Matematik som förförelseknep

Strindberg. Han visste hur en kvinna skulle förföras han! Även om han nu använde sitt förförelseknep på ett tvivelaktigt sätt. I Ett dockhem, ur novellsamlingen Giftas, är Vilhelm desperat att ”få tillbaka” sin hustru, Gurli, som via ett intellektuellt uppvaknande börjat anse att deras äktenskap inte är vad det borde vara. De har nämligen aldrig ägnat sig åt högre intressen, utan mest sinnlighet. Denna insikt har hon fått genom att umgås med väninnan Ottilia, som naturligtvis är nucka. Visst kan man förstå Gurli, intellektuell torka i hemmet är helt enkelt bedrövligt. Nu tycks det ju inte vara så att Vilhelm egentligen brister i den förmågan, mer att han, eller de, bara inte tänkt på saken tidigare, utan mest ägnat sig åt sinnligheter.

I alla fall, hans svärmor råder honom att göra Gurli svartsjuk, det är ett vattentätt sätt att få ordning på prioriteringarna, enligt henne. Väninnan Ottilia, nuckan, är förmodligen inte mottaglig för vanlig, simpelt smicker och kurtis, nej, det måste till ett grövre artilleri för att få henne på fall. Som matematik! Ottilia och Gurli har, i sina studier, kommit fram till statistiken, fallna kvinnor och smittsamma sjukdomar. Där har vi det, Vilhelm inser förförelsevägen: Om man skulle leda det där in på matematiken, kommer han på!

Och så börjar han diskutera matematik med Ottilia, senare tittar de på stjärnhimlen, jag hoppas de diskuterar astronomi och intressanta fysikaliska fenomen och inte liksom bara står där och bländas över universums oändlighet och människans litenhet och obetydlighet. Som i förlängningen betyder att det inte spelar så stor roll vad de gör, de kan lika gärna göra det här och nu, för i universums perspektiv är det … ingenting. Å andra sidan vore det lustigt att förvandla romantiken till ingenting, om man nu är lagd åt att tycka det är allting. Alltså borde ingen romantiker titta på stjärnor, men det verkar ju få begripa. Nåja. Allt det här senare resonemanget om den förnuftiga betydelsen av stjärnkikeri som svärmeri är mitt eget påhitt. Strindbergs Vilhelm lyckas i sitt uppsåt att göra hustrun svartsjuk, Ottilia kastas ut och han och hustrun utökar repertoaren med några högre intressen.Tyvärr innehåller inte de högre intressena matematik längre, utan barnuppfostran och kvinnans frigörelse från nuckeri, romantikeri och gammalt skrock.

Det var lite synd det, där på slutet. Man kan naturligtvis ha synpunkter på det olämpliga i att bara ägna sig åt så begränsade ämnen, och jag blir inte riktigt klok på budskapet. Inte menar han väl att kvinnor bäst håller sig hemma, som förut. Han vill nog bara fortsätta i tangentens riktning, och han är ju så kär i sin fru … Och tyvärr var ju inte hon intresserad av matematik …

Eftersom det är så himla längesen den skrevs kan vi väl för tillfället i alla fall använda Principle of Charity  och tolka det som att äktenskapet lämpligen innehåller en portion vardera av sinnlighet och intellektuell höjd för bästa lycka. Typ.

6 reaktion på “Matematik som förförelseknep

  1. Jo men nog menar väl Strindberg just det att kvinnan ska veta sin plats lite. Han var ju ingen feminist heller. Skrev en liten B-uppsats om denna novell på 90-talet. Hade massor av diskussioner kring innehållet med handledaren minns jag. Ganska intressant för han var ovan vid att prata med kvinnliga studenter som inte var tydligt feministiskt inriktade men ändå tyckte det var självklart med kvinnors jämställdhet med mannen.

    Novellen är skriven med Ibsens egoistiskt frigjorda Nora i Et dukkehjem i åtanke men det kanske du redan tänkt på. Strindberg verkade lite ambivalent till kvinnan minst sagt. Ellen Key som ändå var så pass konservativ i kvinnofrågan, med våra mått mätt, blev ju ändå kallad Hanna Paj av Strindberg. Kommer inte ihåg allt där så mycket men var inte Ottillia religiös på något sätt, en läsare? Tänkte på att min uppsats berörde Strindbergs så kallade primitivism och att det är det som är i fokus i novellen, det naturliga kontra kulturens snedvridning av förhållandet mellan könen. ”Det högre” anser väl Strindberg bara vara rent nonsens, något hotfullt som strider mot naturen och något som för, i synnerhet kvinnor, bort från verkligheten och därmed sin bestämmelse som verkar vara att leva naturligt med sin make, något som alltså inte bara mannen mår bäst av utan båda i äktenskapet vad jag förstår av slutet på novellen. Vad jag minns alltså.

    • Jo, jag vet att den är skriven som en slags kommentar till Ibsens drama, det nämns ju dessutom explicit i Strindbergs. Hustrun skickar Ett dukkehjem till maken, när hon börjar bli ”upplyst”, för att diskutera äktenskapet. Jo, Ottilia var ju religiös också. Jag har läst Röda rummet nu också, och Fröken Julie, och det är ju inte självklart vad han tycker om kvinnans plats, egentligen. Jag tycker han ganska mycket reflekterar över hur fast kvinnor är i sina, borgerliga, roller. Och att det är det tvånget som gör att hennes enda sätt att åstadkomma något är att vara manipulativ och svekfull. I det mansmyller och mansömhet som förekommer i Röda Rummet slår en ju tanken att Strindberg är homosexuell, fö. Måste finnas någon som föreslår det någonstans, får googla.

      Förresten tycker jag inte Nora i Ibsens pjäs är egoistisk, förutom att hon inte verkar tänka så mycket på sina barn och det verkar lite märkligt. Men hon sitter ju också helt fast, hon ska ta allt ansvar, men har inga befogenheter. Hon har i alla fall integritet nog att bryta sig loss. Men dramer är ju snabba förlopp utan så väldigt mycket tanke, när man läser får man inte direkt någon känsla för våndan i alltihopa, det tycks gå ”lätt” och bestämt till.

      • Strindberg som homosexuell. Det var en för mig ny tanke. Hmm, umgicks inte män mer känslomässigt intimt med varandra inom högre klasser förr och inte minst så är det väl också en typiskt konstnärsläggning man ser i Röda rummet och hos Strindberg själv inte minst?

        Tänker mig att en konstnärssjäl är eller strävar efter att vara mer integrerad med sin könsmässigt motsatta pol i psyket och även om Strindberg kanske lyckas hyfsat med det så verkar han inte få grepp om sin manlighet riktigt och därför framstår som om än inte kvinnlig så nästan omanlig. Men tror att den typen av manlighet snarare är regel än undantag bland manliga konstnärstyper.

        Det där är kanske bara mitt eget hittepå men vet att det i alla fall är min egen förklaring till att jag aldrig dras till konstnärsmän. De framstår som för instabila och för känslomässigt intensiva för min smak. En man ska i första hand ha koll och kontroll på sig själv annars får det vara. 🙂

        Menade inte att Nora är egoistisk utan snarare att det är meningen att hon ska framstå som det. Att inte bry sig om sina barn är nog dessutom vanligare än man tror. Varför skulle kvinnor nödvändigtvis vara mer fästa vid barnen än mannen? Eller så är jag färgad av personliga erfarenheter. Min pappa har alltid brytt sig mer om mig än mamma, morfar var likadan med min mamma. Många kvinnor i släkten inklusive jag själv är inte särskilt barnkära och de hade gärna sluppit barn om de haft något val. Resultat: flera barnhemsbarn, fosterbarn och bortadoptioner av barn födda före abortlagen kom. Både jag och mamma och två av hennes halvsyskon ingår i denna grupp! För drygt hundra år sedan hade det nog varit oerhört skamligt och stämplats som egoistiskt. Men visst, idag anses det fortfarande egoistiskt att som kvinna inte vilja ha barn. Det har jag och min halvsyster fått erfara. Som om barn är livets mening. Det finns tillräckligt med ungar på planeten redan! 🙂

        • Haha, jag har samma åsikt om labila konstnärstyper *burr*, jag har dessutom undersökt saken rent empiriskt och drar mig inte det minsta för induktion och extrapolation ;-).

          Jag misstänker att det där med barn är en svår punkt. Jag skrev ingenstans att en kvinna borde bry sig om sina barn mer än vad en man borde. Jag har öht ingen åsikt om vad folk borde göra i den frågan, däremot vet jag att väldigt många föräldrar, både mödrar och fäder, faktiskt tänker väldigt mycket på sina barn. Men säkert inte alla. Och på det sättet kan man undra om Nora då tillhör de som helt enkelt inte tänker så mycket på sina barn, det synes mig vanligare att föräldrar gör det, tänker på sina barn alltså. Men det kanske är en fråga för olika tider, nu när man i större grad väljer att skaffa barn eller inte, så följer väl ett större engagemang med valet, vilket det nu än är.

          Jag har själv aldrig sett mig som mamma, det är väl därför mina barn ser mig som ganska weird, och ”inte som andra mammor”, som de brukar säga. Jag har aldrig varit intresserad av barn, hade inte för avsikt att skaffa några, men det ändrade sig, men jag är fruktansvärt mån om mina egna barn. Jag saknar inte småbarnstiden det minsta, det är underbart med tonåringar, enligt min uppfattning.

          Det är kanske som du säger om en mer homoerotisk tid då på artonhundratalet (alltså vad vi kanske uppfattar som det, eller jag då). Jag kom att tänka på en tavla, som jag förstås inte minns vad den heter, eller var jag såg, Nationalmuseum kanske, av ett gäng kavallerister som badar nakna med hästar. Doktor T kommer säkert att påpeka något i den frågan ;-).

          Just det här:

          Kavallerister som badar

          • http://www.ystadsmilitarmuseum.se/
            http://www.lv4.org/museum.htm

            Skånska dragoner rida till bad heter den tydligen. 10 x 5 meter! Vilken tavla alltså! Tycker den är nästan osmaklig. Skulle inte vilja ha en sådan på min vägg. Säkert uppfattades den på ett annat sätt förr.

            Det här med äldre konst är verkligen intressant. Har varit nästan stammis på Nationalmuseum de två sista åren innan de stängde för renovering. Fick för mig att jag skulle förkovra mig på konstområdet då det varit (hmm är fortfarande…) skralt med kollen på det området. Oj vad man lär sig bara av att ta sig tid och se mycket och läsa om verken och deras historia. Måste säga att skönhetssinnet utvecklades också en aning. Har sällan tänkt på det här med färger och former så mycket. Nu ser jag sådant hela tiden. Tillvaron blir lite rikare rent visuellt måste jag säga. Jag tror att gestaltningen av omgivningen påverkar en mer än man kanske tror. Eller så blir man mer kräsen när man väl börjat uppskatta det vackra och då lättare ryggar för det fula och osmakliga?

            Har ett boktips om du tycker det här med konst är intressant. Det är Ellen Keys bok Skönhet för alla. Borde tryckas på nytt. Den känns fortfarande aktuell. Hur då kan man fråga sig. Ärligt talat har jag glömt vad jag läste, det var ett par år sedan men minns hur inspirerad jag blev att utveckla god och naturlig smak. 🙂

          • Visst är den tavlan lite grotesk …

            När jag klarat av litteratur (tänkte bara läsa nästa 30 hp till), och filosofi (där tänkte jag nog köra på lite) och kanske någon termin idéhistoria till, då har jag kommit fram till konsthistoria. Det tar nog några år, men jag jobbar på som amatör emellanåt ;-).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *