Ikväll läser jag Nietzsche

512px-Portrait_of_Friedrich_NietzscheJag har gjort det några kvällar. Avgudaskymning är texten som ska studeras. Nietzsche är ganska fyndig:

”Den besvikne talar. – Jag sökte stora människor, jag fann alltid enbart deras ideala apor.”

Jag kommer att tänka på dessa rader från Edith Södergrans dikt Dagen svalnar:

”Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.”

Visst verkar det lite … inspirerat? Om det är översättaren som inspirerats av Södergran, eller Södergran som inspirerats av Nietzsche låter jag vara osagt. Men tanken verkar lite … lika.

Sen tycks han aningens bestört över Sokrates, pöbel, medan Kierkegaard, t ex, som jag också ska studera lite mer, tycktes vara förtjust.

Men Nietzsche skriver om förandligandet av fiendeskapen. Det tycks som en märklig tanke just idag, med dåden i Bryssel helt aktuella. Man ska på djupet inse värdet av en fiender. En fiende gör att den egna saken framträder och syns som nödvändig. Behöver demokratin. T ex. Fiender. Kanske det. Kanske tar vi allt för givet. Att leva i lugn och ro, med yttrandefrihet och allt möjligt. Vem vet. Kanske är Trump också en nödvändig fiende för en avsomnad konstitution?

Det var kanske inte så spirituellt och skojigt, men det blir det sen, när han skriver om misstaget med den fria viljan: ”teologernas mest ökända konststycke i syfte att göra mänskligheten ’ansvarig’ i deras bemärkelse […]”. Jag kan inte låta bli att tycka det är lite roligt. Teologer vet inte till sig över den fria viljan, den måste finnas, vad är det annars för mening med skuld och möjligheter att förbättra sig. Med ansvar, med straff. Den fria viljan behövs för att kunna utmäta straff. Det finns en teologisk bias att tala för den fria viljan. Den behövs.

Vi får läsa mer en annan dag. Nu ska jag fortsätta med Werther, han är lite olycklig just nu, för han tycker att Lotte har ignorerat honom. Eller ignorat, som mina rara tonåringar skulle sagt. Som värsta tonårsdrama!

4 reaktion på “Ikväll läser jag Nietzsche

  1. Jag är lite förtjust i Nietzsche emellanåt. Just det här med fiender påminner lite om Castanedas ”Miniatyr-tyranner” obehagliga människor som vi kan lära oss något av att hantera. 🙂

    • Ja, Nietzsche verkar vilja ”ta tag” i saker, istället för att förtiga, ”om ditt öga är till förflrelse, så riv ut det” tycker han är en akut dumhet . Han vill ”förandliga” begär istället för att ”sköra bort” dem. En lite mer optimistisk gilla läget-inställning verkar det som.

      Jag har fått en mer positiv inställning till honom. Så långt. Får se vilka knasiga grejer han kommer med …

  2. Kommer genast att tänka på hunger när jag ser Nietzsches namn. Läste en biografi om honom av Carl-Göran Ekerwald på 90-talet vilket mättade något slags hunger jag då. Senare har jag läst lite mer av det han själv skrivit och förstår denna obegripliga hunger jag hade (och fortfarande har men mer dolt kanske…) efter handling, vilja, makt, kraft och nya tankesätt än de vanliga. Men undrar…hur läser du det du läser? Blir du berörd eller behåller du din uppenbart distanserade analytiska sida? Jag menar då de böcker som ingår i dina kurser just nu. Eller är det kanske inte motsägande att du kan vara både berörd och ”kall” samtidigt? Kierkegaard och Nietzsche kan man väl inte riktigt förstå utan att samtidigt beröras upplever åtminstone jag.

    Och du kan väl slänga den där fåniga Wertherboken i väggen nu va? 😉 Har han inte fått nog av din uppmärksamhet, denne självupptagne man (pojke).

  3. Undrar om jag inte har den biografin också. Fast jag har inte läst den. Eller om det när någon annan, får kolla. Tänkte att jag skulle ta fram och läsa lite nu, för att bredda bilden. Hm, intressant fråga … berörd … hittills har jag nog mest ”betraktat”, liksom bara läst, noterat att det ligger en viss känslostorm bakom i alla fall en del. Aforismerna är som disciplinerade kondensat, som om det är en ansträngning att hålla tillbaka allt som ligger bakom. Och sen den här uppdelning i numrerade stycken, ibland ganska löst sammanhållet. Som en massa tankar spränger fram och måste ut, lite huller om buller. Det är inte som Spinozas helt logiska, noggranna uppbyggnad, där ämnena liksom följer efter varann (vet inte varför jag kom att tänka på det, kanske för satsernas skull, även om Nietzsche inte lägger upp det ”geometriskt”).

    Man anar upprördhet och en del ilska (mot moraluppfattningar och kyrka t ex), och liksom lite drömmande också. Jag har inte kommit igenom hela texten än, får se var den hamnar.

    De här romantikerna kan inte riktigt uppbåda någon ”känsla” hos mig, Werther, det har du rätt i, är patetiskt självupptagen. Han liknar en blandning av Dr Frankenstein och Gösta Berling tycker jag. Det är så romantiskt och perfekt som Frankensteins uppväxt och familjekänsla, och sån’t patos som Göste Berling har emellanåt. Men jag får jobba på, jag har lite kvar med Werther ;).

    Jag tror man kan se dem utan att dras med, liksom. Nietzsche har uppenbarligen god iakttagelseförmåga på något sätt. Schopenhauer verkar, hittills, mest som han sitter fast i sina egna tillkortakommanden. Kierkegaard ska jag strax ge mig i kast med. Det är så kul! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *