Bibliotekshorror

Jag söker Max Webers Vetenskap och Politik sa jag till damen i biblioteksavdelningens informationsdisk, det står ”Magasin” på den i katalogen, informerade jag.

Hon ryckte till, pupillerna både förstorades och förminskades inom loppet av en mikrosekund, eller två. Kinderna flammade till.

Då får jag gå ner i källaren … Jag måste först se när den är tillbakalämnad, så den står där…

Och jag drabbades för en sekund av det mest förlamande dåliga samvete. Vilken människa är jag som vill låna avsomnade, dammiga böcker som ingen sett åt på åratal, väcka de döda! Varför kan jag inte vara mer som alla andra och ställa mig i kö till de nya? (Jag har faktiskt ställt mig i kö till EWBs Århundradets kärlekskrig, jag är nummer tre på ett av biblioteken nu.) Men skulle jag verkligen tvinga ner henne i den källaren, borde jag inte erbjuda mig att gå själv, eller rentav strunta i boken? Men jag ville väldigt gärna ha den, och … det är ju faktiskt hennes jobb att hämta fram den, kom jag raskt fram till. Så jag log enträget och bedjande och sa ytterligt medkännande

Ojdå!

Säg till min kollega om jag inte kommer tillbaka på en halvtimme, sa hon olycksbådande och gick. Dödsföraktet ekade om hennes steg.

Jag bläddrade bland tidsskrifterna så länge. Det tog inte många minuter förrän hon var uppe igen, med rätt bok. Lättnaden vibrerade i hela biblioteket. Alla log. Tror jag.

Här är den, gulnad sa hon, leende, överseende, som för att påminna mig om dess absoluta mossighet och rättmätigt undanskuffade tillvaro.

Men jag är lycklig, jag måste få veta hur det gick till när man bestämde sig för att göra vetenskapen värderingsfri och överlåta sådana viktiga frågor till politiker och annat löst folk.

Särskilt som fysikerna i alla fall får skulden för atombomben. Och förmodligen för utvecklingen inom AI också. Hur tänkte man sig detta? Max Weber tycks definitivt ha ett finger med i spelet.

Världen är full av kaffemått

Världen är full av kaffemått, brukar Doktor T eller jag utropa när vi ser något som troligen alltid, eller mycket lång tid, funnits men som vi inte lagt märke till förut. Är kaffemåttet en illustration av Heideggers ”vara”? (Jag har inte läst ”Vara och tiden”, än, och gör inga anspråk på att begripa något, det slog mig bara när jag läste en kommentar på gårdagens bloggpost).

Med kaffemåttet förhåller det sig nämligen på följande vis:

Doktor T och jag köpte en ny kaffebryggare. Vi bryggde kaffe i den, dag ut och dag in, kaffet blev helt ok. Det var ingen fancy bryggare, vattnet där vi bor är hårt och förstör alla maskiner på nolltid, vilket är en hög tröskel i frågan om att köpa något tidlöst (dvs något svindyrt som man helst vill ska hålla länge). I alla fall. En dag var det dags att kalka av maskinen för första gången, inte vet jag, ett par tre månader efter köpet, kanske till och med ett halvår.

Då gjorde jag en upptäckt. På insidan av det lock man varje gång fäller upp för att fylla på vatten, satt ett kaffemått förankrat med en tejpbit. Detta kaffemått hade alltså suttit där hela tiden, och varit fullt synligt om man bara sett ordentligt, varje gång vi fyllde på kaffe. Men vi hade inte sett det. Detta kaffemått, och att vi inte såg det på så lång tid, förbryllar oss fortfarande. Det förbryllar oss eftersom det är så retligt. Där satt det hidden in plain view, och ingen av oss, som berömmer oss för i alla fall en viss mental och visuell vakenhet, såg det.

Vår respektive självkänsla är ännu stukad av denna förfärande, formativa upplevelse. Vår uppmärksamhetsnivå numera förhöjd. Intet kaffemått, eller katthår, går numera våra spejande ögon förbi. Tyvärr går inget heller förbi i alla fall mina stackars öron, men det där med ljudstörningar kan vi ta en annan dag.

Världen är full av kaffemått som vi inte ser, är inte det en frustrerande insikt? Jag är fortfarande skakad av upplevelsen.

Att välja

Så upprörande det är att dygnet bara har tjugofyra timmar!

Jag läser, orienterande, om 1900-talets idéhistoria. Vilket sammelsurium av influenser, jag kan inte hålla alla sammanhang i minnet, när jag läser synes allting logiskt och rimligt, men sen när jag lyfter blicken kommer jag knappt ihåg vad som hörde ihop med vad. Jag vet inte hur jag ska lösa problemet med att helt enkelt minnas det viktigaste. Att  se  det. När man håller på med matematik, t ex, stirrar man på problemen, och så ser man lösningen. Man ser  hur det hänger ihop. Och det ser jag här också, medan jag läser, men sen om jag tänker jag ska sammanfatta för mig själv, minns jag ingenting.

Jag tror det är för att orienterande texter, sammanställningar, helt enkelt är för grunda. De måste ju vara det. De framför fakta, påståenden och i viss mån resonemang. Men resonemangen handlar om hur man resonerade, och de är också att betrakta som fakta. Visst kan jag lära mig utantill, jag får väl läsa ett par gånger och ”träna” som man gjorde i grundskolan ibland, ”tränade”  på texter. Men det är ju helt meningslöst, det förstår var och en. Nej, det som måste göras är att krypa ner i varje idé, i varje strömning, att läsa originaltexter och tänka själv. Och det är det som är så frustrerande, om vi tänker på det där med tid.

Men jag försöker vara effektiv. Det vill säga fokusera på att läsa, skriva och tänka. Ibland undrar jag vad jag ska med det till. Varför är känslan att vilja veta och förstå så stark? När det inte leder någon vart alls. Förutom att jag förstår mer, förstås.

”Att leva Oegentligt är t ex att förlora sig i massan, gömma sig bakom den allmänna opinionen eller förfalla till att fylla dagarna med struntprat.” påstås att Heidegger, Den Tvivelaktige, ansåg. Det gör jag väl inte i alla fall, jag hoppas det är mer Egentligt än så, det jag väljer. Fast Egentligt som jag tänker då, Heideggers Egentligt tycks inbegripa nazism, och där kan jag inte följa med. Jag tycker det Egentligt, såhär utan att ha läst mer, väldigt mycket låter Oegentligt. För visst var det något med att förlora sig i massan där? Det där får vi tänka mer på.

För övrigt satt jag och läste, försökte läsa, Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet medan jag väntade på att bilen skulle få hjulen skiftade från vinter till sommar. Mix Megapol vrålade ut över kundarean och gjorde sitt bästa för att alla skulle slippa plågan av att tänka. Mycket störande. Varför kan det aldrig få vara tyst någonstans?

Meningen med musiken

Ikväll har det varit strömavbrott i stora delar av stan. I flera timmar. Vi hade bara ett kort avbrott, tio minuter en kvart. Men på gymmet var det mörkt. Vi bestämde oss för att träna i alla fall. Förutom mörkt var det tyst. Ingen musik. Inte mig emot, tystnad är en paradgren. Nu var det inte många på gymmet ikväll, men jag insåg vilken funktion musiken har. Det är självklart egentligen, när man tänker på saken. Funktionen är att dölja alla ljud av ansträngning. Man kan ju tycka det är naturligt med sådant på en träningsanläggning, ansträngningsljud, och i tennisen t ex, excellerar de ju i att eka alla ljud som spelarna åstadkommer. Men på gymmet blir man lite distraherad av att höra någon pressa ur det sista ur biceps. T ex.

För övrigt har jag läst om massans psykologi, och hur Lenin fick lov att snofsa till det ryska bondesamhället för att uppfylla Marx och Engels krav på ett proletariat som gör revolution. Det blev som en efterhandskonstruktion, kan man säga. Att han lyckades få till det … Och tänk tanken, vilken verkar rimlig, som några tänkte, att människor faktiskt inte alls är särskilt rationella av sig, utan tvärtom ganska irrationella (nu förväntar jag mig erkännandets jubel av alla känslomänniskor). Litar hellre till känslor än förnuft. Tänk vilken kunskap att utnyttja för de skrupellösa. Utan att en enda fysiker varit i närheten av saken. Nåja, Georges Sorel var ingenjör från början, och hade en idé om mytens makt. Han insåg helt enkelt hur folk är mest, när han tog fram sin känsliga sida.

Och dessa insikter hakade fascisterna på.

Naturligtvis tänker man direkt på människors beteende på internet, när man tänker på en modernt uttryck av massans psykologi. Lättpåverkade människor i grupp. Visst är det lite läskigt?

Bida tiden

Så vad bjuder dagen idag?

En helg utan inlämningsuppgifter, förutom novellen som ska lämnas in på måndag. Jag har en skiss, jag har en idé som jag utvecklade lite i dag, i tanken. Men den kommer nog trilla ut, jag är inte så bekymrad. De andra kurserna är läsning, det är bara att läsa. Det är fantastiskt roligt att läsa. Det här året kommer det att bli 82.5 hp, om inget extraordinärt inträffar som gör att jag inte kan fullfölja uppgifterna som är kvar förstås. Nästa år tänker jag av vissa tvingande skäl ta det lite långsammare, kanske håller jag mig till 60 hp.

Lite konstigt kan jag tycka att det är att det går att läsa mer än motsvarande heltidsstudier när man heltidsjobbar. Hur är det egentligen med studietakten? Det tänker jag å ena sidan, å andra sidan tycker jag att tid behövs, kalendertid, eftersom att även om man hinner läsa, behöver man tid att tänka och fundera och assimilera också. Och det är en bakgrundsprocess som man inte kan skynda på. Och man, eller jag, vill läsa andra saker som jag kommer på när jag läser det jag förväntas läsa. Jag kommer på saker jag vill kolla upp, läsa vidare om, undersöka mer. Det tar lite tid.

På fredag är sista dagen för att välja kurser till hösten. Jag vill läsa filosofi och litteraturvetenskap, sen får det vara nog med litteraturvetenskapen. Om jag läser det nästa år kommer det vara 75 hp, det kan räcka. Resten ska nog vara filosofi och lite idéhistoria. Är min nuvarande tanke. Mål, tja, inte vet jag, jag vill lära mig allt … jag får väl beta av examina på vägen.

Vi tar några vårbilder från dagen, Doktor T och jag gjorde en lite utflykt till Ängsö.

Nästa vecka blir det annat att tänka på.

angso_160409_1 angso_160409_2 angso_160409_3 angso_160409_5 angso_160409_6

P1150568

Att göra rätt

Rara Dottern och jag avslutade vår spa-vistelse idag vid lunchtid. Då hade vi hunnit med 1000 meter simning till, varma bad och relax. Ett par dagar till och vi hade varit havsvågszombies. Färden hem gick utan GPS-missöden. Trots att jag är en modern människa, tycker jag, har jag extremt mycket lättare att memorera en karta att följa, än att lita på en GPS, ”fortsätt in på Södra Länken” sa den, och det var fyrtioelva tunnlar att välja på och ingen hade en skylt ”Södra Länken”. Bara en så’n sak. Men det är klart vi lyckades komma rätt till slut. Ändå.

En annan modern sak man kan fundera på är själva den tillrättalagda grejen att åka på spa.  Det är skönt att slappa och bada och äta god mat och vara nästan tyst. Men är det också en del av tidens symbolhandlingar, att åka på spa? Del av att göra det rätta? Som att man ska åka på skidsemester och sommarsemester, och helst några weekendresor då och då, och grilla och träna lagom mycket, och naturligtvis göra diverse godhetshandlingar. Sörja lämpliga artisters frånfälle, och förfasa sig över samma sak som andra.

Något svar lär jag aldrig få, alla system är starkt återkopplade. Kommer jag att tänka, som Ivar Iljitj, när jag dör, att spa-vistelsen var rätt eller fel?

Naturligtvis har jag ingen aning. Och tänk om det inte ens är en viktig fråga att tänka på ..

Vardagspaus

20160407_204211När Rara Dottern fyllde sexton för ett tag sen, gav jag henne en spa-vistelse i födelsedagspresent. Ett dygn på Yasuragi. Det dygnet är nu. Jag hade tänkt ta med fem böcker att läsa, vad kan passa bättre på ett så’nt här ställe? Men mot detta inlades protester.

Dagen har därför ägnats åt gym (innan vi åkte), sushi, massage, 1000 m simning, varma bad, teppanyaki-middag, mera varma bad.

20160407_194011Och relax, liggandes i gungande stol (med alltför högljudd havsvågmusik). Där läste jag i alla fall Leo Tolstojs Ivan Iljitjs död. Intressant. Han gör allt ”rätt”, tror han. Men sen när han ska dö, inser han att det nog inte var så. Förmodligen ingen konstig tanke. Fast är det inte konstigt hur aktuella vissa saker alltid är? Hur kan det komma sig, att människor följer i samma spår hela tiden?  Gör samma saker i alla tider. Det måste ha betydelse.

Sokals förbannelse

Den fria viljan tycker jag är intressant.

Jag kan naturligtvis tänka själv på den fria viljans idé. Lite beroende på om jag har fri vilja, eller inte, kanske. När jag gör det, och tycker jag kommer till vissa insikter, och sen får för mig att försöka läsa vad andra tänkt, inser jag att många naturligtvis tänkt på samma sätt som jag. På 300-talet före Kristus, ungefär. Jag ligger alltså sådär mer än tvåtusen år efter i tanken. Den insikten är lite jobbig. Jag behöver alltså läsa in mig på den fria viljans idéhistoria. Jag har läst om hur Augustinus resonerade, hur Petrarca brottades med frågan. Machiavelli hade en idé, liksom Erasmus och Luther. Descartes, Spinoza och Hume har jag också konsulterat i frågan. Men mycket återstår ännu. Det känns inte som om jag kan bilda mig någon verklig uppfattning i frågan, något ordentligt resonemang, innan jag orienterat mig i filosofins ståndpunkt(er).

Det kanhända att den känslan, att måsta ha en bakgrund, ett fundament, till fortsatta reflektioner är en arbetsskada, en ingenjörssjukdom. Alla andra som diskuterar den fria viljan vitt och brett, har de samlat denna bakgrund? Måste man det?

Ja, det spelar mig faktiskt ingen roll vad andra gör, jag måste, i meningen jag vill. Möjligen kan jag inte avstå att påstå, eller till och med argumentera för, eller emot, något under tiden, på primitivt vis.

Men det finns många andra saker förutom den fria viljan att fundera över. Tiden t ex, är ett annat intressant koncept. Liksom oändligheten. För att inte tala om medvetandet. Och moral. Hur vet jag att jag är jag?

Det man förmodligen kan vara säker på är att det inte finns oändligt mycket tid för mig att fundera över dessa ämnen. Och läsa om dem.

Och så är det ju med väldigt mycket. Den ackumulerade kunskapsmassan blir större och större. Förvisso är en del kunskap föråldrad, och kan förbises, men det vet man ju inte riktigt förrän man kollat upp saken. Och med större och större kunskapsmassa, krävs mer och mer för att bli specialist. Eller man får bli specialist på ett väldigt smalt område. Och med fler och fler smala områden, och mer och mer kunskap som måste assimileras, hur sjutton ska man kunna ha koll på allt, och hur ska man kunna kommunicera mellan områden om alla specialister blir både djupare och smalare?

Hur ska någon annan kunna förstå att något är en verklig upptäckt eller uppfinning om man behöver ha fruktansvärt mycket kunskap innan man kan avgöra det? Hur ska man kunna avgöra att det är viktigt? Tänk om världen drabbas av Sokals förbannelse?

Jag har egentligen bara två, eller tre, förslag: läs mer, tänk mer och lev längre!

 

Att förutsäga världen. Prediktionens existentiella ångest

Efter en god natts sömn, och en powerwalk med Rara Dottern imorse är hjärnan fit for fight igen. Men jag tycker ändå vi tar det lite lugnt och ägnar oss åt matematik.

Det är tydligen Mathematics awareness month nu, läste jag. I år handlar det om prediktion. Det är intressant, sådant ägnar jag en väldigt stor del av mitt yrkesliv åt. På ett tillämpat vis. Dvs, jag predikterar.

När man ska göra en prediktion, behöver man en (matematisk) modell av den process man vill prediktera. Eftersom det, i min värld, lyckligen ofta är fysikaliska processer det handlar om, finns det några fysikaliska lagar man kan använda sig av för att åstadkomma den här modellen.

Sen kan det hända att allt faktiskt, hör och häpna, inte kan beskrivas med fysikaliska lagar, man får ta till approximativa samband, korrelationer, som tagits fram med hjälp av experiment. Så modellen består av en blandning av fysikaliska lagar och korrelationer. Som man förstår gäller de fysikaliska lagarna i ett ganska stort ”arbetsområde” (tänk Newtons gravitationslag som gäller dig här på jorden, liksom planeterna i solsystemet), medan korrelationerna förstås bara gäller i det arbetsområde som man hade data ifrån när man tog fram dem.

För att se att modellen fungerar som den ska, jämför man modellens resultat mot mätningar. Låt oss inte gå in så mycket på det, då kommer vi att tappa bort oss. Låt oss bara säga att inte ens mätningar är en sann bild av verkligheten. Mätningar görs med instrument, och instrumenten tolkar verkligheten, det kan vara så enkelt att instrumentet bara fördröjer mätvärdet lite, det tar lite tid att mäta och skicka ut mätvärdet. Som delay i en telefonsamtal via satellit. Instrumentet kan förvränga mätvärdet också (låter brorsan verkligen sådär?), eller så kan det knastra på ledningarna så man knappt hör vad brorsan säger (det kan introduceras brus i mätningen). Och hur noggrant man kan mäta beror på instrumentets precision.

Av allt detta förstår man att det finns vissa osäkerheter, man inte kan använda sin modell hur som helst, man får tänka på att man inte extrapolerar utanför modellens giltighetsområde, helt enkelt. Om man gör det, kan man definitivt vara säker på att resultatet är om inte helt fel (det beror på bl a på hur snäva korrelationer man har, och hur man omvandlat sin modell från ekvationer till datorkod), så i alla fall osäkert.

Och det här är väl själva kärnan i prediktionen, dess existentiella ångest; hur kan man använda sin modell, vilka osäkerheter finns, vilka mätningar behöver man göra för att man ska anse att modellen är användbar, hur gör man om man inte kan göra mätningar, eller få fram data, men är i stort behov av att förutsäga något, i alla fall en smula?

Häggström beskriver problemet med prediktion på ett intressant sätt, tillämpningen är klimatmodeller (say no more, om vi talar svårigheter, korrelationerna står som spön i backen, liksom de historiska mätvärdenas noggrannhet, och till och med existens):

The further we push atmospheric CO2 levels above those of the last several million years, the less reliably we can predict the future climat.

Det stämmer förstås, om vi går utanför det område som modellen har validerats för, kommer den inte att gälla. Men detta påstående genererar ändå en mängd frågor. Klimatmodellen, antar jag, har koldioxid som en ytterst viktig designparameter. Det är väl effekterna av koldioxiden man oftast bekymrar sig för, vad jag förstår. Och om vi bara kan använda koldioxidhalter inom valideringsområdet, dvs det som redan uppmätts, gör ju modellen inte stor nytta. Då kommer vi inte få några temperaturökningar som beror av ökning av koldioxidhalten i alla fall. (Kanske kan vi få ökningar som beror av nuvarande koldioxidhalt i kombination med någon annan parameter som varierar på något olyckligt sätt, vad vet jag). Även om det är matematiskt rätt, tycks det göra modellen praktiskt meningslös, och det vill vi ju inte.

Man kan ju tänka sig att man genom att vara sträng med valideringsområdet i det här fallet använder modellen för att förbjuda koldioxidnivåer över (eller under för all del, lägre nivåer är inte heller acceptabelt att extrapolera till) de som finns i modellens databas.

När man jobbar med att ta fram modeller för prediktion på detta sätt, brukar man också prata om modellens extrapolationsområde, eftersom en viktig anledning att göra en modell är att kunna förutsäga just vad som händer när man gör något nytt. Modeller behöver vara extrapolerbara till en viss gräns. Var den gränsen går måste man försöka ta reda på. Den går inte nödvändigtvis vid gränsen för ingående data. Ofta gör man mätningar vartefter och lägger till i sin databas och modifierar modellen i den mån det behövs för att hantera vidgad databas.

Något modellen ofta inte kan hantera är stora avvikelser från valideringsdatabasen, men jag har svårt att tro att koldioxidnivån kommer att öka, eller minska, i ett stort steg från ett mättillfälle till ett annat, så att det hamnar väldigt långt från nuvarande datamängd.

Alltså, man får lov att hålla sig nära valideringsdatabasen, och man måste diskutera modellens extrapolerbarhet. Vad ”nära” är, kan man kanske säga är modelleringens soritesparadox.

Sen blir det ännu mer intressant när artikeln kommer in på AI, som ju har med prediktion att göra, att validera superintelligens och bestämma dess arbetsområde måste man se som en intrikat fråga.

Will we be able to remain in control when we are no longer the smartest creatures on the planet?

Hm, tänker jag … det är inte ”de smartaste” som har kontroll som det är nu heller, och vi tycks klara det (låt oss skippa diskussionen om vad ”smart” är, vilka egenskaper som ska anses smarta för just den uppgiften, handen på hjärtat, hur ser du på statsministern och vice statsministern? Men det är kanske inte de som har den verkliga kontrollen, vi kanske ska definiera ”kontroll” också).

Det är inte en ointressant diskussion, men jag måste tänka mera på den.

Min nuvarande hypotes när det gäller frågan om varför vi utvecklar AI och fascineras av det, är att utvecklingen av artificiell intelligens lär oss vad människan egentligen är. Det är därför vi håller på med det, det är inte AI vi försöker förstå, vi försöker förstå Människan. Genom att förbättra AI hela tiden, kommer vi närmare och närmare och tvingas förstå vad det är att vara människa. Det är inte AI som är målet, det är människan, mänskligheten, fast ingen verkar ju förstå det, inte ens de som själva håller på med det.

Ja, och sen är det ju det där med den fria viljan då. Häggström skriver:

While such studies can be very interesting, there is also the risk that building human reactions into the system of differential equations can lead to the deterministic view on which our free will seems to disappear.

Här hänger jag inte riktigt med. Jo, jag hänger med på att bygga in saker i differentialekvationer kommer att ge deterministiska svar. Det blir ett deterministiskt system. Men det låter som om risken är att vi därmed upptäcker att vår fria vilja inte existerar, att vi inte kan leva i tron längre att vi har fri vilja, att det är det som är det obehagliga.

Men så kan det väl inte vara? Menar han att risken är att vi inte kommer att kunna bygga in den fria viljan i systemet? Det kan jag hålla med om blir ett intrikat problem, bygger vi in slump finns ju inte den fria viljan, och bygger vi ett system av den är den inte heller fri. Vilka alternativ finns då att simulera fri vilja? Och att kunna använda den för prediktion … Det här blir ju himla intressant, vi behöver fundera på vad fri vilja egentligen är! Igen.

Några noteringar

Idag blir det bara några korta noteringar, ity hjärnan spritt ut sig i tusen små enskilda fläckar som mest ligger och flåsar. Eller nå’t. Det känns ungefär som i Terminator, han som flyter ut som kvicksilver i pölar, men sen kan flyta ihop och återbilda sig. Så ligger min hjärna i pölar. Jag tror den kommer flyta ihop, men man kan aldrig säkert veta. Och jag vet varför, och det är självförvållat. Jag ägnade nämligen en alltför stor del av natten åt ett PM, bara för att det fanns ju lite till att läsa, och lite till att försöka få med. Och jag blir så trött på mig själv att jag aldrig kan säga ”stopp nu räcker det, använd det du har, det räcker.” Och sen kom jag på att det kunde vara bra att sova några timmar innan det var dags för jobb.

image

Och det ser man ju att det inte gick att sova, sängen var upptagen. Men nu börjar nya delmoment i alla tre kurserna, dags att sortera in böcker i bokhyllan, i alla fall en del av dem, och sortera ut några andra. Det är kul, orientera sig i ny litteratur, ta en vända på biblioteken, samla ihop lite mer böcker, ta bort färgflikarna från de som är färdiglästa som ska lämnas tillbaka. Jag köper inte all litteratur, särskilt inte skönlitteraturen. Biblioteket synes mig som en bra inrättning för just den. Nu kan vi se fram emot 1830-1910 i litteraturkursen, 1900-talet i idéhistoria, och i skrivkursen ska en novell åstadkommas, hur nu det ska gå till.

Det blir ganska mycket att läsa, inte för att det är svårt, men det tar tid, och tid är sån’t där man inte kan vara vidlyftig med när man vill så himla många saker hela tiden. Ett evigt dilemma. Madame Bovary, som jag läste i tonåren, kommer därför att få vara pendlarlyssning. Jane Austens Stolthet och Fördom börjar jag läsa den här veckan, tillsammans med texter om demokratin och motståndet mot den, det verkar spännande.

Novellen ja … jag bakgrundsprocessar och läser. Ett tu tre brukar något ramla ut.

När man är trött jobbar hjärnan bäst i bakgrundsmod, om den nu skulle lyckas samla ihop sig, men jag ska reta den lite, den ska få bläddra lite i någon bok, det brukar sätta fart på livsandarna.

För övrigt har jag äntligen kommit upp i 60 kg i bänkpress, inte som max bara, utan vikt att reppa på. Jag är extremt nöjd med detta faktum. Träningsvärken idag är ordentligt behaglig. Man behöver styrka för att hantera alla tunga böcker.

Imorgon är en nästan blank dag.

En fundering i skuldfrågan

Det senaste momentet i kursen i idéhistoria behandlade evolutionsteorin och eugeniken. Bland annat. Tidigare skrev jag lite om Francis Galton, han undersökte intelligensen, och han utvecklade eugeniken. Under första halvan av 1800-talet ägnade man sig åt frenologi, och försökte från bedömning av kraniet säga något om mentala förmågor. Innan frenologin föll i vanrykte, kanske både pga utvecklad vetenskapsteori och det missbruk den utsattes för, ansågs den vara vetenskaplig. Och sen kom förstås Darwin, och blev ett eldorado av lämpliga idéer att tillämpa på samhället. Tyckte t ex socialdarwinisterna. I Sverige hade vi far och son Retzius som ägnade sig åt skallmätning. Och jag tänkte, hur lyckades de få det att spåra ur så fullständigt, vad tänkte de på, hur tänkte de?

Så jag lånade Oönskade i folkhemmet. Rashygien och sterilisering i Sverige. En bok skriven av Gunnar Broberg och Mattias Tydén. (Andra upplagan Dialogos 2005) för att kanske hitta någon ledtråd som länkade ihop allt det där. Men innan jag hann så långt, hittade jag något annat. Jag hittade följande lilla stycke tidigt i boken:

”Under stora delar av de senaste hundra åren har den [rasbiologin] varit en vedertagen och framgångsrik vetenskap. Många framstående naturforskare inklusive nobelpristagare har ägnat sig åt ämnet. Problemet är alltså att det riktar sig längre ut mot verkligheten än vad som ryms i provrörsvärlden. Vetenskapsmannen må vara aldrig så hemmastadd bland ärftlighetsmekanismerna men får det svårare när han uttalar sig som samhällsmaskineriet. Den officiella expertrollen i olika utredningar har ofta lockat honom att gå över gränsen för sin kompetens. Det har uppstått en osäkerhet för alla parter när han skriver i den ena eller den andra rollen.”

Vänta här, vad är det de säger? Att vetenskapsmannen, naturvetenskapsmannen, han som kan ärftlighetsmekanismerna, har gått över gränsen för sin kompetens i samhällsfrågor? Säger de att det är vetenskapsmannens fel och ansvar att det gått fel? Lägger de skulden på vetenskapsmännen?

Jag har inte läst hela boken än, vi får se om jag gör det nu, jag har en del annat att läsa, så jag vet inte hur det fortsätter i den frågan. Men hur är det egentligen, rent generellt, med ansvaret för forskningsresultat? Har inte den som tillämpar resultaten ett ansvar, för hur de tillämpas och på vilket område. Hur långt man extrapolerar från den vetenskapliga miljö man tagit fram resultaten i?

Om vi kollar på frenologin, t ex, tycks det som om Gall, som utvecklade metoden, inte alls var intresserad av den popularisering som gjordes av George Combe, som var jurist. Och Darwin ansåg inte att kampen för tillvaron nödvändigtvis innebar att svaga individer konkurrerades ut av de starkare, man kunde tänka sig andra mer komplicerade mekanismer. Men socialdarwinisterna, t ex sociologen Sumner, tyckte att staten inte skulle ägna sig åt socialpolitik, utan samhället skulle få utveckla sig ”naturligt”, de svaga skulle gå under av sig själva.

Galton är lite svårare, eftersom han själv grundade eugeniken, jag har inte klart för mig om hans idéer senare förfelades och drogs för långt, eller om han själv såg till att göra det.

Men, kontentan är, att det inte tycks säkert att det faktiskt är vetenskapsmännen som själva missbrukat sin vetenskap, utan att missbruket sker när den tas upp och tillämpas av andra, som inte är vetenskapsmän.

Auguste Comte, sociolog, ville tillämpa naturvetenskapliga metoder på samhället och människorna. Det låg väl i tiden, det övermodet, med alla vetenskapliga och tekniska landvinningar.

Det tycks snarare troligt att det är just … samhällsvetare, som inte förstår vådan av att extrapolera och tillämpa kunskaper utanför deras områden.

Jag kommer att återkomma till frågan, när jag hittar den där texten där man beskriver en vetenskapsfilosofisk tanke om hur vetenskaplig grundforskning ska bedrivas, utan att fundera över eventuella tillämpningar. Antingen är det aktuellt att revidera den uppfattningen, något som man ibland tycks anse när det gäller AI-forskning, eller så får samhället helt enkelt ta ansvar för sin tillämpning av vetenskapens framsteg. Utan att skylla på vetenskapsmännen när det blir fel.

Frågan om frenologin

Idag har jag inget att skriva, tänkte jag, eftersom jag inte gjort något på hela dagen. Inte tränat. Inte ens varit utanför dörren. Inte ens lagat middag, för det har Doktor T och Lilla Dottern gjort. Jag har bara läst, eftersom jag ska skriva ett PM i idéhistoria tills imorgon. Och det finns färdiga ämnen att välja på, men jag har såklart snöat in på något annat. Det handlar om 1800-talet den här gången. Och först funderade jag på när man började fundera över nyttan. När blev det viktigt att vara nyttig? Var det med industrialismen man tycket människor skulle vara nyttiga? Eller tyckte man det innan också, eller vad tyckte man då?

Och sen tänkte jag på Francis Galton, Darwins kusin, som tyckte det var intressant att fundera över intelligensens ärftlighet. Hur tänkte man på intelligens, vad var det, och hängde det ihop med nyttan?

Och socialdarwinismen, tillämpa hela evolutionen på samhället, låt de svaga dö ut av sig själva, survival of the fittest. Hur var det egentligen med den saken, och när började det?

Varför kom man på idén att man skulle mäta skallar? Och hur tänkte man sig att använda det, egentligen? Tänkte man att det vore en bra idé att helt enkelt utrota en massa folk. Då. Och hur rättfärdigade man det? Och fysionomin då, att utseendet säger något om ens intellektuella förmåga, eller möjligheter. Varifrån kommer det, människans vilja att kategorisera? Är vi jpeg-algoritmer allihopa, helt automatiskt vill vi komprimera, klassificera, för att minska informationsmängden som måste hanteras? Och vilken liten informationsmängd de hade då, i början av 1800-talet, jämfört med den vi har idag, att hantera.

Jag läste om Schopenhauer, som funderade över fysionomin och intellektet och hävdar att det finns en god korrelation. Och jag läste om Godwin, Mary Shelleys far, anarkisten, som skrev Live of the Necromancers, hittade jag idag, om att förstå det som inte har förståtts eller det som bara har fantiserats, måste vara bland det mest besynnerliga av det människor gör.

Man is a creature of boundless ambition, skriver Godwin.

Frenologin hamnade i tiden när vetenskapsteorin höll på att utvecklas, hur sjutton skulle man egentligen definiera vetenskap, vilka kriterier skulle gälla? Men vetenskap ville alla hålla på med, och man mätte ju! Innan frenologin, hade man för sig balansen mellan kroppsvätskorna hade betydelse för människors temperament och intellekt.

Imorgon ska jag fortsätta, då kommer vi till frågan om intelligensen. Och hur man nu tänkte sig att man aktivt skulle göra. Vi vet ju vad man gjorde i Sverige. Senare. Men det verkar som om frenologin dog ut runt 1840, som ovetenskaplig, den blev omöjlig. För att senare återupplivas. När man hade glömt varför det inte var en bra idé?

Ja, så jag har inte gjort så mycket idag.

Bokbloggsjerka 1-4 april

BokbloggsjerkaAv någon anledning hittade jag något som kallas bokbloggsjerka idag. Det är tydligen någon slags … tja, kedjebrev, fast i mer positiv bemärkelse, eller helt enkelt bara en massa bloggar som skriver på samma tema. Nu är ju inte min blogg precis en bokblogg, men jag har flera kategorier som handlar om böcker, litteratur, läsning … och onekligen läses det en del, särskilt det senaste året. Och just idag har den här jerkan ett tema som passar osannolikt bra med min läsning den senaste tiden. Böcker som är äldre än hundra år. Jag menar … allt jag läser är äldre än hundra år just nu. Nästan allt, jag lyckades klämma in Utan personligt ansvar, och några Camus också, utöver diverse kurslitteratur.

Nu är jag inte helt säker på hur detta ska gå till, men jag försöker göra som de bloggar jag sneak-peakat.

Det här är inledningen/frågan:

Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

Jag har några på lager, jag tar från de som lästs de senaste året. Jag struntar i det som slukades i tonåren, det måste jag säkert ändå läsa om för att ha någon glädje av.

Vi börjar på 300-talet.

Augustinus bekännelser. Augustinus (354-430) räknas som en av den katolska kyrkans kyrkofäder. Kyrkan, och så länge sen, hur kan det vara intressant över huvud taget? För en som anser sig vara i alla fall hyggligt sekulariserad, kyrkan till dop, bröllop och begravning, trevlig tradition. Eller till och med ateist, som jag. Jo, det är intressant. Augustinus bekännelser handlar om hans väg till tron, till den verkliga omvändelsen. Det är klart det är mycket Gud, han samtalar med Gud. Men, hans tankar och resonemang är så intressanta, han har sådana insikter om människor, han är uppenbarligen mycket intelligent. Och i en av ”böckerna” (kapitlen) behandlar han frågan om tiden. Det är helt enkelt ohyggligt spännande!

Det finns mycket att välja på, men låt oss ta Candide, av Voltaire. Candide  som lever i den bästa av världar, enligt filosofen Pangloss (Lebniz) och bara älskar Cunigunda. Han kastas ut i äventyr världen runt, det ena mer groteskt än det andra. Naiv och godtrogen försöker han se det positiva i allt. Den är faktiskt hysteriskt rolig!

”Efter jordbävningen, som ödelagt tre fjärdedelar av Lissabon, kunde landets visa män inte hitta på något verksammare rätt att förebygga en fullständig förstörelse än att bjuda folket på en praktfull autodafé; det hade blivit fastslaget av universitetet i Coimbra, att betraktandet av hur några människor långsamt och under högtidliga ceremonier brännas till döds, är ett hemligt men osvikligt medel för att hindra jorden från att skaka.”

Förresten, tidigare än Candide, hade Rabelais givit ut sina böcker om Pantagruel och Gargantua. Jag läste Gargantua för inte så länge sen. Den är också hysteriskt rolig. Driver med kyrkan, driver med samhällets ordning. Han skapar en egen klosterorden som har en enda regel : ”Gör vad du vill”. Kvinnor och män var likar. Tänk, detta var på femtonhundratalet!

Och inte kan vi strunta i Frankenstein, av Mary Shelley, dotter till hon ni vet Mary Wollstonecraft med Till försvar för kvinnans rättigheter (som står i bokhyllan och väntar på läsning). Man må drunkna i kletiga romantiska beskrivningar av familjens perfektion och gemenskap, men beskrivningarna av monstret som Frankenstein skapar och de frågor den ställer om vetenskapen är sådant man kan tänka på i evighet. Den måste läsas!

Sen har vi ju min favorit, Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg, från 1905. Jag har läst den fyra gånger, första gången när jag var 16-17 år. Språket, språket är underbart! Kort, koncist. distanserat jämfört med de frågor han tar upp. Och slutet bara är, det kunde inte bli på något annat sätt. Han handlade som han måste. När man läser om Doktor Glas, brukar alltid Stockholmsskildringarna komma upp som en poäng med boken. De är säkert bra, men miljöbeskrivningar raskar jag snabbt förbi, jag vill veta hur han tänker och hur han agerar på det. Och det har fängslat mig sen jag var tonåring.

Ja, det kanske kan räcka. Någon gång kommer jag säkert läsa moderna romaner igen också.

Werther och erotiken

Sådärja, då fick jag in tentan i litteraturvetenskap. Två timmar försent. Typiskt. Så kan det bli när man envisas att bolla intressanta studier med jobb och familj. Men, man ska inte hetsa upp sig för det. Det har varit rolig läsning. Romantiken. Jag hade läst Frankenstein tidigare, men jag hade nog inte valt att läsa en del av det andra jag läst, om jag inte ”tvingats” till det. Som nu. Vilket var bra, för nu har jag läst. Och visst har jag blivit fruktansvärt mycket klokare, eller?

Tentan hade naturligtvis begränsningar i hur mycket text uppgifterna fick innehålla. Man kan ana att det kan bli ganska mycket pladder annars. Jag brukar inte vara så långrandig, jag tycker man kan säga mycket med få ord, så ibland tycker jag det är svårt att få till texter av lagom längd.

Men i texten om Werther fick jag klippa bort en del. Det fanns mycket att säga. En sak som jag klippte bort, som inte verkar viktigt för beskrivningen av Sturm und Drang behandlade frånvaron av erotik i texten. Jag menar, visst, Werthers hormoner sprudlar naturligtvis, och Lottes med, i alla fall där mot slutet när hon inser att Werther är förlorad för henne. Men, det enda som uttrycks är tusen kyssar som placeras här och där, och kastande framför Lottes fötter.

Däremot förekommer en bihistoria om en dräng som Werther träffar på, som är kär i sin matmor. Drängen nästan våldför sig på sin matmor, av långvarig kärlek. ”Han hade varken kunnat äta, dricka eller sova, […] Då hon inte lyssnade till hans böner hade han velat ta henne med våld, han visste inte vad som gick åt honom och tog Gud till vittne att hans avsikter mot henne alltid varit hederliga.”  Werther känner medlidande med honom och försöker hjälpa honom när han blir utkastad.

Erotiken finns med som en stark känsla i romanen. Werther och Lotte behärskar sig, men drängen kan inte det. Är det historien om drängen som liksom får ”ta upp” den åtrå som Werther inte kan uttrycka så direkt? Eller är drängens kärlek av en lägre art? Även om Werther skriver till sin vän att också de lägre, råa klasserna lever kärleken, den är inte en poetisk uppfinning. Utan allmänmänsklig. Varför fick han lov att använda sig av drängen för att beskriva fysisk åtrå?

Det tyckte jag var lite intressant.