En släng av misantropi

Idag tänkte jag skriva ett svavelosande inlägg om hur stupida statusmänniskor förpestar omvärlden. Om miljöer som är som vacuum, där pladdret är öronbedövande, utan att något någonsin sägs. Där man förtvinar i intellektuellt armod om man inte aktar sig.

Men, så kan jag ju inte göra. Vi säger såhär bara – idag har jag drabbats av en svår släng misantropi. Misantropi är, i förekomst och predikterbarhet, ungefär som jag gissar att epileptiska anfall är. Utan att på något sätt göra anspråk på någon annan likhet, eller jämförbarhet. Det sker då och då, förmodligen av triggers, men inte alltid bekanta sådana.

Samtidigt säger mig min principiella inställning till världen, att det som finns helt enkelt finns. Och mer är inte att göra åt saken. Förutom att hålla sig undan tills anfallet går över. Någon Dostojevsk källarmänniska har jag inte för avsikt att bli.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *