Problemet med att lösa problem

Som den analytiskt lagda och effektivt kreativa problemlösarautomat jag är, rent generellt, har jag grubblat mig vansinnig på ett överordnat meta-problem: Problemet med att lösa problem. Det finns nämligen fall när min, och mina likars, problemlösningsmetod, helt obegripligt, fallerar. Detta är naturligtvis ett problem som måste lösas!

Jag har snuddat vid ämnet tidigare, t ex här, och här, men inte riktigt tagit tag i det och löst det. Låt oss skrida till verket! Först en definition av problemet:

Ibland händer det att en människa vänder sig till mig och vill dryfta något problem. Det är så’nt som händer oss alla. Jag lyssnar givetvis, ställer lämpliga frågor här och där, tänker. Och sen kommer jag troligen med några förslag som jag tror kan avhjälpa problemet. Döm om min förvåning när jag då överöses med en skur av om och men och nej och det går inte och så kan man inte göra. Hm, tänker jag, okej, vi tänker lite till. Och så ställer jag några fler signifikanta frågor, och kommer med några nya idéer. Om möjligt är motståndet ännu större. Och den där proceduren kan pågå i några vändor, och sen är jag alldeles matt, och antagligen den andra personen också. Så vi bestämmer oss för att tänka på saken.

Och jag har naturligtvis förstått, genom åratal av prövningar, att många människor faktiskt inte vill lösa sitt problem, de vill bara älta det. Och sen har jag inte brytt mig mer om det. När jag hamnat i de där situationerna så har jag försökt att bara lyssna, sympatisera, humma, lägga huvudet på sned, ställt någon enstaka enkel fråga. Kort sagt inte göra något alls. Ibland har jag på omvägar fått höra hur trevlig jag är, vilket jag funnit aningens nedslående, eftersom jag inte sagt något alls (visst låter det lite likt Nathanaels förtjusning i Olimpia, i Sandmannen, när hon inget säger, och han bara får spegla sig i henne?)

Men … helt plötsligt har jag förstått hur det egentligen ligger till! Ältamänniskorna vill visst lösa sina problem, men de begriper det inte själva! Och därför begriper de inte heller när problemet blir löst. Och inte vi rationella problemlösare heller. Normalt. Men som sagt, såhär ligger det till:

Vi problemlösare ser problemet, strukturerar det, och ser sen ett antal praktiska åtgärder som löser problemet. De motsvarar ett antal tanketillstånd, några olika sätt att tänka. Man kan se det som att det är ett stort hopp från ursprungligt problemtanketillstånd, till tanketillstånd där problemet kan lösas. Vi går från det ena tillståndet till det andra, momentant.

Men ältarna fungerar på ett annat sätt. Som vi vet förändrar tankar hjärnan, det kan man läsa någonstans, t ex i The Shallows, som mest tillämpas på hur internet förändrar hjärnan. Men … vi vet ju att humanister också gärna påpekar hur humaniora påverkar hur man tänker och förhåller sig till saker och ting. Och jag säger inte emot. I själva verket är det ledtrådar till hur ältare fungerar och löser problem! När ältaren ältar förändras helt enkelt hjärnan! Istället före ett gargantuiskt hopp till problemets lösning, tar ältaren infinitesimala steg mot lösningen. Någon av lösningarna. På det sättet, eftersom varken ältare eller problemlösare förstår denna mekanism med hjärnförändringen och de infinitesimala stegen i ältandet (för den ovane lyssnaren ter sig ältanden som oändliga upprepningar bara), ser det ut som om ältaren, efter en lång tids ältande helt enkelt upplöser problemet. Det existerar inte mer. Det har lösts via ältning, infinitesimala tankeiterationer.

problemlosning

Här ser vi de olika metoderna illusterade.

Med denna insikt, inser jag, kommer jag att ha det aningens lättare att fördra ältaren. Och kanske hjälpa till med att ställa de rätta frågorna, så att ältalgoritmen kan ta något större steg emellanåt …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *