Kärlekskrig

Semester är bra. Då är man effektiv. Idag har jag lämnat in sista uppgiften i skrivkursen, en romaninledning, tio sidor, fast jag har ingen avsikt att verkligen åstadkomma en. Men det var kul att skriva. Och jag har deklarerat. Och jag har varit ute och fotat med Doktor T. Och jag har läst Ebba Witt-Brattströms Århundradets Kärlekskrig.

FullSizeRender (2)

Vad ska jag säga om den?

En dialog mellan han och hon. Det är han som får försvara sig, förklara sig. Han framstår, eftersom det är hon som skriver, som egocentrisk och ganska mansgrisig. I hennes ögon tycker han att mannen står över kvinnan. I hennes ögon respekterar han inte det som är hennes yrkesliv. Allting handlar om honom. Enligt henne. Men hon har älskat honom, och han har älskat henne. Och gör det fortfarande. Ibland. Om han, enligt henne, lyckas inse sina brister och liksom tagga ner. Hon har kanske rätt, vem vet. Egocentriska manstyper är inte alls osannolika på något sätt.

Men jag vet inte riktigt. Det är så spretigt, jag får ingen riktig känsla för berättelsen. Jag förstår att det finns en konflikt, jag förstår att det finns historia, jag förstår det finns bitterhet och olika syn på saken. Trötthet över sakernas tillstånd. Uppgivenhet. Och jag förstår att det finns flera känslor. Det finns några roliga meningar

”Han sa:
Du är ingen riktig kvinna
en kvinna ska vara varm
och hängiven mannen.”

Vilken parodi, vilken uthängning! Av mannen. Men, leendet fastnar. De finns, de män som tycker att hela problemet är att kvinnan inte visar någon värme. Oavsett vad mannen får för sig att göra. Hur osannolikt det än verkar finns de. Dem ska man akta sig för. De männen. Och det är liksom hela kontentan i boken. Mannen som ser sig själv i centrum, som viktigast. Som inte får det han har rätt till. Det han får är en massa konstigt tjafs han inte begriper sig på. Bara hon är tillmötesgående ordnar sig ju allt! Tycker han. Enligt henne.

Jag tror jag ska se det som dokumentation. Såhär synes det mig vara. Och det är inget konstigt med det, det kan helt enkelt bara vara helt hopplöst, fast man önskar det skulle vara annorlunda.

Så kan man nog sammanfatta saken. Det kan vara en omöjlighet, trots initiala viljor och attraktioner. Det är bara så.

6 reaktion på “Kärlekskrig

  1. Intressant, hade väntat på detta inlägg där du recenserar den boken. Har inte läst den själv men läst en hel del om den och sett på Babel när Ebba var med. Blir lite förvånad över att det hon skriver (känns som att jag läst den efter all info kring den) skulle vara så speciellt. Min egen erfarenhet av flera män är verkar vara identisk med hennes. Menar dock inte att män i allmänhet är så, nej verkligen inte. Tycker mer att detta handlar om den kvinna som dras till sådana typer. Reflekterar hon aldrig i boken över vad det är hos henne som dras/drogs till honom? Det är ju det första jag tänker på då jag vet mig ha en sådan tendens själv. Ebba verkar ju lite lätt dominant i sin roll gentemot män. Själv är jag likadan på det sättet (på andra områden identifierar jag mig inte det minsta med henne) och även om jag vet att hon tycker att man bör fokusera på mannens beteende och inte ifrågasätta kvinnan så kommer man ju inte ifrån det faktum att ingen kan ändra på någon annan och att man i slutändan har ansvaret för sig själv i första hand, att förändras osv. Den andre kan vi påverka men om denna verkligen i grunden förändras är ju upp till den andres vilja.

    Tänker på det där citatet som jag tror är på baksidan av boken om att hon tror att en av dem måste dö. Det är väl ändå talande. I relationer, i synnerhet äktenskap och andra djupa relationer måste väl båda vara beredda att dö en smula på många områden för att utvekclas som person och därmed bli en drägligare partner. Dessa dödar kanske inte blir så dramatiska för relativt friska personer men desto mer omstörtande för dem med djupare fel och brister, kanske pga barndomstrauman och dylikt. Om ”hon” kommer på att någon måste dö så är det ju uppenbart att det är hon som måste göra det först, utan garanti om att han gör det sedan. Man kan ju tänka sig att hennes död är en förutsättning för hans senare död. Då blir hennes död en troshandling som räddar äktenskapet och får det till en mognare nivå. Men det är ju inte vad som verkar ske. Inte i verkligheten heller med tanke på Ebbas attityd i intervjuer.

    Ebba verkar ha ”rätt” i mycket, min syn på Horace är inte odelat positiv heller. (Vet att jag blandar ihop boken nu med hennes privatliv men det är oundvikligt.) Men ”rätt” blir ändå på något sätt fel då hon ju faktiskt inte verkar beredd att dö om inte han dör först. Är det kärlek? Det är som om båda är små och kräver kärlek av varandra men ingen är kapabel att ge den på det sätt de önskar sig få den.

    • Jag ska läsa igen om ett par dagar, tror jag. Boken tar bara en eller ett par timmar att läsa. Nej, vad jag nu minns skriver hon inget om hur hon själv borde anpassa sig. Det är som om ”hon” (bokens hon då …) har gjort ”allt”. Framförallt försörjt mannen när han var för fin för att ta något (heltids-)jobb. Hon har skött familjen och det enda han, enligt henne, anser att en man ska göra är att komma hem och att inte vara otrogen. Alltså ungefär som vilken tonåring som helst. Någon annan sköter hem och vardagsruljangsen.

      Det man förstår är att ursprunget, kanske hos båda, eller bara hos henne, drömmen om den där intellektuella relationen där man är jämlikar. Två intellektuella giganter förstår man att hon tänker. Men inte han. Enligt henne. Han är lite bättre.

      Det är svårt att definiera den där boken riktigt, vad är den egentligen. Det är klart att den, på ett generaliserat sätt, är självbiografisk. Men vad ska man med det till? Vad förstår man? Att det finns tröttsamma män som tycker de är guds gåva till mänskligheten? Att det finns kvinnor som dras till så’na män? De verkar ju lite lika, de är förmodligen hyggligt intelligenta båda två. Det är som om den professionella kampen kommer hem.

      Det är klart jag inte skulle tro mina öron om min man tyckte att han var viktigare och bättre än jag, yrkesmässigt. Att det han gör skulle prioriteras högre, att det var viktigare, bättre och skulle ge honom privilegier att strunta i vardagen. Klart jag skulle bli skogstokig. Och slänga ut honom om han vidhöll det. Men trettio år … vad hände då? Tog energin slut definitivt, kanske. Insikten kom. Långsamt.

      Dessutom växer och utvecklas man olika. Det är väl snarare ett under om man tänker det ska hålla i evighet.

      Jag ville nog att den här boken skulle beskriva komplexiteten på ett intelligent och insiktsfullt sätt. Men det tyckte jag inte. I alla fall inte i första läsningen. Jag håller det inte för osannolikt att jag är för odrillad på det litterära området för att begripa djupa subtiliteter och finesser. Eller så är det som vanligt ganska ”mänskligt”, det där med relationer och svårigheter med dem.

  2. Tack för ditt intressanta svar. Ville nu bara kommentera din dotterns texter. Vet inte hur jag hamnade på hennes blogg men blev paff över att upptäcka den. Vilken språklig mognad! Inte förvånad över att den inte verkar tas på allvar i skolan…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *