Den självtillräckliga kvinnan

På fredag får ensamstående kvinnor i Sverige samma rätt till assisterad befruktning som par. Om nu slumpen fallit sig annorlunda, hade jag säkert kunnat vara en av de kvinnor som skaffar barn utan man. Nu ser jag förvisso livet, vårt mänskliga liv, som utan mening, dvs utan orsak och utan ändamål, men det innebär inte att det är meningslöst, eller att man inte ska göra det man möjligen kan och vill göra. Att skaffa barn ser jag nog inte som en mänsklig rättighet, men det är en mänsklig möjlighet.

Jag tänker inte bli allvarligare än så, jag läste i Svenska Dagbladets nätupplaga om fem skäl att skaffa barn utan att ha en man. Och jag tänker att två av skälen verkar rimliga, dels att det helt enkelt är möjligt, dels att det kan vara brist på jämställda och utbildade män. Det där senare har jag själv tyckt varit en svårighet. Jag har faktiskt varit helt fördomsfri i den senare frågan. Men inte längre. Och, handen på hjärtat, du som kvinna, visst fixar du det mesta? Det är inte för försörjning, fixande och donande med bil och garage, eller elen i huset du behöver en man till, eller hur? Jag menar om det är det man vill ha, är ju utbudet gott, såklart. Eller vänta, jag tar kanske tillbaka det … om man vill ha en man i huset, men typ … bara vill ha en man i huset. Då är utbudet gott. För försörjning är det inte vidare gott, det fixar man bäst själv. El, bil och garage och annat i huset, tja, det finns yrkesmänniskor man kan ringa och boka in för sådant. Det går faktiskt alldeles utmärkt. Om man inte vill vara lite piffig och fixa en del enksla elinstallationer själv, det går rätt bra, det med. Byta däck på bilen är inte principiellt svårt.

Faktum är att jag funderat lite i dessa banor tidigare, faktum är att jag redan löst problemet, tillåt polyandri! Kvinnor med hög inkomst och hög utbildning borde få gifta sig med flera män, det skulle vara en win-win-situation på många sätt!

Nej, jag vill såklart inte ha det så. Dels har jag redan skaffat mina tre rara barn, dels är Doktor T av mycket sällsynt sort, som helt uppfyller en kvinnas, av min sort, behov. Dels har jag varken tid eller lust att styra upp fler män. Men jag tänker naturligtvis på mina medkvinnor i denna fråga!

Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor i Sverige är hemma. Polyandri måste därmed vara nästa stora politiska fråga att ta tag i! Vilket skulle kunna göra assisterad befruktning onödig … en ren samhällsbesparing!

Hm, jag kom också att tänka på landets mansöverskott … vilket ytterligare talar för godheten i min polyandriska tanke!

2 reaktion på “Den självtillräckliga kvinnan

  1. Får en tanke direkt att den kvinna som vill ha, låt säga fem män, är av en sort som gör henne lite till mamma till dessa män, ”sina söner”. De män som skulle dras till denna kvinna skulle vara underlägsna och vilja bli omhändertagna. På ytan skulle det förstås kanske inte så lätt genomskådas utan skulle maskeras med olika lämpliga sociala roller. I detta skulle ingen behöva utvecklas, bli vuxen, i synnerhet inte i sin sexualitet.

    Fenomenet med män som vill ha många fruar kan ju ses på samma sätt men blir ändå lite annorlunda med tanke på den traditionella mansrollen som ledare, härskare och fadersgestalt är starkare än kvinnan som högsta hönset. Dessutom kombineras mannens ledarskap med hans ”sonskap” utan att han mister sin status. Män har av tradition mer utrymme att vara sig själva hur mogna eller omogna de än är. Kvinnor ska helst vara duktiga, ej ta plats och vara hänsynstagande, ansvarsfulla redan som barn.

    Frun till mannen med många fruar ses väl knappast som ”dotter” heller. Hon är snarare en av många mödrar, uppasserskor, glädjeflickor som tar hand om mannen som får vara både man, härskare, fader och son samtidigt bäst han vill… I detta läge kan kvinnan fortfarande utvecklas om än hon kan hindras lättare med en möjligen omogen man men mannen ”behöver” ju inte, enligt traditionen utvecklas. Han är ju redan klar. Han är ju man och i det ligger fullständigheten redan som självklar.

    Och förresten, vilken kvinna (oavsett civilstånd) har inte upplevt att en man, generellt sett, inte ser några skäl till att han bör förändras? Varför laga det som är helt? 😉

    • Ja, det har du nog rätt i … det finns en del problem med polyandri-tanken. Det är synnerligen oattraktivt med en man som vill bli omhändertagen och ”mammad”. Och fem stycken … nej, inte en bra idé. Det är svårt att riktigt sätta fingret på den där skillnaden med mannen som har fler fruar eller kvinnan som har fler män. Jag menar, inte svårt om man ser på det på traditionellt könsrollssätt. Om man ser ur jämställdhetvinkel, så tycker jag det är lika märkligt med en kvinna som vill ha ”medfruar” som en man som vill det. Däremot förefaller en man som har ”medmän” på något sätt mindre självständig, än en kvinna som har ”medfruar”.

      Måste tänka på det där, eller så avfärdar jag helt enkelt tanken 🙂

      Ja, och förresten bekräftar jag ditt sista påstående … 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *