Den självtillräckliga kvinnan

På fredag får ensamstående kvinnor i Sverige samma rätt till assisterad befruktning som par. Om nu slumpen fallit sig annorlunda, hade jag säkert kunnat vara en av de kvinnor som skaffar barn utan man. Nu ser jag förvisso livet, vårt mänskliga liv, som utan mening, dvs utan orsak och utan ändamål, men det innebär inte att det är meningslöst, eller att man inte ska göra det man möjligen kan och vill göra. Att skaffa barn ser jag nog inte som en mänsklig rättighet, men det är en mänsklig möjlighet.

Jag tänker inte bli allvarligare än så, jag läste i Svenska Dagbladets nätupplaga om fem skäl att skaffa barn utan att ha en man. Och jag tänker att två av skälen verkar rimliga, dels att det helt enkelt är möjligt, dels att det kan vara brist på jämställda och utbildade män. Det där senare har jag själv tyckt varit en svårighet. Jag har faktiskt varit helt fördomsfri i den senare frågan. Men inte längre. Och, handen på hjärtat, du som kvinna, visst fixar du det mesta? Det är inte för försörjning, fixande och donande med bil och garage, eller elen i huset du behöver en man till, eller hur? Jag menar om det är det man vill ha, är ju utbudet gott, såklart. Eller vänta, jag tar kanske tillbaka det … om man vill ha en man i huset, men typ … bara vill ha en man i huset. Då är utbudet gott. För försörjning är det inte vidare gott, det fixar man bäst själv. El, bil och garage och annat i huset, tja, det finns yrkesmänniskor man kan ringa och boka in för sådant. Det går faktiskt alldeles utmärkt. Om man inte vill vara lite piffig och fixa en del enksla elinstallationer själv, det går rätt bra, det med. Byta däck på bilen är inte principiellt svårt.

Faktum är att jag funderat lite i dessa banor tidigare, faktum är att jag redan löst problemet, tillåt polyandri! Kvinnor med hög inkomst och hög utbildning borde få gifta sig med flera män, det skulle vara en win-win-situation på många sätt!

Nej, jag vill såklart inte ha det så. Dels har jag redan skaffat mina tre rara barn, dels är Doktor T av mycket sällsynt sort, som helt uppfyller en kvinnas, av min sort, behov. Dels har jag varken tid eller lust att styra upp fler män. Men jag tänker naturligtvis på mina medkvinnor i denna fråga!

Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor i Sverige är hemma. Polyandri måste därmed vara nästa stora politiska fråga att ta tag i! Vilket skulle kunna göra assisterad befruktning onödig … en ren samhällsbesparing!

Hm, jag kom också att tänka på landets mansöverskott … vilket ytterligare talar för godheten i min polyandriska tanke!

Problemet med att lösa problem

Som den analytiskt lagda och effektivt kreativa problemlösarautomat jag är, rent generellt, har jag grubblat mig vansinnig på ett överordnat meta-problem: Problemet med att lösa problem. Det finns nämligen fall när min, och mina likars, problemlösningsmetod, helt obegripligt, fallerar. Detta är naturligtvis ett problem som måste lösas!

Jag har snuddat vid ämnet tidigare, t ex här, och här, men inte riktigt tagit tag i det och löst det. Låt oss skrida till verket! Först en definition av problemet:

Ibland händer det att en människa vänder sig till mig och vill dryfta något problem. Det är så’nt som händer oss alla. Jag lyssnar givetvis, ställer lämpliga frågor här och där, tänker. Och sen kommer jag troligen med några förslag som jag tror kan avhjälpa problemet. Döm om min förvåning när jag då överöses med en skur av om och men och nej och det går inte och så kan man inte göra. Hm, tänker jag, okej, vi tänker lite till. Och så ställer jag några fler signifikanta frågor, och kommer med några nya idéer. Om möjligt är motståndet ännu större. Och den där proceduren kan pågå i några vändor, och sen är jag alldeles matt, och antagligen den andra personen också. Så vi bestämmer oss för att tänka på saken.

Och jag har naturligtvis förstått, genom åratal av prövningar, att många människor faktiskt inte vill lösa sitt problem, de vill bara älta det. Och sen har jag inte brytt mig mer om det. När jag hamnat i de där situationerna så har jag försökt att bara lyssna, sympatisera, humma, lägga huvudet på sned, ställt någon enstaka enkel fråga. Kort sagt inte göra något alls. Ibland har jag på omvägar fått höra hur trevlig jag är, vilket jag funnit aningens nedslående, eftersom jag inte sagt något alls (visst låter det lite likt Nathanaels förtjusning i Olimpia, i Sandmannen, när hon inget säger, och han bara får spegla sig i henne?)

Men … helt plötsligt har jag förstått hur det egentligen ligger till! Ältamänniskorna vill visst lösa sina problem, men de begriper det inte själva! Och därför begriper de inte heller när problemet blir löst. Och inte vi rationella problemlösare heller. Normalt. Men som sagt, såhär ligger det till:

Vi problemlösare ser problemet, strukturerar det, och ser sen ett antal praktiska åtgärder som löser problemet. De motsvarar ett antal tanketillstånd, några olika sätt att tänka. Man kan se det som att det är ett stort hopp från ursprungligt problemtanketillstånd, till tanketillstånd där problemet kan lösas. Vi går från det ena tillståndet till det andra, momentant.

Men ältarna fungerar på ett annat sätt. Som vi vet förändrar tankar hjärnan, det kan man läsa någonstans, t ex i The Shallows, som mest tillämpas på hur internet förändrar hjärnan. Men … vi vet ju att humanister också gärna påpekar hur humaniora påverkar hur man tänker och förhåller sig till saker och ting. Och jag säger inte emot. I själva verket är det ledtrådar till hur ältare fungerar och löser problem! När ältaren ältar förändras helt enkelt hjärnan! Istället före ett gargantuiskt hopp till problemets lösning, tar ältaren infinitesimala steg mot lösningen. Någon av lösningarna. På det sättet, eftersom varken ältare eller problemlösare förstår denna mekanism med hjärnförändringen och de infinitesimala stegen i ältandet (för den ovane lyssnaren ter sig ältanden som oändliga upprepningar bara), ser det ut som om ältaren, efter en lång tids ältande helt enkelt upplöser problemet. Det existerar inte mer. Det har lösts via ältning, infinitesimala tankeiterationer.

problemlosning

Här ser vi de olika metoderna illusterade.

Med denna insikt, inser jag, kommer jag att ha det aningens lättare att fördra ältaren. Och kanske hjälpa till med att ställa de rätta frågorna, så att ältalgoritmen kan ta något större steg emellanåt …

Skräck

Utöver förpliktelser av världslig art, såsom att undersöka vårens utbud av utemöbler, det verkar nämligen vara dags att skaffa nya, har lite läsning hunnits med. När det gäller utemöbler kan man i förbigående säga att det har hänt en del sen jag kollade senast. Vilket väl är tio år sen. Nu ska man helst sitta i cafémöbler i plastimiterande rotting. Himla obekvämt till middag om man frågar mig. Men det är ännu tidigt på säsongen, vi hittar nog något.

Läsningen ja. Sandmannen av E. T. A. Hoffman, och Huset Ushers fall av Edgar Allan Poe. Romantiken, skräck, goth. Inte genrer jag väljer när jag väljer själv.

Jag har svårt att känna skräcken gripa tag i mig när jag läser. Jag läser att det är läskigt, jag läser att personerna är vansinniga på ett eller annat sätt. De gör konstiga saker. Men jag kan inte känna med dem i deras vansinne. Och jag kan inte känna skräcken isa blodet i ådrorna. Eller vad det nu kan tänkas göra.

Sandmannen är ju lite kul på det sättet att den före Frankenstein beskrev en automat, en maskinmänniska. Alla utom Nathanael förstår att det är något konstigt med Olimpia. Men han är så självupptagen att han inget märker. Hon som är helt automatisk låter honom spegla sina känslor utan att på något sätt interagera, lägga sig i med sin personlighet. Som hans förnuftiga Klara gör. Att han låter sig överväldigas av sitt vansinne, att han låter sina känslor få fritt spelrum i alla lägen, är lika överspänt som hos Werther. Man blir lite trött på hans oförmåga att hantera sina fantasier. Men kanske illustrerar han väldigt väl den sortens människa som triggas av associationer och bär iväg?

Det där med ögonen, Sandmannen som samlar ögon, visst tänker man på Pans Labyrint?

Och Huset Ushers fall … javisst jag kan se mörkret, känna fukten, höra ljuden. Vore jag på det stället skulle det säkert vara läskigt. Men så fort de stänger in syrran i den där kistan i källaren, under berättarens rum, inser man var historien ska ta vägen. Det är klart det vore läskigt om man vore där. Men berättelsen griper inte riktigt tag i mig heller, jag tror möjligen en visualisering hade bättre chans.

Sandmannen erbjuder några existentiella frågor, som frågan om vetenskapen och den artificiella människan. Om hur vi reagerar på varann, hur vi speglar oss i varann, vad vi söker. Om förnuftet å ena sidan, och oförmågan att skilja verklighet från egna fantasier å andra. Om att överväldigas när fantasin tränger sig in i verkligheten.

Men … Huset Ushers fall bygger bara på stämning, på sjukdom, släktens förfall, vansinne, mörker. I och för sig snuddas vid tanken på att vara dömd av, och i, sin miljö. Det är mer skräck av händelser och omständigheter, än skräck ur den mänskliga själens djup.

Nåja, nu är de lästa. Jag tror inte jag har en fallenhet för skräckromaner.

Existentialismen och renoveringen

Det finns något väldigt mänskligt med att bygga” säger Peter Stormare med bästa Jägarna 2-dialekt i Bauhaus reklamfilm, som jag råkade se under veckans TV-timmar, Morden i Midsomer.

” … som både blir en förlängning av en själv och oberoende av en”, fortsätter han om känslan av att bygga något.

”… att få jobba med nånting som känns verkligt, om att våga ta sig an nå’t stort”

” … att våga göra nånting man faktiskt inte vet att man klarar av, förrän man faktiskt gör det. Det är en känsla man vill hitta tillbaka till.”

Strax efter åtta i morse satte de nya grannarna igång igen, med sina maskiner. Vi är synnerligen förvånade, eftersom den förre grannen renoverade helt, med ett oändligt antal maskiner, och det är inte ens två år sen. Och nu behövs det igen. Fast egentligen behöver det nog inte renoveras. Egentligen är det nog en existentiell fråga, det är frågan om det mänskligaAtt ta sig an något stort. Det som är en förlängning av en själv.

Kierkegaard talar om tomheten och otillfredsställelsen som dussinmänniskan, den estetiska människan och till och med den etiska människan känner när den inser att dess livshållning inte leder någon vart. Det är då man ska bli religiös för att uppnå tillfredsställelse. Nu har jag inte läst tillräckligt mycket Kierkegaard för att helt följa logiken. Men Bauhaus erbjuder existentiell tillfredsställelse, att övervinna sig själv, att göra något verkligt, att göra något mänskligt, att göra något som blir en del av en själv. Slå ihop två brädbitar och du känner värde i din existens, du växer som människa.

Men när renoveringen är klar, när du tittar på dina fina tapeter. Eller nya kök. Vad ska du göra då? Köpa nya gardiner och känna glädje över dem en stund?

Eller flytta och börja ett nytt renoveringsprojekt, kanske. Oavsett om det behövs eller inte. För den där tomheten, som inte ens ett mänskligt bygge kan fylla, är obegripligt.

Men Kierkegaard begrep det. Och Schopenhauer. Men samtidigt tvivlar jag på att alla människor känner sig tillfredsställda av att förandliga sina begär. Om de ens kommer på tanken att försöka. Eller blir religiösa.

Vi får nog vara glada för att renoveringarna håller människor ifrån den mentala misären, helt enkelt. Och ekonomin igång.

Ut i naturen till Werthers slut

Jag har äntligen läst ut Den unge Werthers lidande. Jag har tänkt att jag ville, eller är det kanske borde, läsa den tidigare men det har aldrig blivit av. Och hade den inte ingått i kurslitteraturen hade jag antagligen slängt den i väggen redan efter några sidor.

Romantikens klistriga idyllisering av naturen, av modernde höga känslorna. Jösses. Werthers egocentrering är inte sund, har han ingen vilja utöver att sitta vid Lottes fötter?

Idag var jag ute och promenerade med två av barnen vid Wik (vallade för D-vitaminets skull ses kanske som alltför krasst, även om det är välment). Naturen vaknar, vintergäck i torra, döda fjolårslöv, och en fjäril lyckades hamna på bild. Jag hade bara vidvinkeln med mig, inte macrot tyvärr.

vargack_160326

Det är klart naturen är viktig även för oss. För mig är det särskilt tystnaden, och orörligheten. Tidlösheten. Som om världen stannar en stund och man hinner tänka ifatt.

fjaril_160326

Jag undrar hur det hade varit att läsa Werther för säg trettio år sen, hade jag kunnat känna med honom mer av hans kval och längtan då? Har livets erfarenhet ändrat mitt perspektiv, fått mig att nästan otåligt vilja säga till honom på skarpen. Se till att ordna det, eller gör något annat. 

Utan att gå tillbaka till de markeringar jag gjort (trots allt måste något sägas om denna läsning senare, något som relaterar till romantiken och andra texter), vad handlar den om?

Jo, det är Werther som är på någon vistelse någonstans. Han skriver brev till sin vän Wilhelm. Berättelsen börjar den 4:e maj 1771. Werther promenerar i omgivningarna, träffar på människor, ägnar sig åt någon form av hobby, tecknar han kanske? Så småningom träffar han Lotte, som tar hand om alla sina småsyskon efter moderns död. Oklart hur många de är, och hur gammal Lotte är. Säg sjutton? Lotte är förlovad med den rekorderlige Albert, och det är helt enkelt kört mellan Werther och Lotte. Kan inte bli något annat än vänskap. Werther blir vän med Albert också, och Albert är en klok man som låter allting vara. Sen blir det jobbigt och Werther tar ett aningens odefinierat jobb och försvinner iväg en tid. Men sen är han tillbaka, fast det har nog gått något år. Lotte och Albert är gifta. Det är ännu mer kört än tidigare. Allting ställs på sin spets, Werther kan inte hålla ihop sig och Lotte stressar upp sig också. Allting blir ansträngt. Månen lyser och naturen är skön. Sen är det vinter.

Ja, och sen skjuter sig Werther. Måste vara runt julafton. Med en pistol han lånat av Albert. Som Lotte dammat. Sablarna egoist, tänker han inte på vilka samvetskval hon kommer att känna resten av sitt liv?

Jag kan inte uppbåda någon känsla av igenkänning i de poetiska känslorna, i idealisering och romantisering. Har han inget annat att tänka på? Om han bara tänker på kärlek, kommer han ju bli helt less tillslut, intellektuellt förtorkad. Men saken är ju den att han är ung. Och då är allting mer dramatiskt, det kommer jag ihåg. Även om jag aldrig tyckt det varit dramatiskt på Werther-vis.

Som en roman i tiden verkar det mera intressant. Werther är som en blandning av Frankenstein och Gösta Berling. Hans intresse för Lotte är helt idealiserat, dygdigt och rent. Det är bara när han beskriver drängen han träffar som förgår sig i kärlek mot sin matmor, som man förstår att även Werhter förgås av åtrå. Att han är galen av kärlek, på alla sätt.

Stackars Werther. Ja, det hade förstås inte kunnat sluta annorlunda, skulle Lotte ha övergivit Albert? Det hade förstås inte funkat.

stuga_160326

Innan grönskan slår ut kan man se vad som sen gömmer sig där, och jag är ändå nöjd över att ha läst den hemska boken. Hemsk därför att jag blir så irriterad över Werthers tramsande och Lottes perfekta, oskyldiga dygdighet. Om det hade pågått en sommar och han sen tagit sig samman och gått vidare. Det hade varit rimligt, men nu pågår det mer än två år vad man kan förstå. Och det är inte sunt.

Skulle det kunna vara så i vår tid?

Förresten skrev jag ett litet rim, till skrivkursen, om romantiken. Den ska inte tas på allra största allvar …

Sturm und Drang,
passioners klang.
Werther lider,
själen kvider.

Dunkel trånad,
nyttan hånad.

Mot naturen,
det är kuren!
Romantiken,
gör dig besviken.

Den livsbejakande gnällspiken Nietzsche

Jag fortsätter läsa.

Imorse vaknade jag strax före sex. Först tyckte jag det var läge att somna om, men innan jag hann göra det räknade jag ut att jag redan sovit mer än sju timmar, och om det vore en vanlig fredag skulle jag snart gå upp. Alltså gav jag det en kvart att somna om, sen skulle jag gå upp. Det är klart jag inte somnade om, lästiden i ensamhet hägrade. Tystnaden när resten av familjen sover är speciell, det är inte konstigt att man får udda vanor. Jag är både morgon- och kvällsmänniska, fast jag önskar att jag skulle klara mig på två-tre timmars sömn per dygn. Det gör jag inte.

Jag har läst Nietzsches Avgudaskymning några gånger nu. Och jag har läst några texter om honom. Och jag har lyssnat på två avsnitt av Filosofiska rummet. Men det är svårt att få något grepp om Nietzsche. Vad ville han egentligen? Han verkar inte ha någon linje. Han tar upp ämnen vitt och brett och tycker. 

Sokrates pöbelmentalitet, dialektiken som han verkar tycka är en ohederlig metod, fast han säger det inte direkt. Han säger att ”[D]ialektikern överlåter åt sin motståndare beviset för att han inte är en idiot: han gör honom rasande, han gör honom samtidigt hjälplös.” Han undrar om dialektiken hos Sokrates bara är en sorts hämnd. Det är nästan underförstått att Nietzsche undrar vad som får Sokrates/Platon att använda den metoden, vad tvingade dem, det måste ha varit något.

Kristendomen försvagar, ser till att den får människor att känna skuld, att utmäta straff. Människan försvagas av allehanda filosofiska (moral)-idéer, där ingår också kristendomen. När människor borde gilla läget, acceptera livet, se det i vitögat, bejaka, inse att det svåra, lidandet, begären finns. Förandliga det.

En del människor verkar tycka att han bejakar känslan och det irrationella och motsätter sig förnuftet. Men jag tycker tvärtom att han är fruktansvärt realistisk, inser livets alla sidor och försöker hitta sätt att hantera dem utan att förtränga, göra våld på sin vilja till liv. Som att om man bara ser livet som det är, inte tror det har någon märklig dold mening eller orsak, det bara finns, man får acceptera och göra det bästa, utan att förtränga. Leva helt enkelt, när livet nu är här. Så ska det nog funka.

Nu var det ju lite tragiskt med hans eget liv, de sista åren med både fysisk och psykiskt sammanbrott. Men han verkade ju se någon slags dualism, fiender är bra, då håller man sig alert och förslappas inte.

Jag kan inte direkt se någon optimism, någon halleluja-stämning, yes vad livet är bra och kan bli bättre, men en sund gilla-läget-attityd, nu har vi det här livet av någon anledning, låt oss göra det så bra det går. Sympatiskt.

Tkdiff

Tkdiff är unix-kommandot jag använder för att undersöka vad som skiljer sig mellan två filer. Det är ett kommando man kunde använda för att undersöka skillnaden mellan idédagen och sinnedagen.

Idag är det skärtorsdag, och vanlig arbetsdag. Men jag tog en semesterdag, eftersom jag tycker semesterdagar i samband med längre helger liksom ger bättre utväxling. I känsla av ledighet, eller tid, eller så. Eftersom det var en dag avsedd för arbete, och jag bestämde mig för semester, utan vidare planer, måste det ju innebära att det blir en dag utan anspråk, eller hur? Det vill säga en dag möjlig att helt ägna sig åt läsning.

Jag hade alltså i min fantasivärld sett framför mig åtta timmars, minst, ostörd läsning. Men så fungerar ju inte verkligheten.

Vi börjar på morgonen. En son och en dotter hemma med förkylning. En son, Lille Son, skjutsas till skolan. Så långt är allt normalt. Sen satt det igång, vi åkte och handlade, dottern och jag. Klockan var inte ens nio, parkeringen på ICA Maxi nästan full. Kom hem vid tio. Med tio liter mjölk, tulpaner och påskliljor, bland annat. Jag hade ett par saker att fixa med jobbet, en granskning vars resultat jag bara skulle meddela, och tidredovisning. Och några beräkningsfall att titta till. Det blev en utdragen process. Det där med granskningen var ganska enkelt, det var inget särskilt med den, jobbet hade enligt min mening gått bra, några mail bara fram och tillbaka för att nå konsensus i detaljer. Men … tidredovisning. Jag hade glömt mitt lösenord. Och försökte så många gånger komma på det att systemet låste sig. Ringa supporten, en stackars trött amerikan, klockan var fem på morgonen där, jag hörde musen klicka. Vi pratade om daylight saving, jag bokstaverade mitt namn. Hans system kraschade, och fick startas om. Efter sådär en halvtimme var det klart, jag skulle få nytt lösenord. Men fick vänta en timme till, innan systemet tillät inloggning. Strax efter tolv var jag klar. Dottern och jag åkte till skolan för att hämta grejer till henne, sån’t hon ville läsa in under lovet, sonen skulle vara med kompisar. Jag läste Nietzsche i en kvart medan jag väntade på henne i bilen. Vi åkte hem. Jag läste några intressanta blogginlägg som jag var tvungen att kommentera. DoktorT började röja utomhus, en obalans som är svår, man kan inte sitta och läsa när den andre hemarbetar, i alla fall inte när det är sådant man själv borde vara engagerad i. Så jag tog tag i helgstädningen. En fuskvariant. Dammsög, dammade och gjorde rent i badrummet. Fixade köket. Vek tvätt. Skar kött och marinerade till kvällens matlagning. I vår familj är vi lite queer, det är det DoktorT som sköter innesysslorna, som potatisgratäng och sås, och jag som sköter köttet och grillar. Så kom Store Son ner, jag hade lovat honom övningskörning. Han har känselspröt som ingen annan och kände att jag kände olust inför att inte få min lästid. Han erbjöd sig att skippa övningskörningen, men jag ville inte, jag hade lovat. Jag gillar våra samtal. Vi körde, och pratade. Bra prat. Så ringde Lille Son och ville bli hämtad med sina fem kompisar, en omöjlig ekvation i en vanlig bil. Till slut var de bara två, de andra hade inte många hundra meter hem. Vi hämtade Lille Son och hans väninna, körde hem henne. Hemma var det dags att starta grillen.Sen fick jag en halvtimme till Nietzsche innan det var dags att grilla.

Lyckligtvis. Eller inte. Stängde gymmet sju idag, så det blir ingen träning, det får vi ta i morgon. Så nu har jag några timmar att läsa. Ikväll. Av dagens utopiska tanke med åtta timmars läsning blev det max fyrtiofem minuter när allt var räknat.

Hur kan det bli så?

Vad tyskarna saknar

”Hur mycket förtretlig tyngd, lamhet, fukt, morgonrock, hur mycket öl finns det inte i den tyska intelligensen!”

Om man ännu vore teknolog skulle man framföra ovanstående som ett bevis för ölets intelligensbefrämjande förmåga, förstås, men Nietzsche klagar på en av de två europeiska drogerna. Alkohol är den ena, kristendom den andra. De andliga målen förflackas! Han oroar sig för utbildningsväsendet, denna eviga fråga. Men inte riktigt på samma sätt som nu. Nästan tvärtom faktiskt. Han säger att det Tysklands ”högre skolor” gör, är att dressera ett otal unga män (förstås), nyttiga med minsta möjliga tidsförlust. Möjliga att utnyttja för statstjänst.

”Högre bildning”  och ”otal”, säger han, är oförenliga begrepp. Högre bildning kan inte uppnås för många. Överbeläggning innebär förfall.

”Det står inte längre någon fritt att i dagens Tyskland ge sina barn en förnäm uppfostran: våra ”högre” skolor är samtliga inriktade på den tvetydigaste medelmåttighet, genom sina lärare, läroplaner och studiemål.”

Visst förutsäger han problemen som vi ser i skolan, motsättningen mellan ”otal” och ”högre bildning”, fast ingen förstås vill säga det. Tänk om man inte kan uppnå det samtidigt, massutbildning och spetsutbildning? Tänk om man måste välja? Om man nu ska pressa in alla i samma läroplan, alltså.

Det som är irriterande med Nietzsche är att han bara tycks iaktta och påstå, han resonerar inte särskilt mycket.

Men för tre uppgifter behövs uppfostran. Man behöver lära sig att setänkatala och skriva. Tala och skriva verkar vara uttryck för samma uppgift.

Jag sympatiserar med tanken på att lära sig se, lära sig tålamod, är att vilja, att kunna skjuta upp avgörande. Behärskning helt enkelt. Det är en trevlig egenskap, rätt använd förstås. När det gäller att tänka kan man inte invända. ”I våra skolor har man inte längre något begrepp om detta” skriver Nietzsche. Logiken, som hantverk och praktik, håller på att dö ut, säger han. Man måste träna sig i att tänka, som att dansa. Visst är det en intressant tanke? För visst tror vi ofta att tänkande är en ganska automatisk förmåga? Eller en binär. Att man antingen kan det. Eller inte.

Nu är jag inte säker på vilken typ av tänkande Nietzsche tänker på, när han pratar om att träna. För visst övas det i t ex att tänka kritiskt, källkritiskt, att ifrågasätta. Men att ifrågasätta är bara en del av att tänka.

Visst är det en trevlig tanke, att tänka, på möjligheten att träna tanken?

Ikväll läser jag Nietzsche

512px-Portrait_of_Friedrich_NietzscheJag har gjort det några kvällar. Avgudaskymning är texten som ska studeras. Nietzsche är ganska fyndig:

”Den besvikne talar. – Jag sökte stora människor, jag fann alltid enbart deras ideala apor.”

Jag kommer att tänka på dessa rader från Edith Södergrans dikt Dagen svalnar:

”Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.”

Visst verkar det lite … inspirerat? Om det är översättaren som inspirerats av Södergran, eller Södergran som inspirerats av Nietzsche låter jag vara osagt. Men tanken verkar lite … lika.

Sen tycks han aningens bestört över Sokrates, pöbel, medan Kierkegaard, t ex, som jag också ska studera lite mer, tycktes vara förtjust.

Men Nietzsche skriver om förandligandet av fiendeskapen. Det tycks som en märklig tanke just idag, med dåden i Bryssel helt aktuella. Man ska på djupet inse värdet av en fiender. En fiende gör att den egna saken framträder och syns som nödvändig. Behöver demokratin. T ex. Fiender. Kanske det. Kanske tar vi allt för givet. Att leva i lugn och ro, med yttrandefrihet och allt möjligt. Vem vet. Kanske är Trump också en nödvändig fiende för en avsomnad konstitution?

Det var kanske inte så spirituellt och skojigt, men det blir det sen, när han skriver om misstaget med den fria viljan: ”teologernas mest ökända konststycke i syfte att göra mänskligheten ‘ansvarig’ i deras bemärkelse […]”. Jag kan inte låta bli att tycka det är lite roligt. Teologer vet inte till sig över den fria viljan, den måste finnas, vad är det annars för mening med skuld och möjligheter att förbättra sig. Med ansvar, med straff. Den fria viljan behövs för att kunna utmäta straff. Det finns en teologisk bias att tala för den fria viljan. Den behövs.

Vi får läsa mer en annan dag. Nu ska jag fortsätta med Werther, han är lite olycklig just nu, för han tycker att Lotte har ignorerat honom. Eller ignorat, som mina rara tonåringar skulle sagt. Som värsta tonårsdrama!

Galton och intelligensen

Nu ska vi ta oss en titt på Francis Galton, vars kusin var Charles Darwin, tänkte jag. Han är lite spännande, eftersom han systematiskt försökte förstå sig på hur det står till med intelligensen.

Galton (1822-1911) var en mångsysslare och verkade bland annat som statistiker, antropolog, psykolog, upptäcksresande, geograf, kan man läsa på Wikipedia. Han ansågs vara ett underbarn och lärde sig läsa redan som tvååring. Trots det, eller kanske just därför, blev hans utbildningsväg senare kaotisk med byten mellan olika områden, t ex medicin och matematik, nervösa sammanbrott och en krånglig väg till någon form av examen. När hans far dog blev han ekonomiskt oberoende. Han gifte sig sent men fick inga barn. En ironi med tanke på att han ville undersöka intelligensens ärftlighet.

Galton hade själv lidit av nervösa sammanbrott, och lär ha föreslagit tanken på ett samband mellan genialitet och galenskap. Det är inte svårt att anta att hans egna erfarenheter, både som begåvning, svårigheter vid skolgången och via sina mentala kollapser, gjorde honom intresserad av människans mentala förmåga, intellektet och intelligensen. Darwins arbete om evolutionen inspirerade honom till att börja studera variationer hos människor och vilka implikationer det hade. Speciellt ägnade han sig åt intelligensens ärftlighet. Han var övertygad om att den var en biologisk egenskap och därmed ärftlig. Han ville se samband mellan intellektuell förmåga och framgång i livet.

Kanske kan man se Galton som en tidig anhängare av Big Data, han hade en idé om ett samband som han ville visa, som dels krävde ett stort dataunderlag (människors egenskaper), dels statistiska kunskaper. Galton hade kunskaperna i statistik och utvecklade dessutom fler statistiska metoder (regression, korrelationer), och han gick metodiskt tillväga och samlade in stora mängder data om människor, fysiska såväl som intellektuella, för att kunna ställa upp sina statistiska samband.

Även om Darwins evolutionsteori kunde besvara frågan hur när det gällde människans utveckling, kunde den inte användas för prediktioner, som Newtons lagar kunde när det gällde planetrörelserna (som kunde besvara både frågan hur och hur blir det sen). Men, med statistiska metoder skulle Galton kunna ta fram ett samband mellan intelligens och ärftlighet användbart för att förädla människan.

Det snabbt framväxande industrisamhällets optimistiska tro på vetenskapen och dess möjligheter tycktes inte känna några gränser. Vi vet vilka avarterna blev. Och kanske lider vi av det än, t ex i den hysteriska rädslan för intellektuell begåvning, som yttrar sig i skolans likriktning i allt utom idrott och musik.

(Texten har jag snott från mig själv, från en inlämningsuppgift i idéhistoria. Något modifierad, utökad och bloggifierad)

Problemlösning

Oj, nu kör det ihop sig! Dikter som ska skrivas, inläsning av Schopenhauer, Nietzsche och Kirkegaard. Werther ska läsas ut, Drottningens Juvelsmycke ska läsas, liksom några noveller, Kappan, Sandmannen och Huset Uschers Fall.  Jag fick lov att göra ett lässchema, för att hålla reda på det där. Och så ska jag fundera på vad jag ska skriva nästa PM i idéhistoria om. Sen tror jag att jag har ett jobb att sköta också. Det är himla intressanta grejer att fundera på där. Men, nu är det vår och det blir ljust och då blir allt lätt. För det mesta i alla fall.

Två dikter har jag skrivit klart idag. Jag tror jag ska mecka ihop en till. Det har inte alls gått till som jag hade tänkt. Typiskt. Det som i själva verket hände, var att jag tänkte på något. Och så satte jag igång en rim-storm. Det blev den första dikten. För den andra tänkte jag ”jobbet”, och så tänkte jag ”Feynmans algoritm”, och sen trillade den ut. Det är rätt irriterande att det inte fungerade som jag tänkte. Det här är Feynmans algoritm, det är faktiskt en bra problemlösningsalgoritm. Det är precis så det går till:

Write down the problem
Think real hard
Write down the solution

Vad skulle man annars göra, egentligen? Det är kanske samma sak med dikterna, skriv, tänk, skriv. Nu ska jag väl hitta på en tredje dikt, jag börjar väl skriva något bara. Ett ord kanske? Earth Hour?

Hela dagen har jag väntat

Väntat på tillfället att slå mig ner och läsa.

Det är inga inlämningsuppgifter den här helgen, ja, förutom de där dikterna då, men de trillar nog ut när som helst. När jag bestämmer mig för det.

Nej, idag hade jag tänkt fortsätta med Romantiken. Werther. Men, dagen har gått med andra, oplanerade, aktiviteter. Och annat att tänka på. Igår läste jag lite om Schopenhauer, om intellektet och att han ansåg att bara män kunde vara genier. Nu var väl han, som alla andra, färgade av sin tid, men det upprör mig att de som tänkte så mycket, filosofer, ändå inte kunde tänka särskilt långt. Det är lika upprörande som att när man ser Science Fiction ibland, förvånas över att allt är så … futuristiskt, förutom könsrollerna förstås. Nu brukar det ju påstås (jag orkar inte leta referens) att män är överrepresenterade i båda ändar av IQ-skalan. De mest intelligenta och de mest stupida är män. Min egen gissning är att det kommer att jämna ut sig om några år, när all bias är borta.

Sen påmindes jag av Earth Hour-manifestationen idag. Men jag har aldrig deltagit i symbolhandlingen. Självklart tycker jag att energieffektivisering är bra. Men inför masspsykos och symbolhandlingar känner jag oöverstiglig motvilja. Jag ägnade faktiskt lite tid åt att fundera över varför. Utan att komma fram till något. Jag avhåller mig alltid från demonstrationer, jag skriver aldrig under upprop oavsett vad det gäller, jag delar inte behjärtansvärda inlägg på facebook. Det är något med masshandlingar som inte är bra. Antagligen att det är just masshandlingar. Att följa den stora massan. Myset i massan.

Någon dag ska jag analysera den frågan närmare, nu nöjer jag mig att vänta på Morden i Midsomer. Med tända ljus. Också.

Medvetna uppfostringsval

I morgonrusningens allmänna kalabalik, frukost, leta kläder, tandborstning, packa dator, leta olja till kedjan på moppen, få med matlådan, komma ihåg mascara på båda ögonens fransar. Och allt. Ställde Lille Son (jag måste byta namn på honom, han är närmare två meter lång liksom sin storebror Store Son), sexton år,  en oskyldig fråga:

Har du gjort några medvetna val när du har uppfostrat oss? Haft någon strategi, för att vi skulle bli på ett visst sätt?

Gulp, uppfostra, uttänkta strategier, orsak och verkan? Tänkte jag. Lille Son ställer en mot väggen på det sättet ibland, för inte så länge sen funderade han över hur man överhuvudtaget vet hur man ska ta hand om barn. Jag tror inte han menade något särskilt med det, han tycks mig trivas bra i tillvaron, och verkar inte traumatiserad på något sätt.

Hm, sa jag, alltså … 

Det låter ju lite tokigt att säga ”nej”, det låter ju fruktansvärt nonchalant, ointresserat, slappt och ogenomtänkt. Klart jag har tänkt igenom detta med att fostra barnen! Så att de ska bli harmoniska, självständiga och trevliga individer. Eller?

Alltså, jag har ju aldrig haft några regler precis, som att man bara får spela viss tid på datorn, eller att man får utegångsförbud om man kommer tre minuter försent, eller att man måste göra läxor för att få titta på TV, eller att man måste göra ditten eller datten, eller att man måste äta upp allt på tallriken, eller att man måste sova klockan åtta, eller släcka lampan klockan nio, eller att man måste vara ute en timme varje dag. Eller att man måste plocka i diskmaskinen, eller städa sitt rum och få guldstjärnor som man kan casha in. Eller så. 

Egentligen har vi bara en regel, sa jag.

Vilken då, undrade Lille Son, han kunde inte komma på någon (Jag undrar om han plötsligen började oroa sig över att han var dåligt uppfostrad med regelbrister)

Ja, alltså, att vi är snälla mot varann, visar hänsyn. Sa jag.

Hm, sa han … ja, och det betyder ju faktiskt att det blir regler, det blir saker som man inte får göra, eller saker man ska göra. Då.

Och det har han ju rätt i. Det är ju ett värde som innebär ett sätt att förhålla sig som kanske begränsar en ibland. Om regeln är att man är snäll och visar hänsyn, betyder det att ibland är det viktigt att komma i tid, eftersom andra är beroende av en. Ibland är det inte viktigt alls, då kan man bara ringa och säga att man är sen. Utan att få utegångsförbud, eller datorförbud, eller vad det nu kan tänkas vara.

Faktum är att jag är rätt nöjd med den regeln. Den är väldigt praktisk, man behöver inte hitta på en massa annat, som man måste upprätthålla utan mening. Man behöver bara vara snäll.

Och man får tänka själv.

Skrivandets metodik

Jag jobbar på poesin.

Till på måndag ska jag prestera några Lyriska försök. Det är klart man kan slå sig ner vid skrivbordet. Eller köksbordet. Med ett glas vin, stearinljusen tända, liksom blicka inåt, eller så. Och skriva

Ljuskronans spegling i fönstret.
Natten faller. Katten knackar på.

image

Det är alltså ungefär så det ser ut här nu. Spip har utarbetat en metod att slå med tassarna på fönstret när han vill in. Han dök upp mitt i den poetiska speglingen (där lite mörkt, under blomman). Fönstret blir fruktansvärt smutsigt av tassar.

Han har en metod. Jag ska utarbeta en metod! Alltså, det hade jag redan gjort, det var den jag tänkte skriva om idag, men så dök Spip så lägligt upp och gjorde överföringen mellan dikt och verklighet så bra.

Lyrik verkar ha ett av två syften. Det ena är att berätta något, det andra är att förmedla en stämning. Det ena utesluter förstås inte det andra. Och då tänkte jag att i denna lilla insikt ligger hela metoden och gömmer sig! Man gör så att man skriver ner det man vill framföra (just nu bygger metoden på att något åtminstone ska berättas), sen komprimerar man det. Så mycket det bara går. Typ jpg-komprimering. Och när man har gjort det, tar man fram ordboken. Eller google. Och så sätter man igång och byter ord. I det läget kan man med fördel ordna stämningen också. Och vips har man en dikt!

Jag har inte testat än, det är fortfarande en skrivbordsprodukt, men jag tänkte det borde fungera. Det bär mig liksom emot att bara sätta mig ner och vänta på att något helt ad hoc bara ska komma ut.

Undersökning av primtal

Imorse steg jag upp som vanligt, duschade, gjorde kaffe, och slog mig ner i min favoritfåtölj för lite morgonläsning. En artikel, om primtal, i facebook-flödet fångade min uppmärksamhet. Primtal har lite geek-status, primtal är tacksamma, alla människor begriper vad ett primtal är. Alla tänker på primtal. Och för de som gillar mer abstrakt tänkande erbjuder primtalsöknarna en lagom utmaning att gymnastisera lilla hjärnan med. Jag tror de icke-matematiskt lagda vädrar morgonluft, en reva i matematikens rationalitet. Det finns ännu ingen primtalslag. Det tror jag är kärnan i primtalens lockelse.

Nåja, artikeln handlade om en bristande slumpegenskap hos primtalen. Om man har ett primtal som slutar på 1, t ex, hur ser då fördelningen av slutsiffror ut i det följande primtalet? Om primtalet slutar på 1, hur ofta slutar nästa primtal på 1, 3, 7 eller 9? Man skulle gissa att det borde vara ungefär lika ofta en 1:a, 3:a, 7:a eller 9:a. Men, det är det inte, säger artikeln.

Eftersom det där är en otroligt enkel sak att räkna på själv, gjorde jag det. Såklart. Det går inte att låta bli. Nedan min lilla matlab-snutt för att räkna på fördelningen efter en 1:a. Ursäkta den klumpiga programmeringen, jag orkade inte tänka ut en mer slimmad kod. Dessutom är jag inte programmerare heller. I alla fall. Jag fick, ungefär, samma fördelning som artikeln sa. 18 % ettor, 30 % treor, 31 % sjuor och 21 % nior. På 100 miljoner tal. Man kan lägga till motsvarande rader för att kolla fördelningen efter en trea, sjua och nia. Jag gjorde det, den blev inte lika som för en etta, men den blev inte heller jämn.

Ja, det var väl kul?

—-
function [Nd,j1] = findtheprimes(ANTAL)
V = primes(ANTAL);
Vr = rem(V,10);
N = hist(Vr,9);
Nd = N([1 3 7 9]);
L = length(Vr);
j1 = [0 0 0 0];
for i = 1:L-1
   if Vr(i) == 1
      if Vr(i+1) == 1
         j1(1) = j1(1)+1;
      elseif Vr(i+1) == 3
         j1(2) = j1(2)+1;
      elseif Vr(i+1) == 7
         j1(3) = j1(3)+1;
      elseif Vr(i+1) == 9
         j1(4) = j1(4)+1;
      end
   end
end

—-

Ett litet tillägg: Doktor T tyckte att jag på kvinnligt vis nedvärderade och bad om ursäkt för mina programmerings-skills. Det tycker inte jag. Och till mitt försvar vill jag dessutom anföra att koden faktiskt är okommenterad. Som jag brukar göra det. Wild and Crazy.

Meningen med romantiken, och bevis för den

Poeterna är världens icke erkända lagstiftare, skrev Shelley. Jag ryser ända in i själen, av olust, när jag läser det. Romantiken är nog inte min grej riktigt. Inte på det sättet. Poesin skänker odödlighet åt allt som är sant och vackert i världen, säger han också. Och nu vill jag ju inte verka tvär och butter här, men känslomänniskor kan få mig på riktigt, riktigt dåligt humör.

Så jag förhåller mig distanserat skeptisk till romantiken. Men jag ska läsa, var inte orolig för det. Imorse började jag lida med Werther. Dikter har jag läst, Goethe och Schiller och Heine och Hölderlin. Och fler ändå. Hm, skrev jag om dem igår, för jag läste igår också?

Någon dag ska jag lista ut varför jag känner en sådan olust inför romantiken, olust är faktiskt också en känsla. Kanske har romantiken kidnappats av romantiker-wannabes?

Egentligen är jag jätteromantisk. Det kan Doktor T intyga. Va, vill du ha en definition? En beskrivning av hur romantisk jag är? Bevis? Nänä, det går inte. Romantik är en känsla som inte låter sig infångas och kategoriseras i fyrkantiga definitioner. Det är en flyktig essens i rum-tidens krökningsbara existens. Det är en doft när du passerar det daggvåta gräset till parkeringen på morgonen. Det är ett ljud av intet grus i vårmorgonen. Det är barnens klingande skratt när du glömmer att starta kaffebryggaren. Det är doften före regn (inte efter). Det är att mjölken handlats när du utsjasad kommer hem från ditt extremt intressanta jobb. Det är fartsyndarens ånger (inte min alltså, utan den tänkta någonannans).

Det bara är. Odefinierbart. Alltså är jag romantisk. 

QED.

Pust. Sådärja.

Förresten är det här också romantik. Att mina böcker och intressanta artiklar får ligga på min pall och vänta på mig, dag efter dag, och hela familjen bara ler och uppskattar det.

image

Från det ena till det andra

Visste du att ingenjören genomgick en metamorfos under artonhundratalet? Från att ha varit en genialisk Polhemstyp, en förhistorisk MacGyver, blev han (det var en han på den här tiden) en vetenskapligt skolad problemlösare, en länk mellan den alltmer svårbegripliga naturvetenskapen och samhället. Nyttan kom till universitetet med ingenjören. Här skulle utbildas med mål och mening, inte bara med sanningen för ögonen. Ingenjörens mål och mening var att förstå problemet och lösa det, på ett metodiskt och robust vis.

Teknikens uppgift är inte att fördärva livet för mänskligheten, vilket en del människor ibland tycks få för sig. Teknikens uppgift är naturligtvis att förbättra livsvillkoren, den som vill bo i en grotta, räcker upp en hand.

Det var på artonhundratalet man ville rensa bort värderingar från vetenskapen, den skulle bara presentera fakta och resultat, inte värdera dem. Gissa vilka som mest ville det? Humanisterna. Vilket ju är ganska intressant med tanke på vilka det är som är mest rabiata när det gäller att klaga på tekniska uppfinningar som förstås kan användas av ondsinta … skurkar.

Nåja. Om vi bortser från vem som ville vad, är förstås onda och goda tillämpningar intressanta frågor. Faktum är att jag tycker man kan pröva tanken ”so what om AI blir lika intelligent som en människa, om en robot inte kan skiljas från en människa”. Svaret på den tanken avslöjar att vitalisterna, de som tror på en livskraft, bortom kemiska och fysikaliska förklaringar, lever. De som vill se det mänskliga som unikt. Utan att ha klart för sig vad det egentligen är (förstås). Men det är människor som gör alla dessa upptäckter. Alltså är robotar och AI mänskliga uppfinningar, de är mänskliga. Nej, jag säger inte att det nödvändigtvis vore en trevlig värld, jag säger bara att de argument jag hittills sett är usla. De är rationaliserade känslor. Och det är inget fel på känslor, inte alls, men jag blir irriterad när man försöker göra något rationellt av dem istället för att säga som det är: ”Jag tycker det är läskigt med maskiner, jag vill att det ska vara som det är nu, jag känner det så.

image

Spip är inte en robot. Tror vi.

Men, från det ena till det andra. Nu ska jag ta tag i Romantiken. I litteraturvetenskapen. Det är något annat än ångmaskiner, Carnot-cykeln och Maxwells demon det.

Goethe, here I come!

Oh, Västanvind, du andedräkt som strömmar
ut ur höstens bröst, till alla löv som dött
har virvlat bort och slocknat ut som drömmar.

Fast de raderna var P B Shelleys. Han som var gift med hon som skrev Frankenstein. Den ska jag också läsa. Mest skumma, för jag har nyss läst den. Men Werther får jag lida med.