Meningen med romantiken, och bevis för den

Poeterna är världens icke erkända lagstiftare, skrev Shelley. Jag ryser ända in i själen, av olust, när jag läser det. Romantiken är nog inte min grej riktigt. Inte på det sättet. Poesin skänker odödlighet åt allt som är sant och vackert i världen, säger han också. Och nu vill jag ju inte verka tvär och butter här, men känslomänniskor kan få mig på riktigt, riktigt dåligt humör.

Så jag förhåller mig distanserat skeptisk till romantiken. Men jag ska läsa, var inte orolig för det. Imorse började jag lida med Werther. Dikter har jag läst, Goethe och Schiller och Heine och Hölderlin. Och fler ändå. Hm, skrev jag om dem igår, för jag läste igår också?

Någon dag ska jag lista ut varför jag känner en sådan olust inför romantiken, olust är faktiskt också en känsla. Kanske har romantiken kidnappats av romantiker-wannabes?

Egentligen är jag jätteromantisk. Det kan Doktor T intyga. Va, vill du ha en definition? En beskrivning av hur romantisk jag är? Bevis? Nänä, det går inte. Romantik är en känsla som inte låter sig infångas och kategoriseras i fyrkantiga definitioner. Det är en flyktig essens i rum-tidens krökningsbara existens. Det är en doft när du passerar det daggvåta gräset till parkeringen på morgonen. Det är ett ljud av intet grus i vårmorgonen. Det är barnens klingande skratt när du glömmer att starta kaffebryggaren. Det är doften före regn (inte efter). Det är att mjölken handlats när du utsjasad kommer hem från ditt extremt intressanta jobb. Det är fartsyndarens ånger (inte min alltså, utan den tänkta någonannans).

Det bara är. Odefinierbart. Alltså är jag romantisk. 

QED.

Pust. Sådärja.

Förresten är det här också romantik. Att mina böcker och intressanta artiklar får ligga på min pall och vänta på mig, dag efter dag, och hela familjen bara ler och uppskattar det.

image

8 reaktion på “Meningen med romantiken, och bevis för den

  1. Kul inlägg! Jag tror du har svaret på din fråga själv, varför du inte gillar romantik. Den kan absolut ha kidnappats av romantiker-wannabies. Precis som du inte gillar känslomänniskor – det är väl de labila som du inte gillar? Och kanske de som fejkar känslor, mer än de som är känsliga på riktigt?
    Jag själv är känslomänniska och högkänslig (HSP), men jag har jättesvårt för människor som inte är äkta i sina känslor.

    • Det ligger nog något i det, att det är ”känslosimulanter” jag har svårt för. De som använder ”känslor” som ursäkt för allt. HSP är väl också ett begrepp som kidnappats på det sättet, fö. Men man kanske ska se vänligt på det … det är ett uttryck för en förvirring, helt enkelt, ett uttryck för att försöka hitta något som definierar. Bara …

  2. Ja om du tänker romantik i första hand som Werthers lidanden så förstår jag verkligen om du ogillar romantiken. Skulle aldrig dra fram den som exempel på vad som är typiskt för romantiken. Tänker mer det hela som en reakion på ensidigt förnuftstänk (från upplysningen) och att man vill påtala att människan också är en varelse med känslor och andliga behov. Förnuftet förkastas ju inte under romantiken utan ses mer brett, som att det inbegriper både hjärta (känslor & andlighet) och hjärna i syfte att förklara att kunskapen om verkligheten är större än vad förnuftskunskapen tills dess accepterat.

    Sedan innebär ju romantiken i sin överdrivna reaktion nästan motsatsen ibland förstås, att verkligheten är att finna enbart inom människan, i känslan eller ”andliga världen” Werthers lidanden verkar representera denna långt dragna romantik som därför gör att romantiken kan få orättvist dåligt rykte bland dagens ”moderna rationella människor”.

    • Jag tror inte det är Werther jag tänker på främst. Jag tänker nog överdriven känslosamhet, idealisering av känslolivet, hyllande av irrationalitet på bekostnad av ens det minsta förnuft.

      Jag tycker vi verkar ha en sorts romantik-reaktion i samhället idag, med nästan panisk teknikfientlighet och förnuftsblockering. Det finns en panik över förlust av ”det mänskliga”, men man glömmer att det är människan som har åstadkommit allt det som vi tycker är artificiellt. Och att det finns mycket bra i det som man glömmer bort.

      Ja, det får bli ett ämne i ett annat inlägg. Jag ska nog brotta ner både Werther och Frankenstein. 🙂

      • Romantik-reaktion idag? Ja, det har du nog rätt i. Förlust av ”det mänskliga” behöver vi nog inte vara rädda för. Vi blir ju bara fler och fler på denna jord… 😉

        Men var finner du den teknikfientlighet du talar om? (Kanske dum fråga men vet inte vad du syftar på.) Förnuftsblockering förstår jag bättre. Men att det är en blockering kanske är en komplimang då det ju förutsätter att förnuftsförmågan ändå finns där. Det kanske den inte gör…jag menar hur ofta tränas man i vår kultur verkligen att tänka? Har för egen del kommit på ganska sent i livet att jag inte tycker att jag någonsin behövt tänka ordentligt, gjort något grymt ”maxtest” som vi gjorde på idrotten på gymnasiet för att testa och träna uthållighet och våra yttersta fysiska förmågor. Tänk om hjärnan förtvinat?

        • Teknikfientlighet … ja, det kanske låter konstigt i en värld alldeles full av tekniska innovationer och tillämpningar. Och det kanske bara är min (romantiska) känsla(!). Men det jag menar är att jag upplever att människor egentligen inte gillar den teknik som tagit oss till nuvarande levnadsförhållanden. Som om man avskyr tanken på att den omänskliga tekniken måste finnas för att internet ska fungera, för att producera värme till våra hus, el, att maten ska komma fram till affärerna, att man ska kunna ta sig till jobbet, på semester. Man gillar många saker som tekniken gör, men man gillar inte att den gör det. Nästan samma sorts hat-kärleksförhållande, distansering, som män kan ha till kvinnor för att kvinnorna har makt över deras drifter (ja, det där senare lät väl superkonstigt, men jag har tänkt på det många gånger när jag läst olika filosofers syn på kvinnor och deras plats i samhället, att det verkar som om de inser att de är slavar under sina drifter, som ger kvinnor makt, och då måste man distansera sig och nedvärdera). På samma sätt tycker jag många verkar se på teknik idag, de hatar att vara beroende.

          Rädslan för AI är också stor, robotar som kan bli ”smartare” än människor. Och det diskuteras ju också akademiskt.

          Nu menar jag inte att man ska anamma allt helt okritiskt, men jag menar att det verkar finnas en blockering, ”mänsklighet” blir en snuttetrasa, ett mantra att ta till, utan att tänka.

          Och jag håller med dig om att det inte finns tillfälle till träning av förnuftet, eller att sträcka det, på samma sätt som fysisk träning, i skolan t ex, eller föralldel i fritidsaktiviteter. Många ägnar sig åt fysiska aktiviteter, men hur många tänker så de blir helt slut? Å andra sidan, oftast behövs det kanske inte tänkas så himla mycket, i vardagen, för de flesta. Eller så blir det egentligen viktigare och viktigare, utan att vi märker det. Jag har inte bestämt mig för vilken vikt ett förhöjt tänkande, generellt, skulle ha. Egentligen. Det är kanske som att alla helt plötsligt skulle springa marathon. Det blir svårt det också. 🙂

          • Intressant med bilden av mäns avståndstagande till kvinnor pga deras (kvinnors) makt över deras drifter kopplat till teknikfientlighet. Låter troligt att det kan vara så.

            Mänsklighet som snuttetrasa… låter ju lite hårt men ok, så kan det kanske vara också. Man bör kanske byta ut det där ordet mänsklighet då man ju förmodligen enbart menar en sårbar aspekt av detta att vara människa.

            Nyttan av att tänka är väl framför allt för vad det får för konsekvenser om allt för många inte gör det alls, så länge vi faktiskt lever i en demokrati där åsikter ofta jämställs med fakta och allas röst på valdagen är lika mycket värd oavsett förnuftsnivå.

            Annars kan det ju gott räcka om en elit tänker ”upphöjt”, som i Platons idealstat, så länge de har allas bästa för ögonen. Men enligt Platon har de förnuftiga det, då det automatiskt leder till de rätta handlingarna. Och varför skulle de inte vara de rätta? Makten styr ju över moralen och vad som kan anses rätt…

            Så jag är nog för att man alla bör fås att tänka förnuftigt i enlighet med sin potential, vem vet annars vad som kan hända?

          • Med ”mänsklighet” som snuttetrasa, menar jag att ibland tycker jag att ordet ”mänsklighet” verkar definieras lite snävt, det verkar definieras som ”förmåga att känna bra känslor”, och då har någon definierat vilka känslor som är ”de rätta och de bra”, och det tycker jag inte om. Dels att någon annan vill bestämma vilka som är ”de fina och de rätta känslorna”, dels att man glömmer att alla känslor som människor känner är mänskliga. ”Du är omänsklig” säges av den som inte tycker om de tankar, förmodligen sprungna ur känslor, som någon framför. Det är väl samma sak här, jag ogillar kidnappningen av ordet ”mänsklig”.

            Sen håller jag helt med dig om fördelen med att alla tänker förnuftigt … jag ville bara vara vänlig och inte tvinga på någon mödan av att tänka, om han/hon nu inte vill det …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *