Tankeexperiment

För länge sen deltog jag i en mailinglista som visserligen hade ett huvudtema, men där i princip alla diskussioner var tillåtna. Det var roligt. Diskussionerna kunde bli heta. Det var intressant. Och det var nyttigt, det var där jag insåg att människor verkligen tänker väldigt olika. Och har olika förmåga att personligen distansera sig och reflektera i ett ämne. Olika människor har olika förmåga att skilja sina känslor från ett rationellt tänkande.

Och i detta sammanhang vill jag bestämt hävda, att det inte är förnuftigt tänkande som leder till krig, utan emotionellt. Om människor vore förnuftiga skulle vi inte kriga, det är när människor låter sig ledas av känslor det blir krig. Tänk en stund så inser du det. Därmed inser vi att förnuft är att föredra.

På den här mailinglistan hände det ibland att jag vred på argument som jag själv, personligen, inte anslöt mig till. Det gick till som så att en fråga diskuterades, någon hade läst något förskräckligt som skulle inträffa (ett politiskt beslut t ex) som skulle påverka dem personligen negativt. Och ensidigheten i resonemangen var påtaglig. ”Stackars mig, så kan man inte göra”, utan någon som helst förmåga att lyfta blicken och se flera sidor av saken. Jag tog rollen som djävulens advokat och drog fram alla argument, vred på dem, reflekterade, analyserade. Det är sådant vi ingenjörer är experter på, att se hela skalan. Se hela problemet. Se saken inte bara ur vårt eget känslomässiga perspektiv, som inte gör någon människa glad liksom. Förutom de som helst vill älta, förstås. Men för de som vill komma framåt i insikter och förståelse är det av största vikt att förmå sig att gå utanför sig själv. Men, det märkliga är, att de som ofta hände, var att till slut trodde ältarna att jag personligen företrädde de åsikter som jag ibland reflekterade över. Och så var vi tillbaka till det subjektiva igen.

Vad ville jag säga med det … Jo, att kunna se argumenten för, och emot, att kunna diskutera det utan att förfalla till sitt eget känsloträsk, är ytterst viktigt. Om man inte kan det, har vi bara en massa känslor som slungas mot varandra. Och vad vinner vi av det? Ingenting, den som känner mest vinner? Vem vill ha det så? Det låter inte förnuftigt alls.

 

5 tankar om “Tankeexperiment

  1. För att kunna se saker ur olika perspektiv, även ur olika människors perspektiv, krävs sensibilitet, emotionell intelligens. Jag tror det viktigaste är att kunna använda båda delarna, förnuft och känsla, för att se helheter och olika alternativ.

  2. Är inte förvånad över det du skriver då du redan tidigt gett intryck av att vara denna typ… 😉

    Menar du att detta med att bruka sitt förnuft är detsamma som att agera förnuftigt? Förnuftet kan ju ses som en själsförmögenhet som därför är mer eller mindre utvecklad hos en individ. Detsamma gäller känslorna. Vad som är förnuftigt handlande är inte sällan i allra högsta grad att kapa förnuftet och känna av känslorna då det är vanligt för folk att dessa är svåra att uppfatta. Det gäller de flesta jag känner. Viktiga saker som letti mitt liv framåt är enbart ett resultat av uppfattande och genomlevande av känslor. Förnuftet har jag mest använt som överlevnadsfunktion, till privatekonomiska överväganden.

    Du talar om känsloträsk. Snacka om värderande! Men det är så det brukar låta från människor mer styrda av förnuftet. Tidigare tänkte jag (delvis även nu) att det berodde på att man inte hade så utvecklad känslofunkition och därför inte kunde lita på den delen av sin själ. Att man upptäckt av erfarenhet att känslorna spelade en spratt och sällan ledde en rätt. Då är det förståeligt att bli skeptiskt till sina känslor. Alltså är kanske en utpräglad förnuftsmänniska osäker på känsloområdet och därför ännu mer odlar sitt förnuft? Tror inte att det håller helt, nej då, en sådan person kan ha koll på känslolivet också. Då menar jag inte att känslorna blockeras eller skjuts undan av rädsla utan att de odlas i sitt rätta sammanhang. Dessvärre är det inte så vanligt att just jag mött så många av den förnuftiga sorten som samtidigt varit varma, empatiska och stått fast i genomtänkt etik i sitt personliga liv. Kanske är en sådan person å andra sidan mer ett ideal, ”den allsisigt bildade människan”.

    Men kanske vill du mera peka på att användningen av känslorna ofta blir fel. Tänker att så är fallet med de utpräglade känslomänniskor som aldrig egentligen tränat sitt tänkande nämnvärt. Det gör man ju föga i skolan och har man sedan aldrig pluggat vidare, aldrig umgåtts med andra än känslomänniskor och därtill i icke intellektuellt eller förnuftsmässigt utvecklande miljöer och arbetsplatser, tittat mest på TV på sin fritid. Ja då blir det inte mycket näring ens åt att utveckla sunda känslor ens en gång. Och om man inte ens utvecklar det område där man borde ha möjligheter att utvecklas till en stabil empatisk och kanske konstnärligt begåvad person med rikt känsloliv att använda till andras glädje så kan man knappast förvänta sig att förnuftet ska kunna styras upp särskilt lätt.

    Själv har jag aldrig någonsin varit i närheten av att uppfatta min känslovärld som ett träsk. Ser det snarare som plats för personlig verklighet, livskraft och svårkommen ledning i viktiga frågor. Har knappt någonsin hamnat fel de få gånger jag verkligen vågat erkänna känslor och vågat lita på dem. Jag vet i mitt förnuft att de är betydligt mer pålitliga än mitt förnuft som är så skräckslaget inför dem så det skrämmer upp mig och skapar tankar av ”löjligt att utåt visa svaga och töntiga känslor, du blir förlöjligad” så fort känslorna gör mig påmind om något viktigt. Mitt förnuft är en opålitlig bedragare. Ett tankens träsk! Känslan är min räddare i nöden!

    • Kom på en sak som jag måste fråga dig …vad ”förnuft” är för något, enligt din uppfattning? Jag blir så förvånad över den här, som jag skrev nedan, ”robotsynen” på förnuft som man ofta möter. Jag kan inte begripa hur man ser förnuft utan att det är en helhet av förstånd, livserfarenheter, kunskaper liksom. (Jag och för att var övertydlig ingår naturligtvis känslor i särskilt livserfarenhet).

      Jag förstår t ex inte alls varifrån det kommer att använda förnuftet skulle implicera svårigheter att lita på sina känslor, svårigheter att uppfatta dem, eller att vara skeptisk till dem. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Förnuftiga människor, alltså de som både kan använda sitt förstånd, tänka rationellt, lyfta sig och se saker i olika perspektiv, och agera förnuftigt har fruktansvärt god kontakt med sina känslor.

      Det är ju de som _inte_ förstår sig på sina känslor, som _inte_ förstår att/vad de känner snarare än tänker, som är rädda för sina känslor, som hamnar i känsloträsk.

      Skumt. Men om man ser ”förnuft” som regelboksagerande, då är det ju inte ens tänkande, då förstår jag att man ser negativt på förnuftet.

      • OK, nu hajar jag mer vad du menar med förnuft och jag håller fullständigt med. Är överraskad över att du tar med allt det andra i förnuftsbegreppet. Trodde att det numera bara inbegrep rationalitet. Det tror nog många skulle jag tro. Det som nu nu förklarade är precis vad jag egentligen tänker kring förnuft men som aldrig uttalas och då uttalar jag det inte heller.

        På alla föreläsningar i idéhistoria uppfattade jag aldrig att man menade annat än rationalitet när det talades om förnuft. Frågade aldrig heller då jag inte tyckte det verkade relevant att tänka att det skulle inbegripa helhet av kunskap och erfarenhet, både det rationella och det känslomässiga. Vid ett tillfälle ville jag egentligen inflika detta då jag tyckte det var relevant i en diskussion, minns inte angående vad, men jag blev med ens märkligt nervös och vågade inte ta upp det. Jättemärkligt. Det är som en grej som legat under ytan och gnagt en hel termin av prat kring förnuft och så när jag ska till att ta upp det en gång för alla, be seminariedeltagarna att enas kring en betydelse för att underlätta resonemanget på kursen, så blir det plötsligt så laddat då min syn verkar gå helt emot gruppens inkl lärarens. Men så kanske det inte var. Det hade kunnat bli en fruktbar diskussion. Min erfarenhet är nämligen att när jag blir så där märkligt spänd inför att ta upp en sak och ändå tar upp det så leder ofta till att frågetecken flera haft rätas ut något.

        Nå det var en parentes men är tydigen expert på att dra personliga exempel och små berättelser. I min personlighetstyp enligt enneagrammet ingår ”Communication style: rambling, storytelling”… så hav tålamod. Det beror på att sådana som jag tänker först när jag talar eller skriver….annars så drömmer jag mest och sådant försiggår väl mest i den högra hjärnhalvan(?) 🙂

        Men kan du redogöra mer konkret för detta som du säger dig göra: Känna in och tänka ut. Stämmer det med de främsta funktioner du använder enligt din typ i MBTI? För mig stämmer det. ”Introvertred feeling”, starkaste grenen för typ INFP säger mycket om varför jag är en värderingsmaskin som jag nämnt tidigare. Den funktionen värderar allt som tas in. Världen med dess informationer ses i första hand genom direkt bedömning av ”värdet för mina syften och ideal” enligt måttstocken som genomsyras av etik&moral och starkt idealistiska drömmar/uppfattningar.

  3. Jag återkommer i ämnet, detta är extremt intressant. Jag trodde jag var tydlig, men jag ser att jag förutsätter saker och ting, som säkert bara jag tänker.

    ”Känna in, och tänka ut” är mitt närmande till världen. Ingen människa är utan känslor, alla känner. Med ”känsloträsk” menar jag tillståndet människor som inte kommer längre än till känslorna, som aldrig reflekterar över dem, aldrig funderar, aldrig sorterar ut, befinner sig i. Utan agerar som de reagerar. Fascismen, t ex, levde (lever) på människors känslor. Bara en sådan sak säger väl att känslostyrning inte är vidare förnuftigt.

    Självklart värderar jag. Jag värderar känsloträsk (att känna utan att vidare tänka) lägre än att kunna reflektera över det man känner och agera med förnuft. Jajemän, självklart gör jag det. Jag ska fundera på vad ”värdera” betyder i sammanhanget. Det kan betyda ungefär ”uppskatta”.

    Men förnuft menar jag att reflektera över sina reaktioner, känslor, lyfta blicken, förstå. Det är en tokmissuppfattning, enligt min uppfattning, som mest känslomänniskor (dvs de som aldrig lyft sig över känslorna, aldrig tänkt på dem) ägnar sig åt, att förnuft är robotregelrytteri. Det är det inte alls. Det är inte förnuftigt alls att inte lyssna på vad man känner, att inte försöka förstå det. Men det är oförnuftigt att inte tänka på det man känner.

    Men jag återkommer i frågan. Förnuft inbegriper känslor, men känslor inbegriper inte nödvändigtvis förnuft.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*