Galton och intelligensen

Nu ska vi ta oss en titt på Francis Galton, vars kusin var Charles Darwin, tänkte jag. Han är lite spännande, eftersom han systematiskt försökte förstå sig på hur det står till med intelligensen.

Galton (1822-1911) var en mångsysslare och verkade bland annat som statistiker, antropolog, psykolog, upptäcksresande, geograf, kan man läsa på Wikipedia. Han ansågs vara ett underbarn och lärde sig läsa redan som tvååring. Trots det, eller kanske just därför, blev hans utbildningsväg senare kaotisk med byten mellan olika områden, t ex medicin och matematik, nervösa sammanbrott och en krånglig väg till någon form av examen. När hans far dog blev han ekonomiskt oberoende. Han gifte sig sent men fick inga barn. En ironi med tanke på att han ville undersöka intelligensens ärftlighet.

Galton hade själv lidit av nervösa sammanbrott, och lär ha föreslagit tanken på ett samband mellan genialitet och galenskap. Det är inte svårt att anta att hans egna erfarenheter, både som begåvning, svårigheter vid skolgången och via sina mentala kollapser, gjorde honom intresserad av människans mentala förmåga, intellektet och intelligensen. Darwins arbete om evolutionen inspirerade honom till att börja studera variationer hos människor och vilka implikationer det hade. Speciellt ägnade han sig åt intelligensens ärftlighet. Han var övertygad om att den var en biologisk egenskap och därmed ärftlig. Han ville se samband mellan intellektuell förmåga och framgång i livet.

Kanske kan man se Galton som en tidig anhängare av Big Data, han hade en idé om ett samband som han ville visa, som dels krävde ett stort dataunderlag (människors egenskaper), dels statistiska kunskaper. Galton hade kunskaperna i statistik och utvecklade dessutom fler statistiska metoder (regression, korrelationer), och han gick metodiskt tillväga och samlade in stora mängder data om människor, fysiska såväl som intellektuella, för att kunna ställa upp sina statistiska samband.

Även om Darwins evolutionsteori kunde besvara frågan hur när det gällde människans utveckling, kunde den inte användas för prediktioner, som Newtons lagar kunde när det gällde planetrörelserna (som kunde besvara både frågan hur och hur blir det sen). Men, med statistiska metoder skulle Galton kunna ta fram ett samband mellan intelligens och ärftlighet användbart för att förädla människan.

Det snabbt framväxande industrisamhällets optimistiska tro på vetenskapen och dess möjligheter tycktes inte känna några gränser. Vi vet vilka avarterna blev. Och kanske lider vi av det än, t ex i den hysteriska rädslan för intellektuell begåvning, som yttrar sig i skolans likriktning i allt utom idrott och musik.

(Texten har jag snott från mig själv, från en inlämningsuppgift i idéhistoria. Något modifierad, utökad och bloggifierad)

2 reaktion på “Galton och intelligensen

  1. Genialitet och galenskap, ja. Jag håller på och läser en biografi över Samuel Taylor Coleridge, och han var tveklöst ett geni som poet och filosof, men verkar ha varit synnerligen labil.

    Intelligens är spännande. Vad menade Galton att intelligensen bestod i?

    • Han tycks ha definierat det som intellektuell förmåga, det som senare formaliserades av andra till intelligenstester (Stanford-Binet). Men han anspg också att en viss energi och uthållighet ingick. Han gjorde ju lite ”tvärtom” när han undersökte intelligens och ärftlighet. ”Här har vi en massa män (förstås), som utmärkt sig (intellektuellt), låt oss se om de kommer från familjer dör fler utmärkt sig”. Sen kollar han område för område, vetenskapsmän, författare, musiker, statsmän, konstnärer (http://galton.org/books/hereditary-genius/text/html/galton-1869-genius.html). Jag har inte läst allt, det finns mycket … Men det verkar vara ganska mycket åt IQ och inte modernare utvidgade begrepp. Rätt intressant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *