We are doomed

Varje morgon utspelar sig, hemma hos oss, följande lilla scen:

Jag sitter vid köksbordet, antagligen med jobbdatorn igång, paddan och en bok uppslagen. Jag dricker kaffe, äter en hård macka och läser förmodligen kurslitteratur samtidigt som jag håller koll på att beräkningarna inte kraschar.

Lille Son sitter antingen i soffan och slappar lite, eller äter frukost han också.

Då börjar vi.

Lilla Dotter går in i badrummet och börjar borsta tänderna. Med bestämda steg kliver hon sen genom hallen och kommer in i köket. Hon stannar strax innanför öppningen, vänder sig om och tittar uppåt. På klockan som sitter där. Det är då vi vet att vi är doooooomed. Den enkla lilla gesten innehåller nämligen hela morgonens ordergivning:

Här sitter ni och äter, du har varken borstat håret eller fått på dig jobb-kostymen, lagt ner matlådan eller fixat mellanmål. Brorsan har inte fixat håret, ingen av er har borstat tänderna, eller gjort någonting alls. Och ni har exakt sju minuter på er att göra allt det, och eftersom jag vet vilka slöhögar ni är kommer vi att komma försent idag också, och jag hatar att komma försent.

Så, pust, i några steg och en blick finns hela morgonens konflikt. Om man kan kalla det konflikt. Vi kommer nämligen ytterst sällan försent, vi kommer inte för tidigt heller, vi kommer i tid.

Egentligen har vi bara olika tidsuppfattning, och uppfattning om när vad ska göras på morgonen, och när vem ska göra vad. Och allt det ryms i stegen mot klockan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *