När Doktor T (nästan) ordnade härdsmälta i varmvattenberedaren

Vi tar en paus i läsandet, fast idag har jag läst ut Demokratins röst, och den är värd att fundera över, men det tar vi en annan dag. Idag är vi lite mer … empiriska. Jag tänkte berätta om Doktor T, som är en väldigt händig man.

Han är faktiskt så händig att till och med jag tror att det är han som är ingenjören i huset. Ibland i alla fall. Ingenjörer är uppfinningsrika och händiga, det vet vi, uppfinner vad som helst av ingenting. Och fixar allt. Till och med sådant de själva orsakat att det måste fixas. Nu är det som så att jag är en teoretiskt lagd ingenjör, jag ägnar mig mest åt att tänka, även om jag då och då, fläckvis, gör legendariska uppfinningar, t ex avkalkningsuppfinningen, eller diskalkyli-filtret. Men Doktor T är praktiskt lagd. Alltid. För att han ska slippa ägna sig åt självförhärligandet själv tänkte jag nu berätta om alla saker som Doktor T har tagit tag i denna vecka.

Först fixade han elen. När vi kom fram till stugan var elen som bortblåst. Jag måste gå ut till transformatorn, sa Doktor T och tog fram sitt hemliga verktyg för elskåp. Och pannlampan. Tur att jag är gift med Doktor T, tänkte jag och läste vidare i min bok. Med min pannlampa. Sen hörde jag inte mer om elen, men den dök upp och några dagar senare frågade jag vad som egentligen var problemet. Äsch, sa Doktor T, det var inget särskilt. Och jag förstod att det inte var så dramatiskt alls, utan … något, ska vi säga, rimligt trivialt. Som jag antagligen skulle snubblat över och fixat i farten utan att ha märkt det. Men strunt samma, vi fick el. Jag frågade inte mer.

Fåglar hade byggt bo i skorstenen, och när jag försökte elda rökfyllde jag stugan. Fast jag var snabb att få tyst på elden och ropa på Doktor T. Han fick gå upp på taket och försöka röja i skorstenen. Han uppfann en krok, ett kvastskaft med en galgkrok på, för att ta upp boet. Det gick sådär. Så jag uppfann en Krok 2.0, tillverkad av ett teleskopskaft, en handkultivator och silvertejp. Som Doktor T manövrerade. Det blev succé. Fågelboet bortrensat, vi kunde elda.

Sen blev det verkliga problem, det läckte i rören. Doktor T fick lov att ta isär vattenrör och det var spruckna kopplingar och han uppfann på bästa MacGyver-vis en tätning av en plastdunk. Mycket kreativt. Men kranen till handfatet var trasig, och vi har haft pumpen avstängd för säkerhets skull, förutom när vi behövt använda vattnet. Det har gått bra. Men idag hämtade vi en ny kran, och Doktor T ägnade några timmar åt installation. Det gick bra. Ganska bra i alla fall.

Efter ett tag kom Doktor T och sa att det inte varit en bra idé att ha strömmen på, och varmvattenberedaren tom. Som han i ett anfall av övermod tyckt. Eller inte tänkt på alls. När han fokuserade på hjälteinsatsen med kranen. Jag insåg problemet, det är ungefär som när man tappar kylningen i en kärnreaktor. Härdsmälta! Men när det gällde varmvattenberedaren var sannolikheten stor att det snarast var en säkring som gått, sådant man inte har i en reaktor. Doktor T ryckte ut igen. Hittade bruksanvisningen på nätet, kunde skruva bort ett täcklock och hitta säkringen. Man skulle trycka där den röda pilen är. Det föreslog jag förstås, det var det enda ställe som såg rimligt ut enligt min genetiska ingenjörserfarenhet, men Doktor T lämnar inget åt slumpen, och det är ju tur, så han fick lov att läsa det först. Mitt varmvattenduschande är säkerställt. Liksom ordningen.

varmvattenberedare

Då ville Doktor T ha bekräftelse. Beröm för sin hjältemodiga insats. Men då blev jag lite konfunderad. Doktor T ville ha erkännande och beröm för att ha lagat en sak som han i förstone hade klantat till att ha sönder!?!

Är inte det konstigt?

Man skulle kunna sätta det i system när man tycker man behöver lite bekräftelse. Det är faktiskt ingen dum idé alls. Det måste finnas en uppsjö av saker man kan ha sönder och sen laga under folkets jubel. Nästan så jag misstänker att det väldigt ofta inträffar.

Rent allmänt, alltså.

Fast jag är ändå glad att varmvattnet, som svävade i fara, fungerar.

Så jag tog en dusch. Men när jag skulle ha min ansiktskräm var den spårlöst borta.  Bara den, inget annat av liknande slag. Skumt. Jag kände hur huden började strama i ren skräck av att tvingas vänta till imorgon bitti och ilfärd till affären efter ny näring. Men konstigt att den var borta, jag använde den ju i går kväll på precis det stället. Alltså i badrummet.

Jag letade, och letade och letade. Överallt. Flera gånger. Till och med i kylskåpet letade jag (man vet aldrig vad som kan hända när man går omkring och tänker på saker och ting). Jag frågade Doktor T  om han sett den. Men han gav mig en pannlampa för att underlätta letandet.

Till slut tittade jag på lådan där Doktor T så snyggt återförpackat den gamla kranen, när han satt in den nya. Och då tänkte jag, att han kan väl inte ha lagt ner min kräm där? Efter fyra genomletningar överallt i huset, öppnade jag den snyggt förslutna förpackningen.

IMG_0802

Och där hade Doktor T packat in min ansiktskräm. Något jubel kan det nog inte bli tal om idag.

IMG_0801

2 reaktion på “När Doktor T (nästan) ordnade härdsmälta i varmvattenberedaren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *