Medelmåttornas dominans

vetenskap och politikDen första texten i Vetenskap och Politik handlar om Vetenskap som yrke. Texten är från 1919, nästan hundra år sen. Först jämför Weber akademiska karriärer i Tyskland och USA, och konstaterar att situationen för den alltmer amerikaniserade tyska akademiska världen liknar en Marx-värld med institutionerna som statskapital och den stackars assistenten som arbetare helt beroende av ledningen. Vilket var en skillnad mot det tidigare tyska systemet där Privatdozenten var lite mer oberoende. Sen resonerar han kring karriärvägar och konstaterar att det är ett slumpens verk hur det ska gå. Om man har tur eller otur vid tillsättningar, är en fråga dels om tajming, men också om medelmåttornas dominans (där är han minsann inne på den då moderna tankegången om ”massan”), som beror av det mänskliga samarbetets lagar säger han. Men han säger inte exakt hur.

I förbigående nämner han att samma mekanism gör att det inte är den främsta kandidaten som vinner USAs presidentval, utan den som ligger på andra eller till och med tredje plats. Han preciserar det inte, vilket hade varit lite intressant, för att t ex bedöma Trumps chanser lite bättre i år …

Ja, så för att ha vetenskap som yrke krävs det alltså att man står ut med att se medelmåttorna passera en år efter år utan att ta psykisk skada.

Sen visar han de inre betingelserna, som handlar om lidelse. Lidelse och inspiration. Att sitta vid sitt skrivbord och räkna har sin givna plats, men det är inte det enda som krävs, vilket enligt Weber till och med på den tiden var ett allmänt missförstånd. Vetenskap, liksom all praktisk problemlösning kräver lidelse, kreativitet och inspiration. På det sättet är konstnären och vetenskapsmannen lika. Men han gör en intressant skillnad mellan konst och vetenskap. Ett konstverk kan vara fulländat, men i vetenskapen är utveckling inbyggt, det är meningen att det ska komma något efter som överträffar det vetenskapsmannen gör.

Tänk på det, så otacksamt! Varför hålla på med något som man aldrig blir färdig med?

Weber säger att den här tilltagande intellektualiseringen och rationaliseringen avmystifierar livet, så att inte ens döden får en mening. Han nämner Tolstoj som skriver om döden som meningsfullt fenomen, och det är ju lustigt att jag just läst Ivan Iljitjs död där detta behandlas.

Ju mer vi förstår, alltså, desto mer meningslöst … Tanken är hisnande. Meningen med livet som liggandes i det obegripliga. Men, vid närmare eftertanke innebär det ju att mänskilghetens mening är att förstå allt, sen är det klart. Vi tror, eller vill, att det ska vara evig mening med livet, som ett självändamål, men det är ju bara egocentrerat. Att förstå mer är alltså meningen med livet, vilket samtidigt gör livet meningslöst. Det är ju faktiskt självklart!

Och efter alla dessa umbäranden för vetenskapsmannen ställer han sig frågan: Är det meningsfullt att hänge sig åt utveckling, vilket värde har vetenskapen?

Svaret är förstås ”ja”, men hur och varför tar vi en annan dag.

Texten känns märkligt aktuell och modern, trots sina snart hundra år.

2 reaktion på “Medelmåttornas dominans

  1. Det där lät intressant. 🙂

    Men vad menar du med:

    ”Ju mer vi förstår, alltså, desto mer meningslöst … Tanken är hisnande. Meningen med livet som liggandes i det obegripliga. Men, vid närmare eftertanke innebär det ju att mänskilghetens mening är att förstå allt, sen är det klart.”

    Förstår inte, hur kan du dra slutsatsen att meningen skulle vara att ”förstå allt”? Bara för att det leder till den viktiga insikten att det blir meningslöst i slutändan och leder till insikt om meningen som ”liggandes i det obegripliga” och ”…sen är det klart”? Hänger inte med… 😉

    ”Vi tror, eller vill, att det ska vara evig mening med livet, som ett självändamål, men det är ju bara egocentrerat. Att förstå mer är alltså meningen med livet, vilket samtidigt gör livet meningslöst. Det är ju faktiskt självklart!”

    Vad lägger du i ordet ”evig” här? Tidsmässigt? Kvalitetsmässigt? Varför är det egocentrerat med en tro eller vilja att det ska vara en mening med livet? Och hur, igen, drar du slutsatsen att ”förstå mer” är meningen när det ju samtidigt gör livet menigslöst? Är det ett mål att inse att det är meningslöst för att det är ”egocentrerat” att tro på eller vilja se en mening? Vad är ”självklart”?

    Nej, hänger, som sagt, inte med alls här… 😉

    Tänker på detta med hopp och tillit. Är det då också egocentrerat att vilja uppleva hopp och tillit? Ska man inse att det är meningslöst och istället ägna sig åt att ”förstå allt”? Är det verkligen möjligt för människan, även om vi hjälps åt allihopa (eller bara de som inte är medelmåttor)? Eller kanske kan vi ”förstå allt” om vi bortser från egoistiskt tro och vilja till mening, kanske också bortser från egoistiskt hopp och tillit till någon mening med allt? Då finns det ingen mening kvar att försöka förstå något, inget hopp om att kunna förstå och inget tillit till att det skulle kunna vara möjligt heller.

    Då återstår endast det ”obegripliga”, kanske i betydelsen ”det absurda”. Men det innebär ju enligt dig att ”mänsklighetens mening är att förstå allt, sen är allt klart.”

    Nu utgår du ju från vad Weber skrev förstås. Menar han att meningen är (om det nu finns mening eller man skapar den) man ska förstå att man inte slutgiltigt kan förstå? Inse, lite som Sokrates, att man ändå inte vet någonting? Att målet med att ”förstå allt” är insikten om dess omöjlighet men att man kommit långt när man insett det fåfänga i att tro att det är möjligt, lika fåfängt som att tro eller vilja att det är en mening med livet. Inget slutgiltigt om båda dessa, tro och vetande, kan vi veta med någon säkerhet.

    Vad återstår då? Att söka ytterligare att ”förstå allt” eller tro på meningen i ”det obegripliga”? Kanske inget av dessa två. Men hopp? Tro? Tillit? Till/för/mot vad? Till/för/mot vem?

    • Jag ser att jag inte uttryckt mig klart …

      Jag menar inte att ”förstå allt” är en följd av det är meningslöst i slutändan. Jag menar att om man t ex antar att det finns en mening med mänskligheten, med att vi finns här nu, och om man antar att den meningen är att öka kunskapen om livet, världen, universum, att förstå allt, då kommer, när syftet är uppfyllt, när vi vet allt, allting i ett slag att bli meningslöst. Alltså livet blir i ett slag meningslöst när vi har uppfyllt meningen med livet (alltså mänskligheten). Här strävar vi på, tycker det är meningsfullt att förstå saker, att lära oss mer, att utveckla kunskapen. Men när vi har den, blir livet meningslöst. Vägen har mening, men vid målgången är meningen meningslös. Jag tycker det är en lite ”kul” tanke.

      När vi vet allt har vi inget att hoppas på, inget att tro på, utöver att använda det vi vet på ett bra sätt då. Men när vi vet allt, försvinner på något sätt möjligheten till fri vilja, fria val.

      Nu verkar det ju inte troligt att vi kommer till den där fullständiga kunskapen någon gång, fast man ska väl aldrig säga aldrig.

      Det jag tänker är egocentrerat, i mänsklighetsperspektiv, är vår tro på att vi är så viktiga. Tänk i universum, vi är försvinnande, helt betydelselösa redan nu. Inte för att jag på något sätt tycker man lika gärna kan lägga sig ner och dö då, tvärtom tycker jag verkligen det triggar viljan att förstå alla sammanhang ännu mer. Den här ”upphöjelsen” av alla viktiga mänskliga värden, den är ju i tiden väldigt lokal, den är för vår skull, vi som lever nu, vi vill ha en mänsklig värld, vi vill å ena sidan förstå allt, vi vill inte att just vårt liv ska vara meningslöst.

      Tro och hopp och tillit verkar bara vara möjliga när vi inte riktigt vet, eller förstår. De är kopplade till livets osäkerhet, och blir på något sätt fiktiv (om man förmodar att vi någon gång långt i framtiden kommer att begripa allt, vilket inte nödvändigtvis behöver vara en ”absolut oföränderlig sanning, utan bara helt enkelt förstå hur det hänger ihop även om saker ändrar sig). Jag tycker det är spännande att tänka på det. Se mening i meningslösheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *