Skräck

Utöver förpliktelser av världslig art, såsom att undersöka vårens utbud av utemöbler, det verkar nämligen vara dags att skaffa nya, har lite läsning hunnits med. När det gäller utemöbler kan man i förbigående säga att det har hänt en del sen jag kollade senast. Vilket väl är tio år sen. Nu ska man helst sitta i cafémöbler i plastimiterande rotting. Himla obekvämt till middag om man frågar mig. Men det är ännu tidigt på säsongen, vi hittar nog något.

Läsningen ja. Sandmannen av E. T. A. Hoffman, och Huset Ushers fall av Edgar Allan Poe. Romantiken, skräck, goth. Inte genrer jag väljer när jag väljer själv.

Jag har svårt att känna skräcken gripa tag i mig när jag läser. Jag läser att det är läskigt, jag läser att personerna är vansinniga på ett eller annat sätt. De gör konstiga saker. Men jag kan inte känna med dem i deras vansinne. Och jag kan inte känna skräcken isa blodet i ådrorna. Eller vad det nu kan tänkas göra.

Sandmannen är ju lite kul på det sättet att den före Frankenstein beskrev en automat, en maskinmänniska. Alla utom Nathanael förstår att det är något konstigt med Olimpia. Men han är så självupptagen att han inget märker. Hon som är helt automatisk låter honom spegla sina känslor utan att på något sätt interagera, lägga sig i med sin personlighet. Som hans förnuftiga Klara gör. Att han låter sig överväldigas av sitt vansinne, att han låter sina känslor få fritt spelrum i alla lägen, är lika överspänt som hos Werther. Man blir lite trött på hans oförmåga att hantera sina fantasier. Men kanske illustrerar han väldigt väl den sortens människa som triggas av associationer och bär iväg?

Det där med ögonen, Sandmannen som samlar ögon, visst tänker man på Pans Labyrint?

Och Huset Ushers fall … javisst jag kan se mörkret, känna fukten, höra ljuden. Vore jag på det stället skulle det säkert vara läskigt. Men så fort de stänger in syrran i den där kistan i källaren, under berättarens rum, inser man var historien ska ta vägen. Det är klart det vore läskigt om man vore där. Men berättelsen griper inte riktigt tag i mig heller, jag tror möjligen en visualisering hade bättre chans.

Sandmannen erbjuder några existentiella frågor, som frågan om vetenskapen och den artificiella människan. Om hur vi reagerar på varann, hur vi speglar oss i varann, vad vi söker. Om förnuftet å ena sidan, och oförmågan att skilja verklighet från egna fantasier å andra. Om att överväldigas när fantasin tränger sig in i verkligheten.

Men … Huset Ushers fall bygger bara på stämning, på sjukdom, släktens förfall, vansinne, mörker. I och för sig snuddas vid tanken på att vara dömd av, och i, sin miljö. Det är mer skräck av händelser och omständigheter, än skräck ur den mänskliga själens djup.

Nåja, nu är de lästa. Jag tror inte jag har en fallenhet för skräckromaner.

2 reaktion på “Skräck

  1. ”Det är mer skräck av händelser och omständigheter, än skräck ur den mänskliga själens djup.”

    Detta är intressant. Vissa människor verkar funtade så att rädslan är vänd utåt mot den yttre världen i första hand och vissa skulle bli mer skrämda av det som finns inom dem själva. Jag är rätt så intresserad av personlighetstypologi. Det där du nu skrev fick mig att tänka på en intressant iakttagelse jag gjorde av mina brorssöner, tvillingar med ej enäggs, då fyra-fem år gamla på Gröna Lund.

    Den ene är tillbakadragen, lugn, känslig, har astma, har fokus på läsande och lärande. Den andre är aktiv, utåtriktad, tävlingsinriktad, sportig, ointresserad av lugna aktiviteter. De skulle åka Blå tåget med spöken och drakar. Du kanske redan gissar nu vad som hände…

    Jag blev i alla fall inte förvånad. Föräldrarna oroade sig lite men bara för om den lugne pojken skulle fixa detta. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det var den andre aktive som skulle bli rädd. Min teori var att han var så pass utifrånstyrd och aldrig var i kontakt med inre känslor av alla de slag på samma sätt som den lugne och därför skulle överrumplas. Visst fick jag rätt. Den lugne killen kom ut och skrattade åt alla spöken och skojiga hemskheter han sett. Den andre kom ut knäpptyst med blekt ansikte och började senare gråta av rädsla över minnena som satt kvar hela dagen. Är inte detta en illustration av olikheten i vad som gör oss rädda? Föräldrarna var väldigt förvånade.

    • Det var en intressant illustration! Mina tvillingar är också mycket olika, den ene utpräglat förnuftsstyrd (i meningen tänker först agerar sen), den andre utpräglat känslostyrd (i meningen agerar först, tänker sen). Men … med tanke på att familjen är som den är, ser det ut som de drar nytta av varandras läggning.

      Jag tycker åtminstone att den inre, psykologiska, källan till skräck är värre och ”rikare” än den yttre. Yttre läskigheter är liksom, ja, ändliga, men de inre kan vara oändliga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *