 8,776 kg. Men enligt etiketten och senare vägning 2,116 kg. Skillnaden är 6,66 kg.

Visst är det skumt, alltihopa?!

Tur att jag inte är lagd åt ockultism.

image

Semester

Semester. Skönt. Nu får jag äntligen lugn och ro att skriva klart de där rapporterna som hänger efter mig.

Inte på semestertid förstås, men jag har för avsikt att några timmar då och då avbryta semestrandet för jobb. Inte för att jag är extremt lojal, men för att det faktiskt är helt nödvändigt att göra färdigt några saker. Nej, världen går inte under om jag inte gör det klart, men den kan bli krångligare. Inte globalt, men lokalt.

Det värsta som finns, på jobbet, är att göra tidsuppskattningar. I alla fall på jobb som inte liknar något som gjorts tidigare. Sådana gör jag ganska ofta. Tidsuppskattning är en plåga. Ibland när man börjar gräva i saker och ting är de mycket mer komplicerade än man trott. Fast man vet av erfarenhet att det nästan alltid är så av någon anledning. Den fysikaliska verkligheten saknar nästan alltid snygga analytiska lösningar. Ibland saknas helt lösningar, då får man hitta på något annat. Se saken från ett annat håll. Det kan vara ganska utmanande, ganska svårt till och med. Men om det vore lätt vore det inte intressant, eller roligt. Då skulle jag leta efter något annat att göra.

Och flytten rycker närmare. Jag planerar packningen. Eller det gör jag inte alls förresten, jag bekymrar mig bara för hur jag ska packa böckerna på ett praktiskt sätt.

Men jag tänker ägna mig åt semester på semestern också. Som foto och läsning, och annat.

Höstens studier

Det var väl en rekorderlig rubrik?

Igår kom antagningsbeskedet, där det gick som väntat. Dvs jag kom in på mina tre översta val, de 90 poängen.

image

Nu är bara det lilla bekymret att verkligheten, dvs den omgivning vi tror vi lever i och påverkas av, inte kommer att tillåta denna studietakt tillsammans med annat som förväntas hända under nästa läsår. Jag ska alltså begränsa mig till två av kurserna, tänkte jag. Filosofi är given. Litteraturvetenskap, där hade jag tänkt läsa en kurs till för att täcka in modern litteratur, vem vill stanna på 1800-talet liksom, eller början av 1900. Men, trots det, lutar det nu åt att den kursen kommer att få dra det kortaste strået detta år.

Kursen i kreativt skrivande krävde arbetsprov, jag vet inte hur de lades ihop med övriga meriter, men det finns bara två grupper i urvalet enligt antagningsstatistiken, och eftersom jag kom in på den känner jag nästan ett ansvar att gå den … Tillsammans med en fruktansvärd nyfikenhet. Det är som ett nytt område att upptäcka. Skriva, liksom, det gör jag ju hela tiden. Det är så’nt jag inte tänker på. Rapporter, mail, bloggar, inlämningsuppgifter i massor detta år. Men jag skriver inte så medvetet, liksom. Det vore kul att undersöka, medvetet skrivande.

Det lutar alltså åt Filosofi och Kreativt skrivande. Så får litteraturkursen anstå ett år eller så. Snart är det fö semester, och jag jobbar på läshögen. Såhär ser den ut nu:

image

Spännande, eller hur? Lite skönlitterärt tillkommer nog.

Så vilka studier ska du ägna dig åt i höst? Vilken slags förkovran?

Vi behöver Big Data, nyckeltal och automatisering

När man läser om riksrevisorns, den som just avgått, göranden och låtanden, om kompistillsättningar, obefintlig integritet och allmänna klantighet kan man inte låta bli att tänka att det vore bra om människor inte vore inblandade i vissa frågor. I alla fall vissa människor.

Man får anta att denna form av bristande professionalism och rena dumhet alltid har förekommit, men att den på senare tid bara blivit mer synlig med hjälp av digitalisering och allsköns kvalitetsprocedurer, och människor, som vaskar fram alla detaljer. Men så kan vi ju inte ha det, alltså frånvaro av integritet och professionalism. Så jag har ett förslag; nu när det är så himla lätt att samla in en massa information av alla slag, när drömmen om Big Data fortfarande lever och nyckeltalen bara ligger där och gömmer sig och vill bli upptäckta. Varför inte utnyttja det? Människor visar sig ju gång på gång ha uselt omdöme, och göra de mest horribla dumheter i sin tjänsteutövning, särskilt i offentlig förvaltning verkar det som. Varför helt enkelt inte lägga ner lite mer krut på automatiseringen.

Jag vill inte gå så långt som att ersätta hela den offentliga förvaltningen med robotar. Inte än. Men nog skulle robotarna kunna ta hand om tjänstetillsättningen? Svart på vitt är vad som skulle gälla, meriter. Inte vem som är kompis med vem och vem som kan övertalas till vad. Naturligtvis är meriterna också utfärdade av automatiska system som bedömer vad som åstadkommits tidigare via genialt konstruerade nyckeltal. Snacka om integritet! Vi får förvaltning som består av människor, men tillsatta på objektiva kriterier. Ingen kan muta systemet, så det är ingen idé att ägna sig åt något annat än att göra ett bra arbete, CFX-583 kommer ändå inte bry sig om ifall du bjuder henom till ditt lantställe över helgen, eller kan ge henom någon annan fördel. Hm … eller, tänk om CFX-583 hellre vill ha en tjänst som tjänstetillsättare på försäkringskassan än på riksrevisionen, då blir det problem. Hur du arbetar kommer nämligen att gradera henom som tjänstetillsättare … Äsch, det löser vi lätt med att att alla tjänstetillsättare får slumpvisa uppdrag.

Sådärja, nu har vi tjänstetillsättare och tjänstemän med integritet. Det var väl inte så svårt?

Man skulle kunna tänka sig att man, dessutom, i all insamlad data om folk tidigt kommer att kunna identifiera nästa stjärnutredare hos datainspektionen.

Blåbär, hallon och smultron

Egentligen hade jag en idé till ett blogginlägg som jag tänkte jag måste skriva. Idén kom jag på igårkväll när jag precis gått och lagt mig. Och jag tänkte att om jag tänker igenom den mycket och noga kommer jag att komma ihåg den. Det tänkte jag eftersom jag inte orkade gå upp och skriva upp den. Men det var dumt tänkt, eftersom jag nu inte kommer ihåg vad jag tänkte. Men jag minns att jag tänkte att det var konstigt att jag inte tänkt på det där innan. Det var något vardagsabsurt. Men jag kan för mitt liv inte minnas vad det var. Det är kanske tur.

Det jag mest har grubblat på är annars hur jag ska packa böckerna när vi flyttar. Alltså hur jag ska packa dem på ett strukturerat sätt så att det blir lätt att ställa upp och framförallt lätt att hitta under den tid jag tror att en del av dem måste stanna i kartong. Jag behöver ett register över böckerna! Så jag letade och hittade en app, Book Crawler, som tycks uppfylla mina krav. Scanna ISBN (i alla fall på moderna böcker) och tagga och spara. Man kan fota sina egna omslag och lägga till när det inte finns omslag i databasen. Det är ju ganska bra att ha en bild på boken, för minnet. Man kan exportera till excel, vilket betyder att jag kan göra snygga listor till varje kartong.

Så det mödosamma arbetet att göra själva scanningen/registreringen började. Jag har hållit på några sittningar. Fotat, scannat, skrivit. Det gäller att hitta på bra, strukturerade kategorier och taggar. Man kan naturligtvis använda sig av bibliotekets klassificering, men … jag gör väl en egen lite grövre. Hittills har 81 böcker registerats. Det är kanske 10-15% av det totala beståndet. Kanske ska jag vara tacksam att vi lidit av platsbrist, vilket fungerat hämmande på bokinförskaffning. Jag är rädd att hämningarna snart kommer att släppa.

Men eftersom vi inte vill titta på alla bokomslag som jag har fotat, tittar vi istället på de bär som jag plockade på tomten idag. Blåbär, hallon och smultron. Jag vet att det finns ett ställe med kantareller också. Det letar jag upp en annan dag.

blabar smultron

Samhällsmedborgaren

För en tid sen fick jag en försändelse från jordbruksverket. Det förundrade mig mycket, eftersom ingenting jag gör har någon som helst koppling till jordbruk. Inte ens entiteten katt, som bara är hemmakan väl föranleda intresse från jordbruksverket? Jag öppnade, ovanskligt nyfiken, kuvertet. Det var en enkät. Hästundersökningen 2016. Typ en folkräkning, fast gällande hästar. Jordbruksverket undrade hur många hästar vi har på vår drygt 2000 kvm stora tomt, som strax börjar bebyggas. I ett vanligt villaområde.

Naturligtvis måste man göra slumpmässiga urval och allt sån’t där. Men det blir ju lite skojigt ibland, tydligen.

Idag svarade jag på enkäten. Finns häst på marken? Var första frågan. Och om jag ska vara ärlig, vet jag ju egentligen inte om det fanns häst just då, där. Någon red kanske över tomten? Nästa fråga var lättare att besvara, hur många stallplatser som finns. Vilket mig veterligen är noll.

Nu har jag gjort min plikt som samhällsmedborgare, och svarat på årets folkboksräkning för hästar. Jag känner mig god.

Uppdatering: När jag sovit på saken, insåg jag att den är mycket mer komplicerad än man kan tro. Jag tänkte på häst. Vem är egentligen häst? Man måste kanske lämna lite utrymme för att identifiera sig som häst? Jag menar, eftersom jordbruksverket skickade denna enkät gällande häst på villamark, måste det ju innebära att de erkänner häst-identifikation? Och eftersom jag till stjärntecken är Skytt, dvs kentaur, dvs halv häst, så måste det ju räknas. Jag har svarat icke sanningsenligt på enkäten, allt har blivit fel! Låt oss hoppas att det inte är till men för resten av landets hästar.

Den sista grisen

Äntligen kom jag fram i kön. Det var ganska perfekt tajming, nu när alla vårens kurser är klara. Lånekön till Horace Engdahls Den sista grisen, menar jag. Naturligtvis var jag tvungen att läsa den när jag läst hans ex-frus Århundradets kärlekskrig, som jag tyckte var sådär.

Den var raskt läst; en kväll och en morgon. Aforismer och några kortare texter. Rolig, enligt min uppfattning, distanserat, torrt, iakttagande. Och samtidigt ohyggligt medvetet. Hur uttrycker man sin bedrövelse över intellektuell misär i omgivningen, utan att låta arrogant? Det går förmodligen inte. Men jag tycker det är uppfriskande med lite arrogans i all enkelhet. Och naturligtvis tycker jag att en del iakttagelser är knivskarpa, t ex den om den onda godheten:

Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: […]. Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man har mött den mordlystna sanningsivern.

I Pesten låter Camus doktor Rieux varna för hyllandet av godheten, som han ser som ren ondska. Ondskan förklädd till godhet. Det går igen.

Naturligtvis finns tankar om kvinnan, som inte alltid synes helt i tiden. Men jag får lite samma känsla som när jag läste Strindbergs Röda Rummet, att det snarare är en viss bedrövelse över hur kvinnor nästan tvingas vara, hur kulturens begränsningar gör saker och ting omöjliga. Samtidigt finns det en nästan barnslig bitterhet över det som inte blev, som om det är kvinnans ansvar att se till att mannen har ett bra liv. Nåja, det ordnar sig ju självt det där, rent praktiskt. Lite sorgsenhet över att åldras och förlora pondus. Men, det beror väl på vad man identifierar sig med. Om man tänker sig vara en typ … sexpoet, antar jag det kan vara svårt. Men om man satsar på mer eviga värden, som visdom och intellektuell rörlighet, borde det inte vara omöjligt att behålla en position.

Sen gick det ju inte att låta bli att skratta åt tanken på att han inte vill ge sina dåliga sidor ens till ovänner. Möjligen kunde x-et få övervikten.

Jag läste av nyfikenhet, jag tyckte det var roande och skarptänkt. En blandning av insikter, visdom, småaktighet och enfald. Förmodligen som människor rätt mycket är, sägs det.

Mer roande än EWB bok, man kan förstås inte låta bli att liksom tillsammansläsa och tillsammanstänka på dem. Mer roande för att det är spretigare och inte tycks ha ett fokuserat syfte, utan sprider lite allmän misantropi, lite arrogans, lite självhävdelse, lite missnöje, lite uppgivenhet, lite iakttagelseförmåga, och den där tillbakadragna humorn som jag i alla fall uppskattar. Och inte lika fokuserad på hämnd, eller om den är det, bättre dold.

Hur jag skulle läst dem utan att känna till samhistorien? Ingen aning, helt annorlunda antagligen.

Vi slår oss lösa

Idag lämnade vi barnen hemma och for helt ansvarslöst iväg på utflykt, Doktor T och jag. Det var inte så ansvarslöst som det låter med tanke på att en bil, med bilnycklar, fanns hemma, liksom fullt kylskåp, frys och skafferi. Vi förväntades komma hem under kvällen och fadern fanns hela tiden en knapp kilometer bort. Sådärja.

Färden gick mot Mora, och Zornmuséet. Tyvärr kom vi iväg lite sent, och kom inte fram till destinationen förrän vid fyra, en timme innan de stängde. Men vi hann igenom, och det var intressant. Vi passade på att köra några småvägar genom alla Skansen-samhällen, när vi ändå var där, jag är sedan gammalt ganska bekant med området. I Rättvik fastnade vi i cruising. Raggarbilar i varenda buske. Det är väl de som är på väg mot Power Meet i Västerås nästa vecka. Måste komma ihåg det, så jag inte hamnar i cruising där också.

image

Kameran var med, batteriet fulladdat, kortet tömt. Men den enda bilden är från mobilkameran, tagen under körning, i cruisingen.

Att vi kom iväg så sent beror dels på Doktor Ts senfärdiga sovvanor, dels på att jag ville läsa färdigt Horace Engdahls Den sista grisen innan vi åkte. Jag tyckte den var rolig.