Den livsbejakande gnällspiken Nietzsche

Jag fortsätter läsa.

Imorse vaknade jag strax före sex. Först tyckte jag det var läge att somna om, men innan jag hann göra det räknade jag ut att jag redan sovit mer än sju timmar, och om det vore en vanlig fredag skulle jag snart gå upp. Alltså gav jag det en kvart att somna om, sen skulle jag gå upp. Det är klart jag inte somnade om, lästiden i ensamhet hägrade. Tystnaden när resten av familjen sover är speciell, det är inte konstigt att man får udda vanor. Jag är både morgon- och kvällsmänniska, fast jag önskar att jag skulle klara mig på två-tre timmars sömn per dygn. Det gör jag inte.

Jag har läst Nietzsches Avgudaskymning några gånger nu. Och jag har läst några texter om honom. Och jag har lyssnat på två avsnitt av Filosofiska rummet. Men det är svårt att få något grepp om Nietzsche. Vad ville han egentligen? Han verkar inte ha någon linje. Han tar upp ämnen vitt och brett och tycker. 

Sokrates pöbelmentalitet, dialektiken som han verkar tycka är en ohederlig metod, fast han säger det inte direkt. Han säger att ”[D]ialektikern överlåter åt sin motståndare beviset för att han inte är en idiot: han gör honom rasande, han gör honom samtidigt hjälplös.” Han undrar om dialektiken hos Sokrates bara är en sorts hämnd. Det är nästan underförstått att Nietzsche undrar vad som får Sokrates/Platon att använda den metoden, vad tvingade dem, det måste ha varit något.

Kristendomen försvagar, ser till att den får människor att känna skuld, att utmäta straff. Människan försvagas av allehanda filosofiska (moral)-idéer, där ingår också kristendomen. När människor borde gilla läget, acceptera livet, se det i vitögat, bejaka, inse att det svåra, lidandet, begären finns. Förandliga det.

En del människor verkar tycka att han bejakar känslan och det irrationella och motsätter sig förnuftet. Men jag tycker tvärtom att han är fruktansvärt realistisk, inser livets alla sidor och försöker hitta sätt att hantera dem utan att förtränga, göra våld på sin vilja till liv. Som att om man bara ser livet som det är, inte tror det har någon märklig dold mening eller orsak, det bara finns, man får acceptera och göra det bästa, utan att förtränga. Leva helt enkelt, när livet nu är här. Så ska det nog funka.

Nu var det ju lite tragiskt med hans eget liv, de sista åren med både fysisk och psykiskt sammanbrott. Men han verkade ju se någon slags dualism, fiender är bra, då håller man sig alert och förslappas inte.

Jag kan inte direkt se någon optimism, någon halleluja-stämning, yes vad livet är bra och kan bli bättre, men en sund gilla-läget-attityd, nu har vi det här livet av någon anledning, låt oss göra det så bra det går. Sympatiskt.

2 reaktion på “Den livsbejakande gnällspiken Nietzsche

  1. Roligt att läsa om Nietzsche. Någon gång ska jag hinna läsa in mig på honom. Han har uppenbarligen präglat mycket av vår tids tänkande och hans invändningar mot kristendomen är värda att ta på stort allvar. Någon gång som sagt.

    • Ja, jag måste också läsa mer, det är himla intressant. Det finns för mycket att läsa, och för lite tid. 🙂

      Hans invändningar mot kristendomen var nya för mig, jag har inte sett det som han beskriver det tidigare. Det tycks mig som ett rimligt sätt att se saken, men väldigt tvärtom vad kristendomen själv säger, förmodar jag. Att förstå och jämföra det är nog ytterst intressant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *