Den grå föräldern

Jag har gjort en revolutionerande upptäckt. Kommit till en epokgörande insikt. Det var nämligen såhär, att jag gick och köpte en ny träningströja. Jag var ute efter en långärmad, i tunt material. Att ha på gymmet. Till slut hittade jag en på Stadiums herravdelning. När jag kom hem visade jag mitt genomtänkta köp för dottern. Hennes min går inte att beskriva. När vi sen åkte till gymmet, påpekade hon min brist på färgmatchning. Tröjan är nämligen blå. Under den hade jag ett skrikorange linne. Och mina strumpor var skrikrosa. Det är svårt att hitta träningskläder utan skrikfärg kan jag tala om.

I alla fall, när jag tränar fokuserar jag på träning. Kläderna ska vara praktiska och sköna. Färger är ju trevligt, jag gillar färg, men att matcha är inte första prioritet. Inte ens tionde. Jag ser ingen mening i det. Men det gör dottern. För det första matchar man. För det andra bör inte damer i min ålder ha den typen av träningskläder som jag har. Problemet är bara att det faktiskt är svårt att hitta något annat än det som finns i affärernas utbud. Men visst finns det grått och svart i otympliga material, det gör det.

Lille Sons reaktion var inte lika utstuderad som Lilla Dotterns, men han kunde inte låta bli att nämna det coola trycket på tröjan. Flera gånger.

Och det var då jag insåg kausaliteten i frågan om föräldrars tristhet. Det är inte det att föräldrarna själva väljer kläder i trista färger, eller trista material. Det är det att de manipuleras, via hån och menande blickar, att avstå från det praktiska och ändamålsenliga. Med aningens för klatschig färg. Av sina känsliga tonåringar som tror att alla världens förfasade blickar är riktade mot deras Mamma. Jag känner mig smickrad. Men jag kan berätta en hemlighet … Ingen bryr sig om vilka träningskläder jag har. Ingen.

Utom möjligen mina rara barn.

Leave a Reply