Resebiblioteket

Det är viktigt för barnen att få egentid hemma nu när de börjar bli stora, och snart är på väg in i vuxenlivet.

Och som de lyhörda och inkännande vuxna vi är, tar vi vårt ansvar. Vi har alltså tagit en veckas semester. Och åkt till Gotland. Till de rara barnen har vi fyllt kylskåp, skafferi och frys hemma. Och satt deras fader i beredskap. Alla är nöjda och glada. Man ska inte underskatta behovet av egentid hos människor. Att man vill ha egentid betyder inte att man avskyr samvaron med andra, det betyder bara att man vill ha … egentid. Så är det för tonåringar också.

Jag har fyllt en resväska med böcker. Mitt resebibliotek. Veckan kommer främst att innehålla läsning, foto och eldande. Ankomst efter vintervilan innebär alltid att vissa saker behöver ordnas upp, som möjligheten att elda. Lyckligtvis är Doktor T och jag ett bra team när det gäller problemlösning av olika art, så det ordnar sig alltid.

IMG_0775

Resebiblioteket. Det är främst kurslitteratur, men jag har också för avsikt att läsa Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig och Olle Häggströms Here be dragons. Olika. Mycket spännande.

Här är vi. In the middle of nowhere. Helt underbart.

IMG_0776

Eld är viktigt. Men för att elda behöver man befria sig från försök till fågelbon. Det tog ett tag. Men det gick bra. Doktor T är minst lika händig som jag. Eller kanske händigare. Det är väldigt praktiskt.

IMG_0779

IMG_0782

We are doomed

Varje morgon utspelar sig, hemma hos oss, följande lilla scen:

Jag sitter vid köksbordet, antagligen med jobbdatorn igång, paddan och en bok uppslagen. Jag dricker kaffe, äter en hård macka och läser förmodligen kurslitteratur samtidigt som jag håller koll på att beräkningarna inte kraschar.

Lille Son sitter antingen i soffan och slappar lite, eller äter frukost han också.

Då börjar vi.

Lilla Dotter går in i badrummet och börjar borsta tänderna. Med bestämda steg kliver hon sen genom hallen och kommer in i köket. Hon stannar strax innanför öppningen, vänder sig om och tittar uppåt. På klockan som sitter där. Det är då vi vet att vi är doooooomed. Den enkla lilla gesten innehåller nämligen hela morgonens ordergivning:

Här sitter ni och äter, du har varken borstat håret eller fått på dig jobb-kostymen, lagt ner matlådan eller fixat mellanmål. Brorsan har inte fixat håret, ingen av er har borstat tänderna, eller gjort någonting alls. Och ni har exakt sju minuter på er att göra allt det, och eftersom jag vet vilka slöhögar ni är kommer vi att komma försent idag också, och jag hatar att komma försent.

Så, pust, i några steg och en blick finns hela morgonens konflikt. Om man kan kalla det konflikt. Vi kommer nämligen ytterst sällan försent, vi kommer inte för tidigt heller, vi kommer i tid.

Egentligen har vi bara olika tidsuppfattning, och uppfattning om när vad ska göras på morgonen, och när vem ska göra vad. Och allt det ryms i stegen mot klockan.

Knappt en rad läst!

Det finns dagar mamman lämnar sina böcker och gör saker som vanliga mammor gör. Idag var en sådan dag. Mina rara barn brukar visserligen försäkra mig om att det inte gör något att jag inte är som vanliga mammor. Vad nu en vanlig mamma är. Jag har aldrig riktigt fått klarhet i det, och själv känner jag mig fruktansvärt vanlig.

Det särskilt vanliga jag gjort idag är t ex att inte läsa så mycket, knappt något alls faktiskt. Jag har bara ägnat mig åt de rara barnens behov, skjutsat till körskola, skjutsat till Uppsala och suttit på parkeringen utanför F16 i 45 minuter och förhörts av Securitasvakt eftersom jag gjorde en sådan obskyr sak som att sitta i en bil på en parkering. Sen har jag kört barn till frisör och till gym. Och jag har nästan lagat mat, eller snarare var det Rara Dottern som tog tag i saken framåt halv sex när jag helt normalt satt och hummade framför datorn och försökte få ett av mina skript från igår att fungera som det gjorde då. Och sen ville Store Son träna på de saker han tränat på på körskolan, uppkörningen närmar sig. Och sen ville Lille Son bolla lite idéer till en SO-uppgift. Och man måste göra normala saker som att skriva räkningar, och ge katten fisk. Och precis när Doktor T kom hem från veckans tjänsteresa packade jag in i diskmaskinen. Och inte en rad har jag läst på flera timmar.

Men nu försvinner jag igen. När jag sovit. Det får räcka med normalitet på ett tag nu.

Kvinnliga egoister

Jag har funderat över ämnet tidigare. Hur det kan vara så svårt, ibland, att förfäkta rätten till egna intressen, till egen tid, utan att betraktas som egoistisk och känslokall kuf. För om en kvinnas första intresse och fokus inte är alla andra är det något märkligt med henne. En man som stänger ut sig själv från omvärlden och ägnar sig åt sina obskyra intressen ser man på med lite överseende.

Jag har inte velat se detta. Självklart inte. Det är ju ohyggligt kränkande att misstänkas för känslokyla och bristande empati för att man har egna, intensiva, intressen.

Nejnej, Doktor T, har aldrig haft synpunkter på min förmåga att snöa in, och snöa bort. Men faktum är att jag inte riktigt tror att ens han förstår, ändå, hur viktigt det är att ha tid som inte krävs, eller kan krävas, av andra. Eller riskerar att krävas av andra.

Jag läste en intressant sak, som säger en del. Det var i Karaktärer, repliker och dialoger. Det handlade om hobbyer i berättelser. De används för manliga karaktärer. Kvinnor kanske går på gym eller umgås med väninnor, men fritiden har inte stor betydelse för kvinnor i berättelser. De är uppenbarligen upptagna av annat, uppslukade av att uppslukas av andra.

Veckans tema i idéhistorien är psykologins utveckling på 1900-talet, Freud t ex. Han behandlade hysteriska kvinnor. I tidens anda ansågs förstås att de led av sexuell frustration, men det tror jag bara är manlig projicering. Jag tror de led av intellektuell frustration. Av att inte ha något utrymme alls, bara vara till för andra. Vem skulle inte bli hysterisk av det?

Att göra det lätta

Idag har jag ägnat hela dagen åt att C-shell-skripta. Lite awk och lite sed. Programmering, oavsett sort, är inte min paradgren, men självklart fixar jag det jag behöver till husbehov. Husbehovet brukar vara att effektivisera manuell hantering av beräkningar och stora datamängder som behöver skyfflas från den ena koden till den andra, preprocessas och postprocessas och utvärderas. Om man ska sätta upp och köra tusentals beräkningsfall vill man gärna inte göra det för hand. Det är risk för att man gör fel, och det är såklart urtråkigt att sitta och flytta siffror för hand.

Att skriva skript finns det andra som är mycket bättre på än jag. Jag är bra på att bestämma vilka beräkningsfall som ska köras, hur de ska köras, och hur de ska utvärderas för att kunna svara på de frågor som analysen ska svara på. Och jag är bra på att förstå resultatet. Jag är bra på att veta, eller lista ut, vilka frågor man ska ställa till fysiken för att få veta det man undrar över. Jag är bra på att förstå fysiken i tillämpningen. Man skulle kunna tänka sig att jag talar om för någon annan hur jag vill ha skripten, och sen får denne andre person som såklart ska vara proffs på programmering lösa själva skript-problemet. Det är en vision. Och en utopi. Att göra så funkar aldrig, det går aldrig att separera funktionaliteten från metodiken på det sättet. Hur skripten skrivs kommer ofelbart att påverkas av fysiken, eller av approximationer man behöver göra. Att jag behöver ta en massa tid till att specificera de skript jag behöver, är inte huvudproblemet (även om jag tycker det är trist, min egen programmeringsstil är den sk ad hoc-metoden, programmering on-the-fly). Huvudproblemet är att det inte finns fullständig separerbarhet. Hur gärna man än skulle vilja att en fysiker ägnar sig åt fysik, och en programmerare åt programmering.

Alltså är bästa lösningen att jag också ägnar mig åt ”udda sysslor” som att skriva skript. Eftersom fysiken kräver det. Det jag menar är att det är dags att ordentligt slå hål på myten om den effektiva uppgiftsseparationen, och inse att det mest effektiva faktiskt är att även specialisten gör så simpla saker som att skriva skript som skyfflar siffror.

Undulaten Glenn

Inatt lämnade jag in tentan i litteraturvetenskapskursen, och nu är det raskt byte till sista uppgiften i skrivarkursen och veckans inlämningsuppgift i idéhistoria. Skrivuppgiften är lite spännande, det är tio sidor som ska skrivas, ”början av en roman”. Jag undrar vad jag ska hitta på. Jag läste ett par kapitel i ”Karaktärer, repliker, dialog” av Richard Rosengren som är en del av kurslitteraturen. Det är en himla trevlig bok. Informativ, pedagogiska exempel. Och rolig: ”Karaktärens viktigaste funktion – dess uppgift – är att hjälpa oss gestalta vår idé, vare sig det kräver mord, sex eller bara finnas till.” till exempel.

Och även om han på flera ställen skriver att dramatikern inte är psykolog (vilket däremot är ämnet för avsnittet i idéhistoria), kan jag inte låta bli att förskräckas av en mening som ”De allra flesta som gillar modelltåg är helt vanliga människor men i dramats värld signalerar den medelålders mannen som låser in sig i källaren och leker med tåg lite latent vansinne.”  Och så har jag trots allt aldrig sett barnens far. Men hur ska man veta …

Sen ska vi tänka på Glenn: ”Man kan heta Glenn och vara född i Eskilstuna och arbeta som lärare, men det är inte utan att tankarna går till Göteborg.” Ingen av de två Glenn jag känner är göteborgare. Den ene är faktiskt till och med undulat. En modern undulat, en hbqt-undulat, hen hette nämligen till och med Glenn-Molly innan det biologiska könet blev uppenbart. Nu vet vi faktiskt inget om det psykologiska, det enda vi vet är att när Glenn-Molly blev befriad från sina kamrater, genom döden, levde hen upp, och är nu inne på sitt nionde år. Inte ens katten sätter sig upp mot Glenn.

Om vi ska vara lite allvarliga, är inledningen av kapitel 2, som jag började med, brännhet. Där diskuteras nämligen Överenskommelsen mellan författaren och publiken, det kulturella bagaget: ”All kommunikation mellan människor bygger på överenskommelser. […] Vi hälsar på varandra på ett visst sätt, vi tilltalar varandra utifrån givna mönster som är relaterade till vår kultur. Detta tar vi för så självklart att vi inte märker det förrän någon bryter mot överenskommelsen.” Visst är det inte konstigt om tanken går till miljöpartiet, just nu? Rosengren erbjuder ingen lösning, det är inte vad boken handlar om förstås, och diskuterar inte förhållandet mellan privatliv och representativa handlingar. Men ändå.

Nu ska jag alltså, till min romantext, fabulera fram några karaktärer att använda mig av. Faktum är att jag tror jag har ett rikt material att ösa ur. Inte bara bland de som kan kallas Glenn.  Och jag undrar vad jag ska utsätta dem för? Mord, eller filosofiska frågor? Pest, eller kolera?

Falubert och Flaubert

Hela dagen, förutom ett antal tillfällen där annat behövde göras, har ägnats åt Realismen. Madame Bovary, Anteckningar från källarhållet och några dikter tills jag kunde bestämma mig för en.

Om man skriver Flaubert lite slarvigt blir det Falubert, och det tyckte jag var lite kul. Annars är Madame Bovary en ganska intressant bok. Om man står ut med alla uppräkningar. Men, man vänjer sig, de var värst i början. Sen är det rätt intressant, att det är den stackars Madame B som råkar så illa ut för kärleken. Varför gör inte någon av hennes älskare det? Varför hamnar hon i ett läge så hon måste ta livet av sig med arsenik? Eller ja, man begriper varför. Flaubert höll med JS Mill om kvinnors belägenhet.

För övrigt kan man konstatera att blåsorna från gårdagens samfällighetsarbete är både iögonfallande och onödiga. Idag hände nämligen något roligt. Vi skulle åka iväg en stund på förmiddagen. Och på väg till parkeringen passerar vi den plätt vår lilla tarm av grannar har hand om i samfälligheten. En lekpark med omgivande buskar. Under gårdagens städning bestämde vi att buskarna skulle klippas efter blomningen, som infaller snart. För om vi klippte dem nu skulle buskarna ju inte blomma. Och det är ju meningen med blommande buskar att de ska blomma, annars är de meningslösa.

Idag när vi gick ut, hade en annan grupp grannar, som har en annan plätt att greja med, givit sig på vår plätt och flera personer stod med ändorna i vädret och häcksaxar i händerna och klippte frenetiskt ner varenda buske. Nu kommer de vare sig att blomma eller bli gröna i år. Nu kommer de stå där som salta pinnar tills någon går loss på dem nästa vår igen. Undrar hur de tänkte sig att det liksom skulle bli. Undrar om de tänkte alls.

Man kan inte göra annat än gapskratta åt det. Och återigen fråga sig Vad tänker folk med? Jag vill antagligen inte veta.

Den goda samhällsmedborgaren

Dagen började med samfällighetens städning. Det är två gånger om året, vår och höst. Tar max en timme. Och det är mest onödiga saker som görs, som att sopa grus och löv. Men det är inte det som är grejen, att städa. Grejen är att ställa upp och göra saker tillsammans med grannarna, sak samma om det behövs eller ej. Jag har sopat grus idag, så mina stackars kontorshänder har avskavd hud mellan tumme och pekfinger på båda händerna. Av krattans och sopborstens skaft.

Stackars mig. Det sved ordentligt när jag råkade hälla kolsyrad citrus-soda, till min mojito, över händerna.

Sen vet jag att jag gjort ytterligare en godhetsinsats idag. Alltså som samhällsmedborgare. Jag vet det eftersom jag tänkte på det när jag gjorde det. Jag tänkte att jag skulle komma ihåg det, så att jag kunde skriva ett blogginlägg om det. Men nu kommer jag inte ihåg vilken typ av insats det var. Jag minns faktiskt inte alls. Utöver förmiddagens sopande har jag mest ägnat mig åt studier. Och skjuts av barn hit och dit. T ex en av dem till tåget, som skulle ta honom till Stockholm och Gröna Lund.

Vilket påminner mig om vad det var jag tänkte på. Det var inte det att vara en god samhällsmedborgare, precis. Det handlade mer om att uppträda modernt. Jag har nämligen skaffat Swish. Just det, och ordnat mobilt bankID och mobilappar och hej och hå. Jag har deltagit i det moderna samhället. Anledningen är naturligtvis de rara barnen. Utan dem vore jag intet. Inte för att jag tycker det är svårt eller besvärligt. Bara det att jag aldrig skulle kommit på tanken, aldrig behövt det, utan dem. Rara barn ringer nämligen till sin mamma och frågar om de har pengar på sina kort. Och ber sin mamma att sätta in pengar på kortet i akuta lägen. Och om mamman sitter på jobbet går det inte, eftersom nödvändiga applikationer inte låter sig installeras på den näst intill, även för professionella nödvändigheter, oåtkomliga och supersäkra jobbdatorn. En modern mamma, som svarar på barnens alla behov, i alla fall om det är frågan om förnuftiga barn som mina, behöver alltså moderna appar.

Summa summarum. Jag har både deltagit i samhället på socialt förväntat vis, och på modernt förväntat vis. Idag. Jösses. Låt mig nu läsa i lugn och ro i några dagar!

IKEA-logik

Lille Son är inte så liten längre. Sexton år, hundranittiofem centimeter lång och drygt nittio kilo tung. Sängen som han har haft sen han var sex år var helt enkelt för liten, även om det var en normal 90×200 cm säng. Så jag skaffade en ny åt honom, det var dags. Den levererades idag. 120 cm bred och 220 cm lång. Med lagom fasthet för en tung, ung man. Med lite logistisk list lyckade vi baxa upp den på övervåningen där han har sitt rum.

Jag, som inte är Master of Shopping, lyckades trots allt, under dagen, att ta en tur till IKEA för att inhandla nya lakan. Både till honom och Store Son, som är ännu större, men vägrar att byta den säng han haft sen han var två år gammal. Nu är hans säng av annan art, eftersom den iordningställdes med tanke på att han ville ha föräldrasällskap vid insomnandet som liten, den är specialmodifierad av mig faktiskt. Med ribbotten och jättetjock skummadrass. Väldigt omodern, men oändligt skön att sova i.

Att köpa nya sängkläder till Lille Son och Store Son skulle Lilla Dotter möjligen inte ta helt positivt, eftersom hon är den som är mest intresserad av estetiska ting här i huset. Alltså, jag är också intresserad, på det sättet att jag tycker det är trevligt när saker är estetiska, men jag kan inte uppbåda särskilt mycket energi för att tänka ut estetiska saker.

Men Lilla Dotter vill köpa nya lakan i tid och otid, så hon hade egentligen inga behov. Och jag gillar inte att köpa grejer det inte finns behov av. Men hon hade behov av nya gardiner i sitt rum. Som stänger ute morgonljuset lite bättre. Så jag funderade, när jag stod där på IKEA.

Jag vill naturligtvis inte åka till IKEA, eller något annat shoppingställe, om jag inte absolut måste. Om jag inte köpte gardiner till Lilla Dotter skulle jag definitivt bli tvungen till minst en utflykt till. Om jag köpte gardiner, kunde det antingen hända att Lilla Dotter blev nöjd, eller att vi tvingades åka och byta. Dvs, inte köp innebar garanterat en shoppingrunda till. Köp kunde med tur innebära att inga fler shoppingrundor skulle krävas.

Valet blev alltså, genom logiskt resonemang, självklart. Jag köpte några gardiner som jag trodde skulle passa Lilla Dotter. Med lite tur skulle hon bli nöjd, och vi skulle spara tid. Med lite otur skulle hon bli missnöjd och tidsåtgången skulle bli densamma som om jag inte köpt några gardiner alls.

Vi hade tur, eller i alla fall jag hade tur. Lilla Dotter blev nöjd. Lilla Dotter prisade min smak och förmåga i den estetiska gardinfrågan.

Jag är mycket nöjd med den insparade IKEA-turen.

Procedurer

Som hårt belastad nutidsmänniska behöver man små effektiva stunder för rekreation och avslappning. Som yrkesarbetande, studerande, mor till tre trevliga tonåringar, matte till några smådjur, samt maka till en för all del relativt självgående man, förstår alla att stunderna av egentid är oändligt värdefulla. Rent ovärderliga. Och alldeles för få och korta. Särskilt för oss extremt introverta människor. De ensamma stunderna i mitt liv är inte långa kan jag tala om. De inträffar före sju på morgonen, samt efter elva, halv tolv på kvällen. Nu behöver även en högeffektiv människa som jag, tyvärr, sömn, annars hade jag gärna stannat uppe hela natten för den där egentiden. Men det går inte.

För att liksom boosta egentiden har jag kommit på ett litet knep, som jag praktiserar då och då. Inte varje kväll, eftersom det kanhända är saker som kräver annat, men ibland. Håll i dig nu, eftersom du inte kommer tycka det är socialt acceptabelt, men jag är ganska vuxen så det struntar jag helt och hållet i. Knepet är nämligen 7 cl whisky. Det är nog inte så mycket alkoholen i sig, eftersom det är en ganska liten mängd, även om whiskyn är god. Det är nog mer själva ritualen, proceduren. När alla har gått och lagt sig, jag har ljusen tända och en massa böcker framför mig. Det är tyst, eftersom grannarna än så länge inte renoverar på nätterna. Det enda som kan höras lite är husets semi-professionella gamer, men det hör till det mysiga bakgrundsljudet bara. Då kan jag göra det som jag inte kan göra annars. Under dagtid är det inte bara jag som ställer krav på mig själv, det är flera andra personer som gör anspråk på min tid, uppmärksamhet och handlingar. Men när alla sover är det bara jag. Jag, jag, jag.

Nu är inte ritualen för övriga familjen på något sätt hemlig, särskilt inte som jag skriver om den här. Men, jag har noterat en speciell egenskap hos whiskyn, som liksom gör den näst intill omöjlig att hantera i hemlighet om man skulle vilja. Korken låter nämligen, den gnällertjuter, förfärligt. På en frekvens som går genom det mesta.

Jag undrar om det är uttänkt. Eller bara en tillfällighet. Eller om jag ska köpa ny whisky.

Alldeles för många idéer

Nej, misantropin har inte gått över. Men strunt i den idag.

Idag är det mycket att tänka på. För det första tänkte jag ut ett samband mellan Mitsubishis manipulationer, och ekonomi som drivkraft för precis allt. Det var ju inte särskilt mycket nytänk i det kan man tänka. Om man tänker att det gäller att optimera vinster, så finns det liksom ingen optimeringsparameter som tar hand om moral och etik och sån’t. Och då kommer folk drällandes med sina mjuka sidor igen och tycker att allt är för kallt och rationellt.

Och det är där mitt nytänk kommer in. Eftersom det är feltänkt. Det är ju helt icke-rationellt tänkt att inte optimera mot flera parametrar. T ex både ekonomi och etiska kriterier. Det är helt icke-rationellt för nu blir det inte billigt alls för Mitsubishi. Nu blev det dyrt och elände. Och det är inte ens någon ekonomi i det, minsann, i fusket. Tvärtom.

Det som behöver är inte mindre förnuft, det är mer. Det som behövs är naturvetare och ingenjörer som vet hur man hanterar komplicerade optimeringssystem, inte ekonomer som lajvar matematik. Och de gör det, eftersom de flesta inte kan hålla isär räkning och matematik. Ekonomer räknar, de ägnar sig inte åt matematik. Men alla människor säger det, eftersom de oftast inte förstår skillnaden. Och då tror ekonomerna att det är så. Och så går det hur tokigt som helst. Det ser vi nu.

QED.

Och om vi pratar om rationalitet, har jag råkat läsa lite om Newcomb’s paradox de senaste dagarna. Det är ganska intressant. Jag tänker inte skriva något mer om det just nu, men jag tycker det finns en del intressanta poänger här. Det är inget nytt ämne. Men där diskuteras vad som ska betraktas som rationellt och inte rationellt. Vad som är rimligt och vad som inte är rimligt. Och om en prediktor är 100% ofelbar, eller inte. Och sen det intressantaste av allt, rationalitetens utfall måste bero på vad som egentligen finns i de där lådorna (problemformuleringen är rätt enkel). Det vill säga, vad som är rationellt, och vad som är lösningen, skulle kunna bero på andra parametrar än att bara optimera på vad som finns i lådorna (representerat av pengar). Alltså, paradoxen kanske uppstår eftersom det inte är ett entydigt problem. Precis som optimering av utsläpp i biltester.

Nu ska jag fortsätta läsa Madame Bovary, detta var bara en liten utvikning när näsan lämnade böckerna.

En släng av misantropi

Idag tänkte jag skriva ett svavelosande inlägg om hur stupida statusmänniskor förpestar omvärlden. Om miljöer som är som vacuum, där pladdret är öronbedövande, utan att något någonsin sägs. Där man förtvinar i intellektuellt armod om man inte aktar sig.

Men, så kan jag ju inte göra. Vi säger såhär bara – idag har jag drabbats av en svår släng misantropi. Misantropi är, i förekomst och predikterbarhet, ungefär som jag gissar att epileptiska anfall är. Utan att på något sätt göra anspråk på någon annan likhet, eller jämförbarhet. Det sker då och då, förmodligen av triggers, men inte alltid bekanta sådana.

Samtidigt säger mig min principiella inställning till världen, att det som finns helt enkelt finns. Och mer är inte att göra åt saken. Förutom att hålla sig undan tills anfallet går över. Någon Dostojevsk källarmänniska har jag inte för avsikt att bli.

Nytt fokus

Anteckningar från källarhålet. Dostojevskij. Hade inte hört talas om. Man känner igen Sonja, och Raskolnikov. Prototyper. Irrationaliteten, och tron på den egna intelligensen. På ett bittert sätt.

Måste läsa koncentrerat ett par dagar, men imorgonbitti hinner jag klart med denna.

Idag hämtade jag, på biblioteket, fjärrlån, vårt lilla bibliotek skulle nog inte komma på tanken, Here Be Dragons. Science, technology and future of humanity. Av statistikprofessor Häggström, vars blogg jag brukar läsa. Jag är inte okritisk till en del idéer som med emfas brukar framföras, men det är ju inte en anledning till att inte läsa resonemang kring teknikens och vetenskapens påverkan på mänskligheten. Vilket ansvar har forskaren egentligen? Det mesta av boken tänker jag spara till kommande semestervecka på avlägsen ort. Då tänkte jag också att EWB bok skulle läsas. Man behöver ju en viss bredd i läsandet. Det är nyttigt.

Existentiell fundering

Hur kommer det sig att man alltid använder den tid man har, eller det utrymme man har?

Idag var det inlämning av en uppgift i idéhistoria, det börjar dra ihop sig mot slutet av kursen, jag har fått upp flåset i skrivandet hyggligt. Uppgifterna består av tre deluppgifter. Oftast har jag skrivit alla tre samma söndag de skulle in. Denna vecka var jag ute i god tid, första delen skrev jag i torsdags, andra delen igår. Lämnade jag in i god tid idag? Nej, det gjorde jag inte, jag skrev klart den sista delen strax före tolv.

Jag begriper inte hur det kan bli så varenda gång, jag har som vision att någon gång lämna in flera dagar i förväg, det finns i princip inget som hindrar, jag har oftast tid att läsa.

Men något hindrar mig från att vara ute i annan tid än sista minuten. Är det inte märkligt?

Alla kvinnor borde ha en Doktor T

Det här med relationer är en knivig fråga. Man kan ha jättekul tillsammans när man träffas ibland under ideala förhållanden, pigga, utvilade och fokuserade. Att ha roligt tillsammans är ett nödvändigt men inte alls ett tillräckligt kriterium för en fungerande vardag, ett fungerande liv. Det krävs mycket mer för vardag. Helg och ledighet är enkla saker, men vardagen är det som skiljer agnarna från vetet. Och livet består av väldigt mycket vardag.

Därför behöver alla kvinnor ha en Doktor T.

En Doktor T klarar nämligen vardag och fest lika galant. Han vet precis lika väl som du vad som behöver göras i hemmet. Han ser när något behöver lagas, han ser när snö behöver skottas, han städar på eget initiativ, han klarar till och med av badrummet, han ser när saker behöver handlas, han har praktiska idéer kring logistik och vad som behöver inköpas respektive avyttras. Till den milda grad att det kanhända man får ett litet lager av diskmedel, eftersom både Doktor T och du själv sett att det behövdes handlas, utan att konferera i saken. Men det gör ju inget, eftersom just diskmedel är en hållbar vara och det bara innebär att man kan stryka det från handlingslistan ett år framåt.

Doktor T matchar dessutom ditt behov av intellektuell stimulans. Kanhända han inte är lika intresserad av t ex matematik eller fysik som du, men han intresserar sig för frågan och kan alltid komma med intressanta synpunkter. Doktor T förfaller inte åt ohälsosam fanatism i allehanda moderna frågor, som klimatet, sport eller mindfulness.

Med Doktor T  i huset finns det omedelbar förståelse för att till och med en kvinna kan bli ohyggligt intresserad av och insnöad på vissa områden under vissa perioder. Så Doktor T ser det som ett hedersuppdrag att få vardagen att fungera även under sådana villkor. Han lagar mat, tvättar fönster och handlar vin. Självklart kan jag ordna allt jag behöver på egen hand, jag är inte direkt handlingsförlamad ens när det gäller att köpa ny bil till mig själv. Men man ska inte underskatta njutningen i att dela livet med en jämlike. Doktor Ts frieri måste dessutom betraktas som det mest romantiska ever: ”Jag skulle inte ha något emot att vara gift med dig.” Visst dör man litegrann?

Alla kvinnor behöver en Doktor T. Fast min är upptagen, förstås.

Bloggboksjerka 15-18 april

Dagens fråga i bloggboksjerkan var rolig. ”Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?”

Ja, gärna biografier! Särskilt gillar jag att läsa om filosofer och vetenskapsmän/vetenskapskvinnor. En av de första biografier jag läste var Gunnar Fredrikssons bok om Wittgenstein. För mer än 20 år sen. Vilket för evigt väckte den filosofiska elden. Senare läste jag hans biografi om Schopenhauer. Jag har läst en biografi om Newton, fast den hittar jag inte i bokhyllan nu, och minns inte vem som skrev den.

image

Den senaste är nog Ray Monks Robert Oppenheimer: A life inside the center, som framförallt handlar om Manhattanprojektet och senare om hans eventuella beblandning med kommunisterna och McCarthy-förhören. Jag tycker naturligtvis att detaljerna kring hur man utvecklade atombomben, om hur det saknades en del grundforskning, hur man skulle konstruera själva startmekanismen, riskerna för tidig detonation. Hur man valde människor att jobba med det, hur man tog hand om familjerna. Om insikterna vad bomben skulle innebära, rädslan att någon skulle hinna före. Och vad man behövde göra efter kriget för att kontrollera detta mäktiga vapen. En sak många vetenskapsmän talade för var total öppenhet, så att ingen skulle ha en maktposition i frågan.

Nästa biografi på tur, som stått i bokyllan ett par år och väntat, är Ronny Ambjörnssons biografi om Ellen Key. Förresten kom jag på att jag läste Albert Camus – varken offer eller bödel, av Jenny Maria Nilsson, alldeles nyligen. Och om jag inte missminner mig har jag läst någon biografi om Selma Lagerlöf också.

Biografier är klart intressanta, i alla fall finns det intressanta sådana. När det gäller memoarer är det väl Augustinus bekännelser då, och delvis Jean-Jacques Rousseaus bekännelser som jag har läst. Moderna populärkändisar eller sportstjärnor – hm, känner ingen dragning alls. Vänta! Det var ju inte sant alls, Ebba W-B Århundradets kärlekskrig och Horace Engdahls Den sista grisen som åtminstone perifera i genren biblioteksköar jag på.

Medelmåttornas dominans

vetenskap och politikDen första texten i Vetenskap och Politik handlar om Vetenskap som yrke. Texten är från 1919, nästan hundra år sen. Först jämför Weber akademiska karriärer i Tyskland och USA, och konstaterar att situationen för den alltmer amerikaniserade tyska akademiska världen liknar en Marx-värld med institutionerna som statskapital och den stackars assistenten som arbetare helt beroende av ledningen. Vilket var en skillnad mot det tidigare tyska systemet där Privatdozenten var lite mer oberoende. Sen resonerar han kring karriärvägar och konstaterar att det är ett slumpens verk hur det ska gå. Om man har tur eller otur vid tillsättningar, är en fråga dels om tajming, men också om medelmåttornas dominans (där är han minsann inne på den då moderna tankegången om ”massan”), som beror av det mänskliga samarbetets lagar säger han. Men han säger inte exakt hur.

I förbigående nämner han att samma mekanism gör att det inte är den främsta kandidaten som vinner USAs presidentval, utan den som ligger på andra eller till och med tredje plats. Han preciserar det inte, vilket hade varit lite intressant, för att t ex bedöma Trumps chanser lite bättre i år …

Ja, så för att ha vetenskap som yrke krävs det alltså att man står ut med att se medelmåttorna passera en år efter år utan att ta psykisk skada.

Sen visar han de inre betingelserna, som handlar om lidelse. Lidelse och inspiration. Att sitta vid sitt skrivbord och räkna har sin givna plats, men det är inte det enda som krävs, vilket enligt Weber till och med på den tiden var ett allmänt missförstånd. Vetenskap, liksom all praktisk problemlösning kräver lidelse, kreativitet och inspiration. På det sättet är konstnären och vetenskapsmannen lika. Men han gör en intressant skillnad mellan konst och vetenskap. Ett konstverk kan vara fulländat, men i vetenskapen är utveckling inbyggt, det är meningen att det ska komma något efter som överträffar det vetenskapsmannen gör.

Tänk på det, så otacksamt! Varför hålla på med något som man aldrig blir färdig med?

Weber säger att den här tilltagande intellektualiseringen och rationaliseringen avmystifierar livet, så att inte ens döden får en mening. Han nämner Tolstoj som skriver om döden som meningsfullt fenomen, och det är ju lustigt att jag just läst Ivan Iljitjs död där detta behandlas.

Ju mer vi förstår, alltså, desto mer meningslöst … Tanken är hisnande. Meningen med livet som liggandes i det obegripliga. Men, vid närmare eftertanke innebär det ju att mänskilghetens mening är att förstå allt, sen är det klart. Vi tror, eller vill, att det ska vara evig mening med livet, som ett självändamål, men det är ju bara egocentrerat. Att förstå mer är alltså meningen med livet, vilket samtidigt gör livet meningslöst. Det är ju faktiskt självklart!

Och efter alla dessa umbäranden för vetenskapsmannen ställer han sig frågan: Är det meningsfullt att hänge sig åt utveckling, vilket värde har vetenskapen?

Svaret är förstås ”ja”, men hur och varför tar vi en annan dag.

Texten känns märkligt aktuell och modern, trots sina snart hundra år.