Problemet är matematiken

Här sitter man i godan ro och läser. En debattartikel här, en debattartikel där. Ett blogginlägg här, ett blogginlägg där. Och ett till här.

Det handlar om Macchiarini, och hur man ska undvika att det händer igen. Den medicinska etiken står i fokus, utöver frågor som forskningsanslag och mätetal. Och Nobelpriset, förstås.

Flyktlinjer försvarar och håller med Ruin och Svenaeus. Det går i huvudsak ut på kritik av en metod att studera etiska frågor:

Jag vill egentligen inte ta ställning i debatten, men jag märker att mina sympatier ligger hos Ruin och Svenaeus som vill det jag vill, som tänker som jag och som håller bildningens och det kritiskt analytiska tänkandets fana högt. Jag räds det instrumentella i Tännsjös filosofi. Vetande och etik går inte att räkna på, för det är förenat med oöverblickbara konsekvenser.

För att senare, implicit, påstå att det ger upphov till regler

Jag vägrar tro att vi vill ha och är betjänta av att läkare och forskare fostras till regelföljande.

Jag är inte säker på varför läkarna inte förväntas kunna tänka själva, men man får förmoda att det beror på att de inte är tillräckligt bevandrade i humaniora.

Som sagt, utan analys och kritiskt tänkande kan ingen verklig, användbar kunskap växa fram. Forskning och studier inom humaniora handlar om att utveckla just dessa egenskaper. […] Kritiskt tänkande som inte är kritiskt mot sina egna premisser är inte kritisk. Det är insikter och kompetenser som humaniora kan bidra med och därför är humaniora, filosofi och bildning lika viktiga inslag i vetenskapens mångfald som naturvetenskapen.

Det måste man hålla med om, att både filosofi och naturvetenskap är viktigt.

Men ska jag tolka det som att Tännsjös metod inte är vetenskaplig, att han inte granskar sina metoder? Betyder det att använda sig av de metoderna undantagslöst leder till regelrytteri?

Sen läser jag Civilisation, som studerar Ruins retorik som tvingar tanken att associera folkmord med modern teknik och då sjunger visan om teknikens ondska.

Den underliggande tanken är att teknik, vetenskap och rationalitet är onda, imperialistiska krafter som undanträngt den autentiska människan. Det är en civilisationskritik som vänder sig mot Upplysningen.

Och sen har vi Det är trams, som med flera exempel visar att den som är bevandrad i humaniora inte är immun mot att agera med ondska.

Men nej, så väldigt många hänsynslösa eller rent onda läkare har också varit poeter eller självutnämnda människovänner att beläsenhet knappast kan tas som inteckning för god medicinsk praktik eller rättrådighet.

Kan humaniora rädda oss från den onda teknologin? Ja, säger Flyktlinjer. Teknologin är inte ond, det är du som inte förstår att använda den, säger Civilisation, däremot kan humanister vara onda, och där håller Det är trams med.

Hur kan slutsatserna vara så olika, när alla vill uppnå samma sak? Inga fler Macchiarini, fokus på kunskap, bättre forskning.

Jag säger att det brister i matematiken.

När min dotter gick på mellanstadiet, tidigt måste det ha varit, skulle hon räkna ut hur mycket vatten hon skulle hälla i ett badkar för att det skulle bli fullt. Säg att det rymde 500 liter vatten, 300 liter var redan ifyllt och hur mycket mer behövdes för att det skulle vara fullt? Hon hade svårt att sätta upp det enkla sambandet, så jag försökte åskådliggöra saken genom att använda några bunkar och mått, för att göra en analog modell av badkaret och ifyllningen. Dottern blev mycket upprörd. Det var ju badkar det handlade om, inte bunkar.

Jag tror att Tännsjökritikerna har samma problem som min dotter hade, de kan inte tänka analoga tankar, de kan inte överföra ett problem på ett annat för att förstå och testa en princip för lösning. De tror att det handlar om att räkna, när det i själva verket handlar om att tänka matematiskt, dvs att se problemet, analysera det för att förstå möjliga vägar framåt. Man behöver inte använda bunkar och decilitermått istället för badkar och kran. Man kan använda diskhon och kranen. Man kan använda sand och sandhinkar. Man kan använda glasburkar och ärtor. Det viktiga är inte hur modellen ser ut, utan att den hjälper tankarna på traven.

Och en sak till, om man tror det handlar om att räkna, tror man att resultatet är hugget i sten, ungefär som nedersta raden på excelblader. Men om man förstår att man har en modell av ett verkligt problem, då vet man att man behöver ta hänsyn till det när man använder resultaten. Modellen är inte verkligheten. Den är ett sätt att försöka förstå verkligheten. Och här fallerar de som inte kan skilja på matematik och räkning.

Ibland träffar man på människor som har ett problem, och det hjälper inte hur många förslag på lösning man kommer med, de har tusen ursäkter till att de inte kan hantera det just som man föreslår. Det är rysligt frustrerande. Tills man förstår att de inte vill lösa problemet, de vill bara lufta det.

Om man tänker på klassiska bildningsideal ingick både naturvetenskapliga ämnen (geometri, aritmetik, astronomi, akustik) och humaniora. Och jag vill påstå att matematik, matematiskt tänkande, är särskilt viktigt.

Ofta påpekas att humaniora är ett viktigt inslag i naturvetenskaplig utbildning, men hör vi någonsin att matematik är ett viktigt inslag i humanistisk utbildning?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *