Mörker och ljus

I bibliotekets undanskymda hylla för kulturstödsböcker brukar jag hitta fynd ibland. Som Demokratins röst. Om litteraturens utopiska verkan. Av Ulf Eriksson. Jag började läsa den idag, varje morgon den här veckan har börjat med en ny bok. Vid åttatiden, med en kopp kaffe, i solen, i trädgården. Jag blev så lycklig av inledningen:

”Den människotyp som dominerar dagens offentlighet tycks febrilt meddelsam och synpunktsrik, men är i själva verket paralyserad. Dagligen återskapar konsumtionskulturen kring individen en hinna av identitetsskapande böjelser. […] Innesluten i sina böjelser och fixerad vid yttre åtgärder binds människan till föråldrade aspirationer: ständig tillfredsställelse och oinskränkt kontroll.”

Det är klart man inte kan bli lycklig av sakinnehållet. Men av formuleringarna. Av tanken. Man hör Rousseau i dem. Det bådar gott. Jag läste bara de inledande tjugo sidorna, resten av dagen har ägnats åt att läsa ut Mörkrets hjärta, åt en hysteriskt lång cykeltur inklusive lunchpaus, vidare läsning i Here be dragons. Och en fotoutflykt i solnedgången. Igen.

Vad gör ni hela dagarna undrade Lille Son när vi pratade idag. Han tror förstås att vi håller på att gå under av tristess. Men det gör vi ju inte. Läser och fotar sa jag. Och åker på små utflykter, cyklar eller promenerarOch eldar.

Hmmm, sa han … och lät inte övertygad. Man har olika syn på vad roligt är, i olika åldrar.

Mörkrets hjärta ja … Ung man åker, efter krångel, som skeppare utmed Kongofloden för att hämta hem en elfenbensagent, bolagets mest framgångsrika någonsin, från den yttersta utposten, eller den Innersta Stationen. Han upplever kolonialismens grymhet och kulturkrockar. Och inser att människans moral inte är absolut, att erfarenheter förändrar. Något åt det hållet, tror jag. Några gånger skrattade jag högt, särskilt i början av berättelsen, innan färden längs floden. Det absurda:

”En gång, minns jag, stötte vi på ett krigsfartyg för ankar utanför kusten. Det fanns inte så mycket som ett skjul och hon låg och sköt rätt in i djungeln. Fransmännen råkade ha ett av sina krig i gång där i närheten.”

Eller när de var på vandring, en trehundrakilometersmarsch. Det hände inte mycket, de gick och gick. Men en dag träffade de på en vit man med väpnad eskort av Zanzibarnegrer:

”Han var ute och inspekterade vägunderhållet, sa han. Jag såg då inte till vare sig väg eller underhåll, för så vitt inte liket efter en medelålders neger med ett kulhål i pannan som jag bokstavligen snavade över fem kilometer längre fram kan betraktas som en varaktig förbättring.”

Senare vänds det distanserade sarkastiska till mer desperat närmare vämjelse för olika företeelser. Det är kanske svårt att se något direkt politiskt, eller moraliskt, ställningstagande, mer bara en olust inför den världen som kolonisatörerna trängt sig på med sin girighet. Det blir en äcklig soppa av alltihopa.

Svårt att säga vad allting säger, om det egentligen säger något utöver berättar en historia. Men, man kan inte låta bli att känna olusten och skevheterna, önskan att inte vilja veta hur människor avslöjar sig i all sin omoraliska ynklighet. Kanske är det romantiska drömmar om äventyret och storslagenheten som kommer på skam. Nu ska ju romanen behandlas under naturalismen-symbolismen, ja, inte är det romantiskt i alla fall. Det är säkert.

Och för att inte hamna i mörkt obehag, tar vi några ljusa bilder från dagen.

Långmyre2_160504  Långmyre1_160504

holmhällar1_160504

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *