Kvinnliga egoister

Jag har funderat över ämnet tidigare. Hur det kan vara så svårt, ibland, att förfäkta rätten till egna intressen, till egen tid, utan att betraktas som egoistisk och känslokall kuf. För om en kvinnas första intresse och fokus inte är alla andra är det något märkligt med henne. En man som stänger ut sig själv från omvärlden och ägnar sig åt sina obskyra intressen ser man på med lite överseende.

Jag har inte velat se detta. Självklart inte. Det är ju ohyggligt kränkande att misstänkas för känslokyla och bristande empati för att man har egna, intensiva, intressen.

Nejnej, Doktor T, har aldrig haft synpunkter på min förmåga att snöa in, och snöa bort. Men faktum är att jag inte riktigt tror att ens han förstår, ändå, hur viktigt det är att ha tid som inte krävs, eller kan krävas, av andra. Eller riskerar att krävas av andra.

Jag läste en intressant sak, som säger en del. Det var i Karaktärer, repliker och dialoger. Det handlade om hobbyer i berättelser. De används för manliga karaktärer. Kvinnor kanske går på gym eller umgås med väninnor, men fritiden har inte stor betydelse för kvinnor i berättelser. De är uppenbarligen upptagna av annat, uppslukade av att uppslukas av andra.

Veckans tema i idéhistorien är psykologins utveckling på 1900-talet, Freud t ex. Han behandlade hysteriska kvinnor. I tidens anda ansågs förstås att de led av sexuell frustration, men det tror jag bara är manlig projicering. Jag tror de led av intellektuell frustration. Av att inte ha något utrymme alls, bara vara till för andra. Vem skulle inte bli hysterisk av det?

2 reaktion på “Kvinnliga egoister

  1. Du skriver antagligen främst om två olika saker här. Om kvinnlig ”egoism” och om introversion. Kombinationen av de två är knepig. I detta ingår så mycket som går tvärtemot vad samhället förväntar sig av kvinnor, i synnerhet tidigare.

    Jag uppfattades hela uppväxten som väldigt egoistisk. Hade sällan hade behov av att ständigt ränna med kompisar och självmant kom jag aldrig på att vara till tjänst lite extra när vi hade gäster hemma. Jag pratade med dem istället och det var ju oerhört provocerande för mina föräldrar som är/var väldigt gammeldags för att vara 50-talister. Om jag väl var hemma tyckte de bara att jag skulle pyssla med hemarbete. Jag förväntades ändå bara vara till för man och barn när jag blev äldre. När jag gjorde slut på ett förhållande när jag blev äldre trodde pappa direkt det hade att göra med att jag inte ”utfört mina kvinnliga plikter”. Jag blev paff och undrade om han ifrågasatte min matlagning och städning. Då tittade han menande och påpekade att jag nog inte stod till tjänst tillräckligt på det viktigaste området… Gissa om jag blev häpen. Då kontrade jag med att just den aspekten av min livsuppgift inte ingått i min uppfostran då det fokuserades på matlagning, bakning, städning, sömnad och barnpassning (av yngre bror). Trodde han skulle fatta vinken men nej då, då kom svaret att sådant bara var självklarheter för alla kvinnor men att den viktigaste uppgiften skulle läras automatiskt om man verkligen var en bra kvinna, dvs lydig gentemot sin man. Ja du hör ju, rena 1800-talet om det ens räcker.

    Tror som du att det du skrev på slutet handlar om manlig projicering. Det är nog inte så konstigt heller om man ser kvinnan som objekt. Då blir ju alla hennes ord och problem också objekt för mannens tolkning. Hon kan inte ses som en egen självständig person. Ett objekt och ägodel finns bara om det fångar någons behov, blick och tanke. Hela världen blir sedd genom mannen och tolkningarna avslöjar honom… 😉 Tänkte på det Marx skrev angående borgerskapets kvinnor i Det kommunistiska manifestet. De kunde inte ses på annat sätt än produktionsinstrument eftersom hela övriga världen med dess objekt sågs på samma sätt, dvs med kapitalistiska ögon.

    • Det stämmer nog. Jag hoppas det också blir bättre, men jag har alltid kämpat emot förväntningar på att ställa allt annat före mina egna intressen, eller egen personlighet. Inte lika mycket nu längre som tidigare, trots allt, antingen har omgivningen gett upp, förändrats eller så har tiderna det. Men visst verkar det som om kvinnors intressen ofta sammanfaller med ”familjen”, alltså att fixa med och för familj och boende. Och det är ju lyckligt om det verkligen är så. Men när det inte är så … jag har aldrig sett barn och familj som ett _intresse_. Det är en livsuppgift. Mina intressen är av annat slag. Och den tanken tycks ju också märklig. Egoistisk. Och det sammanfaller väl med att inte ses som självständig person, utan bara vara en roll, en funktion. Nu talar jag inte om något specifikt, och inte om nutid. 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *