Ett tillstånd Att skriva i

Sådan osammanhängande rappakalja, tänkte jag först om Marguerite Duras bok Att skriva.

Om jag hade valt en bok själv, hade jag nog inte valt den. Eller om jag hade valt den, hade jag blivit besviken på den. Men det finns en finess med att måste-läsa har jag upptäckt, att läsa på uppmaning, och det är att jag läser på ett annat sätt. Och det är inte svårt att läsa. Det tar inte emot. Jag läser det mest konstiga texter med undersökningsfiltret. Det är filtret där man har inställningen att riktigt tänka på vad det är man läser, läsa mellan raderna, förstå något. Det behöver varken vara ”bra”, ”underhållande” eller ”intressant” på direkt vis.

att-skriva

Men den här boken verkar inte som den ska förstås. Det verkar som den ska kännas. Det är som om författaren suttit och låtit tankarna hoppa, och bara skrivit ner dem. Som stödord, inte för minnet kanske, utan stödord ur minnet för att komma ihåg hur livet känns. Hur olika tillstånd eller situationer känns.

Det är fem korta texter i boken. Den första heter Att skriva, och beskriver i alla fall en del av författarens skrivande, strödda tankar i frågan. En del lite roliga: ”Det var sällan jag lät älskarna läsa mina böcker. Kvinnor bör inte låta sina älskare läsa böckerna de skriver.” Och senare ”Män står inte ut med kvinnor som skriver. Det är plågsamt för män.” Jag tycker det är ganska roliga påståenden, de är konstateranden, utsagor. Inga resonemang, inga åsikter om varför eller vad man ska tycka om det. Det bara är.

Det är hela tiden, faktiskt.

Duras skriver om huset där hon skrev, och om den nödvändiga ensamheten: ”Skrivandets ensamhet är en ensamhet utan vilken skrivandet inte uppstår, eller så smulas det sönder alldeles blodlöst av sökandet efter något mer att skriva.”

Det är mörker, smärta, ångest, tvivel. ”Man kan tala om skrivandet sjukdom.”

Måste det vara så himla svårt?

Sen följer några andra texter med olika teman, i förbigående ibland nämns något i relation till skrivande. Om skrivande som borde vara icke-skrivande, utan grammatik, med bara ord. ”Det går inte att skriva om” skriver hon om en ung pilot som omkom de sista dagarna av kriget. ”Det man inte kan tala om, därom måste man tiga”, skrev Wittgenstein tänker jag då. Och undrar om de tänkte på samma sak. Fast Duras verkar tänka på det outhärdliga i just den där mänskliga döden. Och Wittgenstein verkar bekymra sig över språkets struktur, omöjligheten i att uttrycka sig precist. Fast det var ju egentligen det Duras gjorde också, hon vill ju bara ha ord, icke-skrivande. Hm, det kanske hänger ihop.

Det rena antalet har en intressant sens moral. Där antalet, bara antalet av de som dödats, eller som arbetat i en fabrik säger allt om historien. En ganska intressant tanke.

Ja, vad ska jag säga, blev jag något klokare? Jag vet inte, men det blev ett textlager till som någon annan text någon annan gång, någon annan tanke säkert går att korrelera till. Kanske är hela boken ett illustrativt exempel på ett tillstånd som det går att skriva i?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *