Den alldeles för korta helgen

Helgen är en relativistisk historia.

På fredag eftermiddag, på jobbet, när intellektet håller på att förbereda helg (bara roliga, och intressanta, beräkningar kan bli gjorda, eller spännande tankar tänkta) känns lördagen och söndagen som oceaner av tid. Fast jag kan räkna ut att det bara rör sig om typ 48 timmar. Men det är då jag särskilt ska ha tid att läsa. Och att träna. Och övningsköra med de rara barnen. Tvätta, göra matlista till nästa vecka, göra utflykter med DoktorT, kolla något intressant TV-program. Laga mat. Slappa.

Men allt går ju inte att pressa in förstås. Dagen har ägnats åt en inlämningsuppgift i idéhistoria. Och träning. Och övningskörning. Och skjuts av barn. Och nu är jag jättetrött och borde sova. Det är egentligen nästa dag. Men jag vill inte, jag vill vara uppe. Jag vill en massa saker.

Hur kommer det sig att man vill så mycket, och har så lite tid?

När Doktor T överträffar sig själv

Dagen har karaktäriserats av konkurrerande aktiviteter. Jag ville till exempel skriva färdigt min inlämningsuppgift i idéhistoria, som handlar om natur- och samhällsvetenskapernas utveckling på 1800-talet. Som parentes sagt, kan jag inte begripa varför det låter så himla trist, när det i själva verket är så ohyggligt spännande och intressant. Kan någon begripa det?

Sen ville jag övningsköra med mina rara sextonåringar. Övningskörning är ett sådant tillfälle där man har dem för sig själv, och utöver körningen kan ägna tid åt vardagssamtal som man kanske missar annars. Väldigt bra.

fanoo-mars-2016

Men solen sken, och kameran hade inte varit ute på länge, och Doktor T och jag har inte haft många tillfällen att umgås själva på senare tid, så jag övergav faktiskt Auguste Comte till förmån för Doktor T på eftermiddagen. Man får göra vissa val här i livet.

Vi tog en fototur ut på trögden.

imageInnan vi åkte hem handlade vi. Eftersom det är många som tränar i huset, köpte vi storpack ägg, vår go-to proteinkälla. Men storpack ägg tar stor plats i kylen. Ett dilemma. Men Doktor T fann på råd. Faktum är att denna enkla lilla vardagsuppfinning är en stor sak i det hårt ansträngda kylskåpet.

På det hela taget en väl avvägd dag. Läsningen hinner jag med nu under kvällen, eftersom jag sparar tid genom att inte lägga tid på melodifestivalen.

Praktiskt.

 

Böcker att läsa

imageNär lånetiden på Ebba W-Bs Kulturmannen gick ut kunde jag inte låna om den, eftersom en annan person reserverat den. Jag hade hunnit en tredjedel genom boken. Men jag tyckte den var så intressant, så jag införskaffade mig ett eget exemplar. Då kan jag stryka under och kladda och läsa igen. Det är alltid trevligt.

Så långt jag hann läsa inspirerade den mig att låna Elin Wägners Pennskaftet också, som jag hoppas jag ska hinna läsa innan lånetiden går ut. Men jag tror kanske att lånetrycket på den inte är hysteriskt högt, så jag kan antagligen låna om den.

Det är så mycket annat som ska läsas nu. Om vi ska hålla oss till skönlitteratur är det som står på tur närmsta veckorna Goethes Den unge Werthers lidanden och Mary Shelleys Frankenstein. Den senare läste jag dock i höstas, så jag tror jag kommer undan med en rask uppfräschning. Utöver det en stor mängd dikter från förromantiken och romantiken. Samt några avsnitt ur Ronny Ambjörnssons Mansmyter (passar väl bra som komplement till Kulturmannen).

När jag fick mitt mytomspunna städryck häromveckan kom en The New Atlantis fram ur gömmorna, nummer 36, från 2012. Med en artikel The Architecture of Evil, som jag känner att jag måste läsa.

Jag hallucinerar, försiktigt, om oändlig lästid. Men jag vet, att om den hallucinationen går i uppfyllelse, kommer den inte alls att kännas lika bra som den känns när jag tänker på den. Därför tar jag en sak i taget. Jag hinner.

Egentligen kanske jag skulle tänka på allt jag läst, istället för allt jag vill läsa. De senaste veckorna innebär det att artonhundratalets naturvetenskapliga utveckling studerats, och speciellt Auguste Comte och Positivismen. Dessutom den teoretiska delen av rokokon och förromantiken.

Jag måste förresten tipsa om sajten Stanford Encyclopedia of Philosophy om du inte hittat den. En fantastisk källa till massor av intressanta, genomarbetade, artiklar. Och via deras referenser kommer man vidare. Vad är du intresserad av? Evigheten kanske?

Rotfyllningens antiklimax

tandEfter alla kvinnotunga dagar behöver vi något lättsamt. Vi tar en paus och pratar om rotfyllning, tycker jag.

Det var nämligen såhär att jag fick lite ont i en tand före jul. Inte jättemycket ont, men alltså jag tyckte det var en grop i den, och det var lite ömt att tugga där. Och eftersom det var före jul tänkte jag att jag inte ville ha akut tandvärk under juldagarna så jag ringde till tandläkaren och fick en tid. Min tandläkare som är en ärtig dam runt sextio år med blonderat hår och blonderade tänder utbrast glatt ”Jaha, ser du, den får vi rotfylla!” när hon knackat igenom, skrapat och röntgat alla tänder.

Gaaaah” sa jag och började svettas invärtes ”är det verkligen nödvändigt?”. Jag såg fruktansvärda syner framför mig om hur det skulle borras i tanden, ända ner i käkbenet och fyllas med glödande massa och bli inflammerat och eländeseländeselände. ”Oja” sa hon ”annars blir det röta där, och det är inte bra. Det blir så bra så. Jag tar och dödar nerverna nu, sen ska det stå en månad och läka ut, och så fyller vi sen.” 

D ö d a r  n e r v e r n a?

Och så välte hon tandläkarstolen och lastade in grejer i munnen på mig så jag inte hade en chans att säga något. Först fick jag en gigantisk bedövning, halva ansiktet domnade bort direkt, och hon borrade på, och filade och stod i. Efter tjugo minuter konstaterade hon att hon haft ihjäl tre nerver, och nu skulle det bara läka med en liten fyllning ovanpå.

Jag kom därifrån med andan i halsgropen men med förnuftet i behåll. Och inte mer ömt än efter en vanlig lagning. Julen gick galant. Och sen kom jag tillbaka, laddad för en timslång sejour. ”Nejmen, det kommer ju ut bakterier och var här, vi kan inte fylla idag” sa hon när hon borrat bort den där temporära lagningen och grävt i tanden igen. Så det blev samma visa igen, mina tre nervkanaler rensades och nytt lager lades på. Vänta en månad igen. Så igår när jag kom tillbaka, kände jag mig hemmastadd med proceduren, det där var inte så farligt, vi kunde kanske ta en omgång till med utrensning och ett litet lagningslager, det hade trots allt ömmat lite senaste dagarna när jag tuggat knäckebröd? Det funkade ju så bra med den där temporärlagningen. Inte gjorde det ont heller att göra den.

Hm” sa tandläkaren bekymrat ”vi får kolla, ta några plåtar”. Och så borrade hon ur, och inte en tillstymmelse till bakterier eller var. Och hon hade till och med extra luppar att kolla med. ”Nej, nu fyller vi!” sa hon. ”Jajemän!” utropade tandsköterskan. Nej det gjorde hon inte, men det kändes så.

Så då låg jag där och stirrade i taket medan det borrades, pillades, grejades, behandlades med etanol. Och filades och det var supertunna små verktyg. Och eld faktiskt! Så fel hade jag inte i mina fruktansvärda skärseldssyner. Och jag tänkte på Auguste Comte och positivismen. Inte för att det hade så mycket med mina tänder att göra, men han ville behandla samhället med naturvetenskapens metoder. Och eftersom jag inte hade något annat att göra kunde jag väl lika gärna tänka på det som på något annat. Sen studsade jag till, för då skulle det petas in guttaperka i min tand! Och det tyckte jag lät helt osannolikt, för jag tänkte bara på hur man använde det ordet, helt felaktigt förstås, när jag var liten. Som uttryck för ”konstig pryl”. Men det var det ju inte.

Ja, och sen efter nästan en timme så var allt klart. Och jag kände ingenting. Inte ens efter att bedövningen släppt.

Det verkar vara med rotfyllningar som med barnafödande, skräckhistorier man berättar för de oinvigda. Vilket antiklimax!

Om vi ska snacka om något som är obehagligt hos tandläkaren, så ska vi prata skrapa tandsten. Men det är det minsann ingen som pratar om!

Nu får vi väl se hur det blir med tanden då, det kan ju bli en fruktansvärd varbildning, antibiotika och allehanda hemskheter och utdragning. Det vet man aldrig, kanske lever rotfyllningen upp till sitt mörka rykte. Men so far so good.

Vem känner Clara Zetkin?

Clara_ZetkinHär kan man tro att vi ska fira kvinnodagen i dagarna tre. Det var lite oväntat. Men jag kom att tänka på Clara Zetkin, som jag borde ha tänkt på igår. När politiska ideologier avhandlades i kursen i idéhistoria var det naturligtvis gubbar i långa rader. Det var Hegel, Mill, Marx, Engels, Kropotkin, Smith, Bentham, Burke och fler och ännu fler. Ingen ände var det på dem. Jag blev lite sådär – otålig – kan man säga. Det var som masspsykos i män. Så jag gjorde en liten ansträngning för att hitta någon kvinna. Tyvärr kunde jag inte leta i mitt eget minne, ity politik inte alltid stått överst på min intresselista. Men, google is my friend och skam den som ger sig.

 

Så nu tänkte jag att vi alla skulle lära oss mer om denna kvinna.

Clara Zetkin föddes 1857, och fick tack vare sin mors kontakter utbilda sig till lärarinna. Alltid något. Redan som ung såg hon arbetarnas usla villkor och 1878 blev hon medlem i Socialdemokratiska arbetarpartiet. Det här var alltså i Tyskland. Under sina studieår tillhörde hon en radikal studentgrupp och träffade där marxisten Ossip Zetkin, som hon levde med till hans död. Modernt nog var de inte gifta, fast de hade två barn tillsammans och hon tog hans namn. En eftergift får man förmoda.

Först några ord om socialismen, för att liksom få oss på banan. Utgångspunkten för socialismen är synen på verklighetens missförhållanden som bestämmer individens plats i samhället. Socialismens mål är därmed att utplåna ojämlikheten mellan människorna, att utplåna förtryck och missförhållanden. Marx såg, som vi vet, framför sig ett klasslöst samhälle där alla får vad de behöver. I ett klasslöst samhälle ägs produktionsmedlen kollektivt. Internationalism och solidaritet är viktigt, liksom demokrati och folkstyre, jämlikhet och rättvisa. Genom socialismen antogs människan kunna återerövra sin natur när hon inte längre måste sälja sitt arbete till kapitalet. Att erövra sin mänskliga natur tycktes alltså vara en bra sak. Det tyckte förresten Rousseau också. Socialismen tror på kollektivet och massornas förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Och nu kommer det:

Ojämlikhet mellan könen är en biprodukt av klassamhället, och enligt Marx skulle denna ojämlikhet mellan könen upplösas i det framtida klasslösa samhället. Här tycks Marx vara oense med andra, bland annat Rousseau, som tvärtom tyckte att allt var i sin ordning mellan könen. Om kvinnan skulle ha utbildning var det för att behaga mannen ännu mer. Visst dunkar det i tinningarna när man läser så’nt? Åter till Marx, han tyckte inte man behövde bemöda sig särskilt om den här temporära ojämlikheten (det är oklart vad han ansåg som orsak till tidigare ojämlikhet, före arbetarklassens uppkomst), eftersom det skulle lösa sig automatiskt. Sen. Clara Zetkin ville inte vänta på sen. Och det var ju tur, annars hade vi väntat än.

Zetkin höll med Marx om att utarmning och förtryck av kvinnorna berodde på kapitalismen och ansåg att kvinnornas frigörelse var kopplad till arbetarklassens frigörelse. Där tycktes hon och Marx i alla fall vara överens. Men alla socialister höll inte med henne om att kvinnornas frigörelse var viktig, tvärtom fanns det strömningar som ansåg att t ex anställning av kvinnor i industrin underminerade männens arbete och löner. Arbete var förkastligt för kvinnors moral, och förstörde familjen. Det är lite svårt att förstå den där tanken på hur arbetet skulle vara förkastligt för moralen. Jag måste nog läsa mer om det. Om det överhuvudtaget skulle vara intressant att veta. Brukar man inte tvärtom tycka att arbete är bra för moralen? Men det är kanske bara för den manliga moralen, vem vet.

Clara Zetkin var naturligtvis medveten om att kvinnofrågan berörde alla samhällsklasser, men hennes huvudintresse var förhållandet för arbetarklasskvinnorna. Eftersom arbetarklassens kvinnor var del av produktionen hade de bäst möjligheter att vinna kvinnors frigörelse. Hon ansåg att frigörelsen för alla kvinnor berodde på arbetarklassens kvinnors kollektiva makt som arbetare. Naturligtvis argumenterade Zetkin för lika lön för lika arbete, och kvinnlig rösträtt.

Och det vi skulle komma till är att Internationella kvinnodagen kom till på hennes förslag. Så var det med den saken!

Och några länkar för den som vill läsa mer, utan att googla:

En biografi (Göteborgs universitet)
Clara Zetkin, socialism and women’s liberation
Ett porträtt (d@dalos)

(Och den här texten har jag snott av mig själv, från en inlämningsuppgift, och arbetat om något, dvs bloggifierat)

Kvinnodagshaiku

Lyrikmomentet börjar i skrivarkursen, och det är dags att damma av diktargenen. Eller kanske snarare är det frågan om att gräva efter den, sparka, skaka liv i den, locka, tjata, eller helt enkelt bara göra oavsett om jag hittar den eller inte. För några år ägnade jag mig ibland åt att hitta på haikus, det var ju kul, så det gör jag idag med. Ett lämpligt tema är förstås kvinnodagen

En kvinna idag
bestämmer egna vägar
är ingens syster

Och vad det betyder, tål säkert att funderas på. Men det har tänkts.

Feminism

Jag har aldrig ägnat feminismen mer än flyktiga tankar. Självklarheter är så självklara att de inte ens behöver nämnas. Jag drar mitt strå till stacken genom ett yrke som inte är kvinnodominerat. Men jag har valt det av intresse, inte av några andra särskilda skäl. Faktum är att jag blir så arg att jag kan explodera om någon skulle komma på tanken att påstå något om vad jag kan och bör göra, eller inte, eller försöker härska och stå i bara för att någon finner obskyra skäl till det. Som kön.

Alltså, för mitt eget välbefinnandes skull har jag inte funnit det lämpligt att ägna alltför mycket tanke åt eventuella ojämlikheter, jag handlar helt enkelt som om det inte skulle finnas. Och jag blir fruktansvärt irriterad, eller förvånad, om jag skulle råka ut för några. Man måste arbeta i det lilla.

Men den här idéhistorien. Och litteraturhistorien. När man ser hur det fullkomligt dräller av män. Dryper. Alltså, det är ofta inget särskilt fel på dem, de har i många fall intressanta tankar. Men ibland också helt vansinniga. Hur kan man få för sig att man ska förbjuda några människor att ta del av utbildning, undandra dem möjligheter att försörja sig. På ett helt osannolikt dumt sätt. Bara för att de har ett visst kön. Det är … intressant.

Som av en händelse råkade jag låna Kulturmannen, av Ebba Witt-Brattström, och den är ju spännande. Jag läste precis om Elin Wägner, vars ex-fästman gick till angrepp mot henne, offentligt, under kvinnlig pseudonym. Mot hennes självständighet och ovanliga sätt att hantera livet. Han gillade väl inte att bli dumpad.

De enda kvinnor som hittills dykt på i idéhistorien är några kvinnor under upplysningen, det är några under slutet av 1800-talet i politik och som forskare, när de äntligen fick tillgång till utbildning! Otroligt, det är bara sådär 150 år sen!

Rousseau skrev en avhandling om ojämlikheten mellan människorna. Men i den ojämlikheten ingick inte kvinnorna. Deras uppgift var att ta hand om familjen, enligt honom. Jag har ännu inte läst Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter, den ligger i den gigantiska läshögen, tillsammans med t ex John Stuart Mills Förtrycket av kvinnorna. Det är inte utan att man är förstummad över hur det kunde bli som det blev. Det här är en del ur en dikt av Hedvig Charlotta Nordenflycht, som väl uttrycker cirkelbeviset som ibland framförs likt ”Beviset för att kvinnor inte är lika framstående som män, är att det inte funnits några framstående kvinnor”, mot kvinnors genialitet:

Naturen får då skuld, och blod och hjerta del
I det, som blott har grund i fostringssättets fel.
Man täpper ådern till uti en springekälla,
Och undrar se’n derpå att ådern ej vill qvälla.
Man snärjer örnens fot, dess vingar sönderslår,
Förviter honom se’n, att han ej solen når.
Så bindes könets drift af fostringssätt och vana,
Att kämpas med hvarann på dumhets trånga bana
Och som en prydnad dra okunnighetens ok,
Ty det är qvinnans skymf att vara lärd och klok.

Ja, det är ett trist med slöseri med människor. Men jag tycker såhär, att det som kan göras är att helt enkelt känna till detta, förfasas som sig bör, generas av dumheten, ruska på huvudet åt eländet och låta förnuftet ta oss vidare.

(Och jag vet att vi kan vara mer eller mindre rabiata i frågan. Och jag vet att tusen andra frågor dyker upp, av annan diskriminerande karaktär, men jag väljer att hålla mig till denna just nu.)

Ett tillägg på självaste kvinnodagen, när jag råkat läsa den ena just rabiata texten efter den andra. Det jag alltid undrar över, när jag läser dessa agitatoriska texter, ur globala perspektiv och personliga, är vad författaren själv gör? Hur handlar hon, eller han, för att bidra till jämställdhet, för att eliminera de patriarkala strukturerna? Det får man sällan veta. Och på något sätt tycker jag att det har betydelse. Handling har betydelse. Vad man gör till vardags, hur man pratar med sina barn, sina vänner, sin familj, hur man delar upp sin vardag med den eller de man lever med, hur man deltar i olika sammanhang, vad man väljer att göra. Men det får vi väldigt sällan höra. Eller har jag bara missat det?

Vasaloppets soritetsparadoxer

Vi kollade sista halvtimmen av vasaloppet, innan den förste åkaren gick i mål. Vi såg norrmän som såg ut som Nalle Puhs kompis Tiger, och vi såg norrmän som hade dräkter à la svenskt sjuttiotal, eller nå’t. Men de skidade raskt på. Och det är ju alltid roligt att se hur det går till slut.

Men när TV-reportern sa ”Det som var ett synintryck tidigare har nu blivit ett faktum”, helt plötsligt apropå ett ökat glapp mellan några åkare, tappade jag fokus helt på tävlingen.

Vad sa han? Tidigare hade han, tydligen, på något sett lagt märke till att avståndet mellan några åkare började öka. Jämfört med någon tidpunkt innan. Men man vet ju hur det är med sådant, ett tu tre kliver de på varandras skidor igen.

Och nu hade det alltså gått så lång tid mellan den första iakttagelsen och denna, med fortsatt ökat glapp, att man kunde anse det bekräftat att den ene åkt ifrån den andre. På mer beständig basis. Det var ett faktum.

Och jag kunde inte låta bli att grubbla över hur många synintryck det behövs innan något blir ett faktum. Vad skulle empiristerna sagt i den frågan? Det borde finnas tillräckligt mycket statistik om glapp mellan skidåkare, som funktion av tiden, för att kunna ställa upp en matematisk modell och beräkna hur många synintryck, i tid t ex, som behövs för att ett faktum, om vi antar att faktum betyder att glappet faktiskt är ett glapp, ska kunna säkerställas.

Fast … ett synintryck är ju en så himla ögonblicklig händelse, hur ska man räkna dem? Det kan säkert vara ett oändligt antal synintryck under en viss tid. Eller tre. Och glappen, hur ska man räkna glappen? När har man ett glapp?

Som vi ser kan vi urskilja åtminstone två soritesparadoxer i vasaloppet, på en väldigt kort tid, typ sista halvtimmen. Den ena gäller när synintryck övergår i faktum, och det andra när avstånd mellan åkare övergår i glapp.

Det är inte konstigt att man missar målgången. Tur att jag fotade den, med iPaden, för att barnen vrålade, så jag ska kunna analysera frågan om seger senare.

Hur nära kan man förresten vara varann på mållinjen, utan att vara samtidigt, rent praktiskt? Och kan man vara säker på att det går att mäta det på ett objektivt sätt? Tänk om en person har en luddig, eller rentav hårig, dräkt, som gör att dennes dräktpartiklar noteras före den andres slimmade kostym. Är det den luddiga dräkten, eller kroppen som räknas? Eller skidorna då. De kan säkert vara luddiga i spetsen de också.

vasaloppet

 

 

Städning och fission

En ovanlig helg utan inlämningsuppgifter att göra klart. Allt som behövs är att läsa en massa. Så jag lyxade till det lite i pausarna och städade pappershögarna. Det är trots allt trevligare att läsa när det är viss ordning runtomkring.

Jag hittade en artikel, av Niels Bohr ”The Mechanism of Nuclear Fission”, den kom ut innan andra världskriget kom igång ordentligt, innan Manhattan-projektet (den kan gå att ladda ner någonstans ifrån även utanför universitetens väggar). Men den var en förutsättning. Nu var det inte Bohr som upptäckte fission, det var Lise Meitner som föreslog mekanismen.

IMG_0629

Tänk att det inte ens är hundra år sen. Tänk så mycket som hänt sen dess.

Tänk så mycket fysik, och matematik, som hänt sen dess. Eller sen relativitetsteorin, snarare. Som är svår för de flesta att förstå. Det är faktiskt bekymmersamt. Vi borde göra något åt det.

Tidsoptimering med tur

Morgonen är tidsoptimerad. Naturligtvis.

Alarmet skriker, eller det piper, halv sju. Jag går upp direkt 999 morgnar av 1000. Den tusende kanske jag drar mig två minuter. In i duschen, sätter på kaffe och sen sitter jag och läser så länge jag bara kan. Väcker barn (och agerar snooze). Äter frukost. Och läser mer. Ibland behövs någon tilläggsaktivitet, som att plocka ur och i diskmaskinen. Och lite annat. Så var det i morse. Jag beräknade fem minuter extra för det. Men då var olyckan framme, jag råkade slå sönder ett glas. Det splittrades i väldigt många bitar. En del var väldigt små. Så istället för att hantera diskmaskinen sanerade jag golvet, sopade, dammsög, våttorkade. Det var väl inte fel i sig, det är också en syssla som ska göras. Men den var inte planerad för morgonen. Faktum är att den inte riktigt är, ska vi säga schemalagd än, för veckan, den finns ännu så länge bara som idé, som vision, som utopi.

Kontentan av alltihopa blev i alla fall att diskmaskinen blev aldrig ur- och iplockad. Dagens tighta marginaler gick åt skogen direkt. Hela dagen har jag försökt tänka ut hur inhämtningen ska gå till. Ta tid från läsning? Otänkbart! Det måste bli något förenklad matlagning istället.

Men undrens tid är här. När jag kom hem från jobbet var diskbänken ren och diskmaskinen kurrade hemtrevligt. Jag berömde dottern, som var enda tänkbara kandidat. Trodde jag. Men det visade sig att Doktor T kommit hem oväntat tidigt från tjänsteresan. Stackars honom att komma hem till den kökskatastrofen. Det är inte uppbyggeligt för humöret en fredag.

Å andra sidan blev jag väldigt glad, det kompenserar. Happy wife, happy life, som jag har hört sägas.

Hur man rätar ut trassel

Jag är intresserad av hur människor tänker, vad de tänker på, och varför de tänker som de tänker. Och vad det innebär.

Mina studier i idéhistoria och litteraturvetenskap ger tillfälle till många metastudier. Och jag läser gärna bloggar av särskilt humanister. Naturvetares sätt att tänka känns oftast bekant, där brukar finnas en linje, definitionen av ett problem, strukturering, diskussion och analys, och sen kommer vi fram till några slutsatser som är värda att pröva. Humanister står och trampar på samma ställe, vänder och vrider, förstår och förstår och förstår, både det ena och det andra, och sen lämnar de frågan. Utan att komma någon vart! Man kan ju bli galen!

Jag blir frustrerad så jag … jag vet inte, spricker, kanske? Men jag ger mig inte, jag ska komma åt essensen i detta, jag har en mission, en egen privat mission. Den missionen är att lära mig, att förstå, se kärnan, se var knuten sitter för att komma någon vart.

Nu har jag i alla fall kommit på hur jag ska se på saken. Här nedan ser vi tre bilder. Den översta bilden är den ursprungliga frågeställningen, problemet. Den innehåller en massa trådar, hullerombuller, men det saknas bitar här och där.

Mittenbilden illustrerar hur humanister angriper problemet. De fyller i de blanka bitarna, men själva nystanet är lika fint hoprullat som tidigare.

Sen kommer naturvetaren, eller ingenjören, och rätar ut trådarna, och hittar deras gemensamma ursprung.

Nu har jag tänkt mig att man ska kunna sammanföra mittersta och nedersta figuren på något sätt. Men jag har ännu inte riktigt listat ut hur.

Eller ja, hm, egentligen tänker jag nog mest på hur jag ska få mittenbilden att transformeras till den sista bilden … Hur ska vi få humanisterna att trassla sig ur trådarna?

nystan2nystan1nystan3

Mailens förmåga att skapa ångest

Antag du får ett mail, på jobbet, en sen fredag eftermiddag. Du ser det eftersom du slentrianmässigt loggar in på fredag kväll. Mailet har en bilaga. Med största sannolikhet är det någon som vill dig något, vill ha något av dig. Du behöver antagligen göra en ansträngning. Det är fredagkväll, du har faktiskt helg, det är helt i sin ordning att skjuta upp läsandet till måndag morgon. Men antag att du har fullt upp på måndagen, du måste fokusera, ”orkar” inte byta fokus till det mailet eftersom det blir mödosamt både med det och det andra du håller på med, så du skjuter upp läsandet av det där mailet så långt du anständigtvis kan. Till tisdag förmiddag. Och när du inte kan skjuta upp det mer, läser du det.

Och då visar det sig bara vara ett tack för den information och de kommentarer du givit tidigare. Bilagan är det färdiga dokumentet.

Och där har du gått och haft lite småångest i bakhuvudet i flera dagar. I onödan. Du hade kunnat vara nöjd fredag eftermiddag och hela helgen. Och sluppit skjuta upp det en hel arbetsdag, med medföljande dåligt samvete.

Det är så irriterande.

Problemet är matematiken

Här sitter man i godan ro och läser. En debattartikel här, en debattartikel där. Ett blogginlägg här, ett blogginlägg där. Och ett till här.

Det handlar om Macchiarini, och hur man ska undvika att det händer igen. Den medicinska etiken står i fokus, utöver frågor som forskningsanslag och mätetal. Och Nobelpriset, förstås.

Flyktlinjer försvarar och håller med Ruin och Svenaeus. Det går i huvudsak ut på kritik av en metod att studera etiska frågor:

Jag vill egentligen inte ta ställning i debatten, men jag märker att mina sympatier ligger hos Ruin och Svenaeus som vill det jag vill, som tänker som jag och som håller bildningens och det kritiskt analytiska tänkandets fana högt. Jag räds det instrumentella i Tännsjös filosofi. Vetande och etik går inte att räkna på, för det är förenat med oöverblickbara konsekvenser.

För att senare, implicit, påstå att det ger upphov till regler

Jag vägrar tro att vi vill ha och är betjänta av att läkare och forskare fostras till regelföljande.

Jag är inte säker på varför läkarna inte förväntas kunna tänka själva, men man får förmoda att det beror på att de inte är tillräckligt bevandrade i humaniora.

Som sagt, utan analys och kritiskt tänkande kan ingen verklig, användbar kunskap växa fram. Forskning och studier inom humaniora handlar om att utveckla just dessa egenskaper. […] Kritiskt tänkande som inte är kritiskt mot sina egna premisser är inte kritisk. Det är insikter och kompetenser som humaniora kan bidra med och därför är humaniora, filosofi och bildning lika viktiga inslag i vetenskapens mångfald som naturvetenskapen.

Det måste man hålla med om, att både filosofi och naturvetenskap är viktigt.

Men ska jag tolka det som att Tännsjös metod inte är vetenskaplig, att han inte granskar sina metoder? Betyder det att använda sig av de metoderna undantagslöst leder till regelrytteri?

Sen läser jag Civilisation, som studerar Ruins retorik som tvingar tanken att associera folkmord med modern teknik och då sjunger visan om teknikens ondska.

Den underliggande tanken är att teknik, vetenskap och rationalitet är onda, imperialistiska krafter som undanträngt den autentiska människan. Det är en civilisationskritik som vänder sig mot Upplysningen.

Och sen har vi Det är trams, som med flera exempel visar att den som är bevandrad i humaniora inte är immun mot att agera med ondska.

Men nej, så väldigt många hänsynslösa eller rent onda läkare har också varit poeter eller självutnämnda människovänner att beläsenhet knappast kan tas som inteckning för god medicinsk praktik eller rättrådighet.

Kan humaniora rädda oss från den onda teknologin? Ja, säger Flyktlinjer. Teknologin är inte ond, det är du som inte förstår att använda den, säger Civilisation, däremot kan humanister vara onda, och där håller Det är trams med.

Hur kan slutsatserna vara så olika, när alla vill uppnå samma sak? Inga fler Macchiarini, fokus på kunskap, bättre forskning.

Jag säger att det brister i matematiken.

När min dotter gick på mellanstadiet, tidigt måste det ha varit, skulle hon räkna ut hur mycket vatten hon skulle hälla i ett badkar för att det skulle bli fullt. Säg att det rymde 500 liter vatten, 300 liter var redan ifyllt och hur mycket mer behövdes för att det skulle vara fullt? Hon hade svårt att sätta upp det enkla sambandet, så jag försökte åskådliggöra saken genom att använda några bunkar och mått, för att göra en analog modell av badkaret och ifyllningen. Dottern blev mycket upprörd. Det var ju badkar det handlade om, inte bunkar.

Jag tror att Tännsjökritikerna har samma problem som min dotter hade, de kan inte tänka analoga tankar, de kan inte överföra ett problem på ett annat för att förstå och testa en princip för lösning. De tror att det handlar om att räkna, när det i själva verket handlar om att tänka matematiskt, dvs att se problemet, analysera det för att förstå möjliga vägar framåt. Man behöver inte använda bunkar och decilitermått istället för badkar och kran. Man kan använda diskhon och kranen. Man kan använda sand och sandhinkar. Man kan använda glasburkar och ärtor. Det viktiga är inte hur modellen ser ut, utan att den hjälper tankarna på traven.

Och en sak till, om man tror det handlar om att räkna, tror man att resultatet är hugget i sten, ungefär som nedersta raden på excelblader. Men om man förstår att man har en modell av ett verkligt problem, då vet man att man behöver ta hänsyn till det när man använder resultaten. Modellen är inte verkligheten. Den är ett sätt att försöka förstå verkligheten. Och här fallerar de som inte kan skilja på matematik och räkning.

Ibland träffar man på människor som har ett problem, och det hjälper inte hur många förslag på lösning man kommer med, de har tusen ursäkter till att de inte kan hantera det just som man föreslår. Det är rysligt frustrerande. Tills man förstår att de inte vill lösa problemet, de vill bara lufta det.

Om man tänker på klassiska bildningsideal ingick både naturvetenskapliga ämnen (geometri, aritmetik, astronomi, akustik) och humaniora. Och jag vill påstå att matematik, matematiskt tänkande, är särskilt viktigt.

Ofta påpekas att humaniora är ett viktigt inslag i naturvetenskaplig utbildning, men hör vi någonsin att matematik är ett viktigt inslag i humanistisk utbildning?