Vad tyskarna saknar

”Hur mycket förtretlig tyngd, lamhet, fukt, morgonrock, hur mycket öl finns det inte i den tyska intelligensen!”

Om man ännu vore teknolog skulle man framföra ovanstående som ett bevis för ölets intelligensbefrämjande förmåga, förstås, men Nietzsche klagar på en av de två europeiska drogerna. Alkohol är den ena, kristendom den andra. De andliga målen förflackas! Han oroar sig för utbildningsväsendet, denna eviga fråga. Men inte riktigt på samma sätt som nu. Nästan tvärtom faktiskt. Han säger att det Tysklands ”högre skolor” gör, är att dressera ett otal unga män (förstås), nyttiga med minsta möjliga tidsförlust. Möjliga att utnyttja för statstjänst.

”Högre bildning”  och ”otal”, säger han, är oförenliga begrepp. Högre bildning kan inte uppnås för många. Överbeläggning innebär förfall.

”Det står inte längre någon fritt att i dagens Tyskland ge sina barn en förnäm uppfostran: våra ”högre” skolor är samtliga inriktade på den tvetydigaste medelmåttighet, genom sina lärare, läroplaner och studiemål.”

Visst förutsäger han problemen som vi ser i skolan, motsättningen mellan ”otal” och ”högre bildning”, fast ingen förstås vill säga det. Tänk om man inte kan uppnå det samtidigt, massutbildning och spetsutbildning? Tänk om man måste välja? Om man nu ska pressa in alla i samma läroplan, alltså.

Det som är irriterande med Nietzsche är att han bara tycks iaktta och påstå, han resonerar inte särskilt mycket.

Men för tre uppgifter behövs uppfostran. Man behöver lära sig att setänkatala och skriva. Tala och skriva verkar vara uttryck för samma uppgift.

Jag sympatiserar med tanken på att lära sig se, lära sig tålamod, är att vilja, att kunna skjuta upp avgörande. Behärskning helt enkelt. Det är en trevlig egenskap, rätt använd förstås. När det gäller att tänka kan man inte invända. ”I våra skolor har man inte längre något begrepp om detta” skriver Nietzsche. Logiken, som hantverk och praktik, håller på att dö ut, säger han. Man måste träna sig i att tänka, som att dansa. Visst är det en intressant tanke? För visst tror vi ofta att tänkande är en ganska automatisk förmåga? Eller en binär. Att man antingen kan det. Eller inte.

Nu är jag inte säker på vilken typ av tänkande Nietzsche tänker på, när han pratar om att träna. För visst övas det i t ex att tänka kritiskt, källkritiskt, att ifrågasätta. Men att ifrågasätta är bara en del av att tänka.

Visst är det en trevlig tanke, att tänka, på möjligheten att träna tanken?

6 reaktion på “Vad tyskarna saknar

  1. Man behöver sällan resonera om man tror sig veta att det är som man säger. Om man har rätt eller ärligt uppsåt kan man gott påstå saker….

    Kommer ihåg stunden i skolan (men kommer inte ihåg året, kanske någon gång i 8:an), när läraren tyckte jag påstod för mycket i min text och inte problematiserade och resonerade mig fram. Jag häpnade. Jag: ”Det är ju så!” Läraren: ”Kanske det, men det kan man inte alltid vara säker på och dessutom måste du ju försöka övertyga läsaren, finna argument. Annars kanske du inte blir trodd.”

    Det var första gången jag ens tänkte på att det jag sade inte skulle uppfattas vara sant eller åtminstone inte ärligt beskrivet. Vilken besvikelse jag kände. Alla ”forskningsuppgifter” jag gjort i skolan och presenterat inför klassen hade ju byggt på påståenden jag funnit i böcker. Där hade jag aldrig funnit några förebilder till resonemang av sorten läraren frågade efter. För första gången kom jag i kontakt med eventuella tvivel och misstro till mina egna ord. Där dog mitt intresse för att presentera ”forskning” inför klassen. Läraren gjorde ju rätt men konsekvensen blev lite knasig. När jag gick på gymnasiet knäckte jag ju bättre koden för detta resonerande. Jag påstod aldrig något då som jag inte i nästa mening ifrågasatte då denna lärares ord fastnade.

    Men skrivintresset dog helt. ”Sanningen” försvann ju till förmån för den ”sanning med litet s” som man skulle komma fram till genom överenskommelse och som inte sällan handlade om vem som kunde övertyga med de bästa argumenten. Det kändes oärligt och byggde på tvivel för ordens bärkraft av verklighet.

    Tror det är lite därför jag gillar Nietzsches skrivsätt. Det skulle lite vara mitt sätt om jag skulle skriva. Har märkt att jag ofta blir trodd när jag talar eller skriver så, dvs med påståenden. Det gäller förstås när jag talar utifrån stark inre övertygelse. Detta sätt att skriva har du inte erfarit från mig här eller på Flyktlinjer. Det är för mig alltför svåra ämnen att jag inte har några fasta övertygelser då utan gäller andra bloggar och vardagen med mer moraliska spörsmål. Då blir jag MORALPREDIKANTEN och kan gå på som en ångvält. Det lustiga är att många bevisligen tar starkt intryck av det då jag fått höra sedan barnsben och ofta i vardagen och på bloggar att man tror mig trots att jag sällan resonerar eller argumenterar för det jag påstår. Kraften i att övertyga ligger i min egen starka övertygelse verkar det som. Det är ju nästan lite farligt om jag skulle vara övertygad om helt galna saker… Ordets makt tror jag starkt på.

    • Vilken spännande berättelse, Eva! Men varför dog lusten när resonemangen krävdes? Är de inte lika roliga/intressanta, eller är de svåra att få syn på, eller upplever du dem som så självklara att de inte ska behövas?

      Ja, jag tror också ordets makt är stor. Visst vill man tro på det man hör. Men så råkar man höra något som man tycker är lite konstigt, något man faktiskt har en uppfattning om som inte stämmer med det man hört, då måste man fråga.

      Jag ser minst två sidor av saken. Dels det där att man undrar och vill ha följdriktighet i det som sägs. Senast igår hjälpte jag min dotter med ett projekt hon har i skolan, vi läste om återvinning, och texten var full med påståenden som inte hade samband. I själva verket påstod man bara en massa saker, och drog slutsatser som inte alls kunde dras. En logiker skulle bli galen. Jag blir galen.

      Jag hade en kollega som uttalade sig tvärsäkert om allt. Ingen ifrågasatte vad han sa, men en dag uttalade han sig på det område jag aktiskt är specialist på. Och jag frågade honom varför han sa så, det stämde ju inte. Och han gick genast till reträtt och sa att det han sa kanske inte var sant. Jag blev väldigt förvånad. Och sen dess tror jag inte på något som han kastar ur sig, utan att kräva ett resonemang. Förvånansvärt ofta kommer det inga, utan en reträtt istället.

      Det är nog som du säger, om man verkar övertygad (jag tror inte alls att han var ute efter att luras, utan han trodde helt enkelt på det själv) har man lättare att få andra att tro på det man säger. Det är väl mänskligt antar jag, önskan att känna sig trygg och säker.

      Men jag saknar det ofta, resonemang, argument, att leda saker i bevis … det är väldigt många påståenden som florerar överallt. Och de kan låta väldigt bra, för att de kanske stämmer med det man själv tror, eller det man vet tänks. Men man lurar sig ofta.

      Jag jobbar på det, att upptäcka luckor i resonemang, av någon anledning tycker jag det är viktigt. Det kan vara så att den som skriver faktiskt har tänkt, har ett resonemang, som kommer fram när man frågar. Och då blir ju allt frid och fröjd. 🙂 Ibland verkar det vara saker som någon lite halvintuitivt tänker, utan egentliga argument, men sen när man frågar efter dem så framträder de. Så kan jag själv uppleva det också, diskussioner och ifrågasättanden skärper tanken och resonemangen.

  2. Uppskattar att du är så klartänkt och bemödar dig med så relevanta frågor. Det fick mig ju förstås att fundera över svaren på dem som inte är helt självklara.

    För det första tror jag nog att detta med att mötas av misstro var det jag först reagerade på. Har så länge jag kan minnas varit särskilt känslig för att inte bli litad på trots stark ansvarskänsla och vilja att vara ärlig och göra \”det rätta\”. Det är sårande att bli misstänkliggjord när jag haft så goda föresatser… Läraren ville ju bara hjälpa mig att bli bättre men tror jag missuppfattade det,

    Sedan det där med varför intresset för skrivandet dog…hmm..ja att behöva resonera om självklarheter är en absurditet. Då blir skrivandet en aktivitet skild från både skribenten och den som läser. Texten kommer att sakna liv. Skulle resonemangen vara svåra att få syn på? Hmm, inte om det gäller saker som ligger nära en själv eller som man har kunskap kring. Men om det gäller områden där man inte är insatt, ja då får man hänvisa till källorna och alla får bilda sig en egen uppfatting om deras trovärdighet. Jag kan ju förstås ge min syn på saken med några argument men det är ingen stark drivkraft hos mig.

    Och där kommer vi in på en typisk sak faktiskt. Jag har aldrig riktigt brytt mig om om andra tror på det jag säger! Andra får tycka vad de vill och det är ok. Det är sant! Många har blivit förvånade över denna \”tolerans\”. Själv utgår jag ifrån att alla får uttrycka sig och alla bör kunna vara starka nog att våga bli ifrågasatta, utfrågade och synade. Jag har noll prestige vad gäller detta. Prestigen ligger enbart i att bli betraktad som en person med ärligt uppsåt och någon som lyfter frågor som bör kunna diskuteras med sakfrågan i fokus och utan personanggrepp. Därför mitt relativa ointresse för argumenterande. Jag har inget behov av att övertyga någon. Folk får tro vad de vill. (Bara de tror att jag är sann i mitt goda uppsåt.)

    Däremot ställer jag gärna testande frågor till andra. Varför? Jag vill kolla om de verkligen har gott uppsåt, om de är prestigefyllda vad gäller att vilja påtyvla mig något som \”sant\”. Om det är så, ja då stänger jag av direkt. Där finns inget att hämta. Jag uppfattar lätt alltför starkt argumenterande personer som att de inte tillräckligt tror på det de säger och därför måste de övertyga andra och förmodligen också sig själva! Men är argumenten bra och få och resonemanget glasklart, ja då är det ju ok. Det tyder ju på att talaren/skribenten är trygg och lättare att tro på. (Om det senare visar sig vara lögner så var de säkert inte uppsåtliga i alla fall.) Det är som att jag aldrig kan undgå att fokusera på t ex en talares eller skribents bakomliggande motiv. Att bara lyssna till själva orden räcker inte. Antennerna för \”moralgranskning\” är ständigt påslagna.

    Det är ju tydligt i det jag skriver att jag inte är en kall analytiker, snarare en moralfokuserad värderingsmaskin. Rycker det till i solar plexus, ja då finns anledning att misstänka att något skumt är i görningen. 😉

    Men naturligtvis är jag tacksam för alla som är mer analytiskt lagda än jag! Jag har en gammal vän som är ingenjör och som jag alltid vänder mig till för att få input vad gäller vissa mer komplicerade frågor där moralmaskinen inte är lämplig för att göra en korrekt bedöming. Får då ofta genomtänkta och kloka svar. Det är viktigt att veta sina begränsingar och att ha människor till hands som kan det man själv inte är så bra på.

    Som du märker har jag inte talat om känslor här. Varför? Jo, jag ville visa att man inte behöver vara en känslonänniska för att vara ickeanalytiskt lagd. Ingen skulle någonsin påstå att jag är känslostyrd. Tror det finns något mittemellan där. Värderingstänket, moral, helheter, långsiktiga konsekvenser. En analytiker tänker väl intensivt. Jag låter tankar bara komma till mig (som vore de uppenbarelser!) och rakt ut genom munnen eller till handen. Enda filtret är moralmåttstocken.

    Men vad säger måttstocken nu? Oj, den säger att jag varit alltför självupptagen i mitt skrivande nu. Det får räcka! 🙂

    Eller förresten, en sak till…

    Den där gubben som gick till reträtt…intressant. Förstår nog lite hur han funkar. Han har behov av att uttrycka det han \”ser\” eller det som bara faller in i huvudet (som en uppenbarelse?) och så om det inte uppfattas som bra drar han det tillbaka. Bra att du ställer frågor till en sådan. Uppskattar också frågor för det hjälper en att klargöra vad man menar, även för den som uttalade den upplevda uppenbarelsen!

    • Men, vad intressant! Där fick jag insikter som förklarar ”oförklarligheter” som jag upplevt i diskussioner! Jag har faktiskt aldrig tänkt på det där med uppsåt. Jag menar, jag tror nog att människor för det mesta faktiskt är ärliga i sina uppsåt, de tror på det de säger. Men jag har aldrig tänkt att det liksom ”räcker”. Du menar lite att du naturligtvis har goda skäl att påstå det du gör, och det är ett misstroende att det ifrågasätts. Jag har inte tänkt på det så. Jag har nog mest tänkt på att jag i alla fall är nyfiken på hur människor tänker. Genuint nyfiken, utan att värdera. (Okej, jag värderar nog när någon gör något helt osannolikt märkligt i trafiken t ex … :-)).

      Jag menar, jag tycker inte heller resonemang och argumentationer är till för att vinna eller övertyga (ja, det kanske man skulle vilja ibland naturligtvis), utan att det främsta skälet till att vrida och vända är att förstå. Jag vill förstå den andres bevekelsegrunder, jag vill förstå vilka argument och resonemang som ligger bakom en viss värdering, eller slutsats, särskilt om den skiljer från min såklart. Då kan man se och förstå att man kan komma till en annan slutsats, vad det är som värderats högre eller lägre än jag själv gör, utan att man nödvändigtvis måste komma fram till samma sak.

      Det händer inte helt o-ofta att jag för fram argument i en diskussion, ett resonemang, som jag personligen inte omfattar, bara för att visa att de finns. Och då kan det hända jag får ett himla besvär eftersom folk kan tro det är min personliga åsikt, och det behöver det inte alls vara. Jag vill kasta fram alla argument, alla resonemang i ljuset, och sen värderar människor det olika, och man kan förstå hur de ser saken, utan att behöva värdera likadant själv.

      Jag har gjort det jobbigt för mig med mina barn. Mina nej är inte alltid nej, om de kan presentera bra skäl till att jag ska ändra mig. Skäl som jag inte själv tänkt på. Det handlar inte om att tjata, eller övertyga retoriskt, utan se för och emot och se olika värderingar av det. Risker och konsekvenser. Fast ibland kan det ju vara ett verkligen hett önskat ”jag vill så gärna” också, en uppriktig önskan. Eller för all del en vuxenoro, risktänk som de inte kan ha, i brist på erfarenhet.

      • Ja det finns mycket här att kommentera men väljer i nuläget enbart det sista du skrev om förhandling med barn. Det är just det där som är ett av de starkaste skälen till att jag inte orkar med att jobba i skolan längre. Ungar ser i stort sett allt som förhandlingsbart och det hävdar rättigheter och ”demokrati”. Jag ser bara annalkande anarki och kaos i denna ovilja att låta någon vuxen ha ansvaret för helheten och oviljan eller ovanan i att styra sig själv, säga nej till omedelbara individuella önskemål för gruppens skull. Grupptänkandet är helt borta. Ingen instruktion, genomgång eller uppgift kan ges kollektivt utan man måste gå runt till varje elev och ge instruktion, gå igenom eller samtala kring en uppgift för annars uppfattas inte vad som är tänkt att göras. Att tänka själv, att lyssna på någon som talar till en som en del av en grupp fungerar inte. Allt måste ske genom direkt personligt samtal, genom förhandling varje timme, ibland varje kvart en ny förhandling, för att eleven ska få igenom sin vilja till minsta möjliga ansträngning för högsta tänkbara utdelning av lektionen, dvs antingen högt betyg eller få lyssna på musik via lurar vid gruppdiskussion och genomgång, få surfa, ta emot samtal, skjuta upp inlämnandet av en uppgift och stryka flera uppgifter osv och ändå få E på ett moment. Alla medel är tillåtna i namn av demokrati. Ser inte att jag har någon uppgift i sådan miljö (jag kompromissar ogärna med mina starka värderingar) när skolledningar sällan skulle stötta lärare som arbetar emot det. Föräldrar stöttar oftast sina barn i detta också. I synnerhet de elever vars föräldrar har högre utbildning! Det är sorgligt att konstatera.

        Hela denna situation fanns inte överhuvudtaget när jag jobbade som obehörig lärare första gången 1994. Det blev vanligt först efter tja runt 2005 skulle jag säga. Allt var ju inte bättre förr men ordningen och självdisciplinen var bättre och förmågan att tänka även på andras bästa och skjuta upp behovs(begärs-?)tillfredsställelse.

        • Den situationen kan jag verkligen förstå bli helt ohållbar.

          Att tillåtas argumentera tycker jag inte innebär att man måste få igenom sin vilja. Såklart. Det finns ju massor av tillfällen där det faktiskt är ”i kraft av min erfarenhet, i min roll som lärare eller förälder, gäller detta” utan vidare.

          Det blir ju också en del i det där att argumentera, för barnen, att faktiskt förstå det argumentet också. Ibland är det så med mina barn, att de tycker de har superbra argument, men jag vet, av erfarenhet, vissa saker de inte har en möjlighet att veta. Alltså är det vad jag bestämmer då som gäller.

          Men det är klart det blir mycket jobbigare än det skulle vara om man var absolut auktoritet. Men … jag tycker det blir lättare och lättare ju äldre de blir, de litar på att när jag säger nej finns det en verklig anledning, inte något ad hoc vuxenbestämt. Det tycker jag ändå är rätt ok. Men jag kan tänka mig i skolan att det kan bli total kaos om barnen tror de ska ha rätt i allt bara de argumenterar … det kan såklart inte vara avsikten.

          Sen är det svårt med skolan. Det finns lärare som jag som förälder har största förtroende för, men de finns också de som är totala katastrofer. De förra vill jag förstås att barnen ska lyssna på, medan jag gärna hjälper till med argument mot de senare. Jag tycker inte att jag kan förutsätta att allt alla lärare gör är bra.

          När man tänker på det … undrar hur slutresultatet skulle bli, om man jämför två situationer. Den ena är att jag gör som nu, dvs påpekar saker när jag tycker något inte fungerar som skolan säger att det ska fungera. Det andra att inte göra något alls, utan låta precis allt fungera och hoppas att det går bra trots att lärarna (en del) inte alls tycks följa läroplaner och uttalade intentioner. Slutresultatet kanske blir lika, vem vet. Eller tänk om det blir bättre till och med med till synes usla pedagoger? Det har jag ingen aning om.

          Nu måste jag säga att de flesta lärare jag träffat på ändå är engagerade och vill det bästa. Det är bara några få under barnens år i skolan som varit riktiga katastrofer. Som vilken arbetsplats som helst, antar jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *